Skriv ut PDF

Sjöbefäl 1/2006

LEDARE

Redarna är inga sårade oskulder

Det är normalt att en arbetsgivarrepresentant alltid skyller ett lagt konfliktvarsel på motparten. Nu är det dock i verkligheten så att även en arbetsgivarpart kan ha förorsakat varslet. I den nyligen avslutade avtalsförhandlingen mellan Sjöbefälsförbundet och Transportgruppen (Sarf) agerade arbetsgivarparten på ett mycket märkligt sätt som fick oss att fundera om man medvetet önskade framkalla ett konfliktvarsel.

När Sarf och SBF den 12 december på kvällen ajournerade förhandlingarna hade vi från SBFs sida inga andra tankar än att fortsätta förhandlingarna veckan därpå den 19 december.

Den 13 december översände dock Sarf, helt överraskande och oaviserat, via e-post ett bud som enligt sin lydelse endast kunde accepteras eller förkastas i sin helhet. Svar önskades senast den 16 december. Sarfs bud var således ett sk slutbud. Budet var anmärkningsvärt på många sätt. Vi uppfattade inte att vi kommit så långt i förhandlingarna att det var tid att komma med slutbud. Vidare fanns i slutbudet punkter som inte varit med på Sarfs eller SBFs yrkandelistor och som inte heller diskuterats under förhandlingarna. Att i ett slutbud ta upp frågor som inte har förhandlats, är detsamma som att utfärda diktat. SBF kände således inte igen frågorna i slutbudet från vad som diskuterats under förhandlingarna och hade därför ingen möjlighet att lämna en accept.

Enligt normala förhandlingsregler innebär ett avvisande av ett slutbud att förhandlingssituationen trappas upp genom uppsägning av avtal och konfliktvarsel. SBF fann det dock så anmärkningsvärt att lägga ett slutbud innehållande nya frågor, så SBF hoppades att det måste föreligga ett misstag från Sarfs sida, dvs att slutbudet inte var ett slutbud utan något annat, osäkert vad. I stället för att lägga ett konfliktvarsel valde därför SBF att ställa sig till förfogande för fortsatta förhandlingar.

Ett möte kom också till stånd den 19 december för att Sarf skulle få möjlighet att redogöra för innehållet i sitt "slutbud". Det visade sig dock redan då att förhandlingsviljan hos Sarf var obefintlig, kanske beroende på att SFBF den 16 december antagit budet. SFBF hade för övrigt inte kommunicerat med SBF innan man accepterade budet.

Parterna utsatte dock ytterligare en förhandlingsdag, den 27 december. Emellertid ringde Sarfs förhandlingschef den 23 december till SBF och meddelade att Sarf ansåg sig ha slutförhandlat med SBF. Ett sådant meddelande är uppseendeväckande eftersom det innebär att Sarf med öppna ögon skulle gå in i en konfliktsituation. En part som slutar förhandla utsätter sig för stora risker. SBF accepterade dock inte beskedet, utan vi tvingade till oss ett nytt möte med Sarf den 27 december. Tyvärr visade det sig att Sarf, som man själv uttryckte sig, inte ville förhandla utan återigen bara "erbjuda" SBF att anta slutbudet.

SBF ville ändå inte ge upp och som en sista utväg för att undvika ett konfliktvarsel föreslog SBF att parterna skulle utse förlikningsmän som skulle medla i tvisten mellan Sarf och SBF. Detta avvisades av Sarf om man inte fick ta med sig SFBF i dessa förlikningsförhandlingar. Det var naturligtvis otänkbart för SBF, eftersom vi rimligen inte skulle behöva möta två motparter som båda försvarade det "slutbud" man var överens om. Det räcker mer än väl för SBF att ha Sarf som motpart.

När vårt förslag till frivillig medling inte accepterades, meddelade SBF att förbundet tre dagar senare skulle lägga ett konfliktvarsel i syfte att få igång förhandlingarna igen. Sarf hörde inte av sig under mellantiden, och vi såg därefter tyvärr ingen annan möjlighet än att lägga konfliktvarslet.

Enligt vår uppfattning har vi i denna konflikt hanterat konfliktvapnet med t o m större varsamhet än vad som rimligen kan begäras av oss. Vi anser att vi uttömt alla möjligheter att få till stånd förhandlingar innan vi lade konfliktvarslet. Vi var också mycket förvånade över Transportgruppens agerande. Det verkade som om man önskade framkalla ett konfliktvarsel.

En möjlighet att undvika konfliktvarslet hade naturligtvis varit att anta slutbudet. Det hade dock varit som att köpa grisen i säcken. Eftersom vissa frågor inte var förhandlade så kunde vi inte känna till dess reella innebörd. Det vi kunde konstatera var dock att slutbudet innehöll försämringar. En sådan försämring, den kanske mest uppenbara, är höjningen av faktorsbeloppsgränserna. Om lönegränsen för att få en förmånligare faktorsuppräkning höjs så innebär det rimligen en försämring av avtalsvillkoren. I befälsavtalen är redan i dag faktorsbeloppsgränserna 1 750 kronor högre än i Seko-avtalet.

Ett konkret exempel som belyser hur faktorsuppräkningen enligt slutbudet skulle slå: En överstyrman med sjökaptensexamen i ett tankfartyg i fartygsgrupp 10 (storsjöavtalet) som i år tar ut 1,5 månadslöner i kontant vederlagsersättning skulle ha fått ut brutto 9 500 kronor mindre om vi accepterat Sarfs slutbud.

Faktorsbeloppsgränserna är för övrigt ett något udda inslag i ett kollektivavtal. Okunnigheten är också stor bland rederier, medlemmar och även vissa fackliga företrädare om bakgrunden till och skälen för att de finns i kollektivavtalen.

Den 1 januari 1998 slopades sjömansskatten och sjömän blev "landbeskattade" som övriga arbetstagare.

Efter ett intensivt lobbyarbete lyckades de fackliga organisationerna få igenom särskilda sjöinkomstavdrag och särskilda skattereduktioner för sjömän. Hade vi inte lyckats med det, så skulle sjömännen ha fått vidkännas en mycket kraftig skattehöjning.

Emellertid var det en sak som vi inte klarade av att lagstiftningsvägen göra något åt. Så kallade engångsbelopp hade under sjömansskattesystemet haft en relativt förmånlig beskattning. Vid ett kontantuttag av engångsbelopp per arbetsgivare och år beskattades engångsbeloppet med samma procentsats som den ordinarie lönen, dvs det skedde ingen marginalbeskattning. I ett landskattesystem blev det omöjligt att undgå marginalbeskattning, och ju högre lönenivån var desto högre blev marginalskatten på uttagna engångsbelopp. För att kompensera detta drev SBF igenom att det i kollektivavtalen infördes sk faktorsbeloppsgränser. Det betyder att engångsbeloppen innan de utbetalas och beskattas räknas upp med en faktor (1,2 eller 1,5).

Därmed är effekten av marginalbeskattningen eliminerad. Faktorsbeloppsgränserna är således satta för att ta hänsyn till de skattetrösklar som orsakar marginalskatten och har inget som helst att göra med de generella lönepåslagen. Det är därför helt feltänkt att påstå, att det är korrekt att höja faktorsbeloppsgränserna med samma procenttal som de generella påslagen. Tvärtom är principen bakom faktorsbeloppsgränserna att man ska få åtnjuta en högre faktor vid uttag av engångsbelopp om man får en högre lön, allt för att motverka den högre marginalskatt som följer av den högre lönen.

Utslaget på det stora sjöbefälskollektivet betyder en höjning på 3 procent av faktorsbeloppsgränserna, vilket vi lyckades undvika i år, endast en marginell kostnad. Men för de som skulle ha drabbats betyder det tusentals kronor. Vårt exempel ovan är hämtat ur verkligheten och således helt relevant och korrekt.

Ett annat märkligt inslag i slutbudet var att höjningen av faktorsbeloppsgränserna och övriga försämringar, som drabbar alla befälskategorier, skulle kompenseras med ett extra lönepåslag riktat endast till styrmännen. Vårt självklara krav var att om försämringar ska diskuteras för samtliga befälsgrupper, så ska samtliga befälsgrupper kompenseras för detta.

Vi kan hålla med om att det är för många konfliktvarsel inom sjöfarten. Vi kommer själva att gå igenom händelseförloppet noga och se om vi kunnat göra något mer för att undvika varslet. Det finns dock anledning att även arbetsgivarsidan funderar över sitt agerande. Inom Transportgruppens område läggs de flesta konfliktvarslen. Agerar Transportgruppen mot andra fackliga organisationer som man gör mot SBF, förstår vi varför.

FACKLIGT

Nya avtalet

Här följer huvudpunkterna i det nya kollektivavtalet mellan SBF och Sjöfartens Arbetsgivareförbund.

Löner
Löner och sedvanliga tillägg och ersättningar höjs 2006-01-01 med 3 procent.
Löner och sedvanliga tillägg och ersättningar höjs 2007-01-01 med ytterligare 3 procent.
Faktorsbeloppsgränserna uppräknas 2007-01-01 med 3 procent.

Provanställning
Avtal får träffas om anställning på prov om prövotiden är högst sex månader. Parterna är överens om att provanställning främst ska tillämpas för yngre befäl.

Pensionsavtalet
För det fall någon av parterna säger upp det mellan parterna gällande pensionsavtalet till att upphöra eller för omreglering, konstaterar parterna att detta ej omfattas av den fredsplikt som följer med det nu mellan parterna ingångna avtalet angående löner och allmänna anställningsvillkor mm för tiden 1 januari 2006 till 31 december 2007.

De specifika avtalsändringar som berör en enskild befälskategori beskrivs nedan (de tre punkterna i andra spalten). I övrigt innehåller avtalet bl a tillämpningar för enhetslöne-, IT- och Europaavtalen. Uppgörelsen i sin helhet kan beställas från SBFs kansli eller läsa här.

 

Därför varslade SBF om strejk

SBF har från motpart och andra organisationer fått viss kritik för att förbundet inte accepterade det slutbud som Sarf lämnade den 13 december 2005 och som antogs av SFBF. För en genomgång av avtalsrörelsens förlopp, se ledaren på sidan 3­4. Här nedan och på följande uppslag redovisar förbundet sitt ställningstagande i frågorna om vikariat och om pensionsförhandlingarna. Slutligen följer en sammanfattning av motiven till förbundets agerande.
Vikariatsfrågan

Det har från diverse håll gjorts gällande att Sarfs krav om att slopa regeln i storsjöavtalet som bl a säger att ett vikariat efter 6 månaders anställning övergår till en tills vidareanställning skulle vara till fördel för vikarien. Som bekant motsatte sig SBF att denna begränsningsregel av vikariatsanställningar skulle slopas. Anledningen till SBFs vägran att tillmötesgå Sarfs krav är följande.

Enligt Lagen om anställningsskydd (Las) får en facklig organisation inte i kollektivavtal överenskomma om vikariatsregler som är sämre än Las regler. Skulle ändå kollektivavtalets regler vara sämre så är det Las regler som gäller. Redan genom detta konstaterande faller argumentet att storsjöavtalens regler är sämre än Las vikariatsregler. Nedan följer en noggrannare genomgång av vikariatsreglerna i Las och storsjöavtalen.

Jämförelser mellan Las och Storsjöavtalets regler beträffande vikariat
Inledningsvis bör relationen mellan lagen om anställningsskydd (Las) och kollektivavtal beskrivas. Las anger beträffande vikariatsanställningar endast de miniminivåer som får tillämpas. Kollektivavtalen kan med andra ord reglera samma sak men aldrig till nackdel för det enskilda sjöbefälet utan endast ge bättre villkor än de lagen anger.

Reglerna om anställning som vikarie återfinns i § 5 Las samt i § 3 mom 3 och § 2 mom 3 i Storsjöavtalen.

Las regler
En grundförutsättning för ett giltigt vikariat enligt Las, är att det uppfyller krav på precisering och tidsangivelser mm. En arbetsgivare måste ha träffat avtal med vikarien i vilket det framgår att det är fråga om ett vikariat. Arbetsgivaren måste vid anställningstillfället ha klargjort för vikarien att det är fråga om ett vikariat, annars anses en tillsvidareanställning ha träffats. Vidare måste arbetsgivaren ange vilken ledig arbetstagare som ersättaren skall vikariera för eller vilken ledig befattning som avses med vikariatet. Vikariatet måste knytas till viss ledig arbetstagares anställning eller annars till bestämd ledig befattning. Detta måste klargöras redan vid anställningstillfället, annars blir vikariatet att betrakta som en tillsvidareanställning. Arbetsgivaren måste vid anställningens ingående klargöra under vilken tid vikariatet skall pågå. Vikariatet upphör när den avtalade tiden löpt ut, någon uppsägning behövs inte. Tiden kan anges på två sätt, antingen som bestämd tid eller relativt bestämd tid. Till sist får inte vikariatet/en pågått under för lång tid. Om en arbetstagare haft vikariatsanställning/ar i sammanlagt mer än tre år hos en och samma arbetsgivare under de senaste fem åren övergår vikariatsanställningen automatiskt till en tillsvidareanställning. Uppfylls inte dessa krav har en tills vidareanställning träffats.

Storsjöavtalens kompletterande regler
De regler i Storsjöavtalet som behandlar denna fråga avviker på vissa punkter och ger det enskilda sjöbefälet större trygghet i vissa fall. Till att börja med framgår det av § 3 mom 3:2 i storsjöavtalen att vikariatsanställningar får träffas, när avsikten är att endast en vikarie skall ersätta ett utpekat tillsvidareanställt befäl under dennes frånvaro.

Den främsta förbättringen (jämfört med Las) framgår dock av § 3 mom 3 och innebär att ett vikariat där anställningstiden överstiger 6 månader övergår till en tillsvidareanställning. Så är också fallet om anställningstiden genom ett eller flera vikariat hos samma arbetsgivare överstiger 12 månader under de senaste 2 åren. Det är dessa regler som Sarf krävde skulle slopas.

Om införandet av den mellan Sarf och SFBF överenskomna tillämpningen av Las miniminivåer hade träffats skulle reglerna i storsjöavtalet, om övergång till tillsvidareanställning efter 6 månaders sammanhängande vikariatsanställning och vikariat i 12 månader under de senaste 2 åren, försvunnit och ersatts av ett system där sjöbefäl skulle ha varit tvungen att vikariera i minst 3 år under 5 år för att erhålla en tillsvidareanställning. För sjöbefäl som tillämpar ett avlösningssystem om minst 1:1 skulle det vara omöjligt att någonsin erhålla en tillsvidareanställning när man skall uppnå 3 arbetade år under en 5 års period, om arbetsgivaren avslutar vikariatsanställningen efter varje ombordperiod. (SBFs åsikt är att ett sådant förfarande är ett missbruk av vikariatsreglerna i såväl Las som storsjöavtalen.) Detta skulle kunna få mycket negativa konsekvenser för den svenska sjöbefälskåren genom att antalet vikariatsanställda skulle öka och antalet tillsvidareanställda minska.

Ett vikariat är i grunden en otrygg anställningsform och dess användning bör begränsas i största möjliga utsträckning. Ett sjöbefäl som inte kan visa att han/hon har en fast anställning kan råka ut för oväntade problem, när det gäller att ta lån, ansöka om kreditkort, hyra lägenhet mm.

Till försvar för de föreslagna försämringarna i vikariatsregeln angav Sarf att man inte vill att enskilda befäl skall bli av med sina vikariat i situationer där man vet att det frånvarande befälet kommer att vara borta en längre period än 6 månader. Som exempel angavs föräldraledighet, sjukdom mm. Som framgår ovan så borde inte en sådan situation kunna inträffa såvida inte rederiet missbrukar vikariatsreglerna. Förbundet har inte heller informerats av medlemmarna att detta skulle vara något större problem.

För att möta Sarfs argument föreslog förbundet i årets avtalsförhandlingar en reglering som tar hand om dessa situationer utan att för den skull falla tillbaks på Las minimiregler. Detta avvisades dock av Sarf.

Vidare angav Sarf att Storsjöavtalets regler är sämre än Las regler. Om så vore fallet tar som ovan framgår lagen överhand och skall äga tillämpning i kollektivavtalets ställe enligt den ovan angivna huvudregeln.

Det är dessutom så att vi under de senaste åren inte ens blivit underrättade av någon arbetsgivare att man haft för avsikt att ingå vikariatsanställningar trots att Las kräver det. Enligt § 28 Las finns det en direkt skyldighet för arbetsgivaren att underrätta facklig organisation om att en vikariatsanställning träffats. Kravet på att underrätta den fackliga organisationen gäller alla vikariat som skall vara längre än en månad. Vikariatet behöver inte avse medlem i förbundet utan endast att det omfattar arbete inom kollektivavtalsområdet. Sådan underrättelse skall normalt lämnas innan anställningsavtalet ingås.

SBF har förstått att det förekommer ett visst missbruk av vikariatsreglerna, t ex att fler vikarier får lösa av varandra under ett och samma vikariat. SBF är dock av den uppfattningen att sådant missbruk inte ska bemötas genom att luckra upp vikariatsreglerna. Visar det sig att missbruket är omfattande får SBF bedöma om ärendena ska föras till arbetsdomstolen, alternativt att SBF kräver skärpta vikariatsregler i kollektivavtalet.

Pensionsavtalet
I Sarfs slutbud den 13 december, som antogs av SFBF men inte av SBF, fanns följande text införd:

"Mellanvarande pensionsavtal skall bestå eller ersättas av annat likvärdigt avtal. Diskussioner härom förs i särskild ordning.

För det fall Sarf säger upp det ovannämnda pensionsavtalet till att upphöra, konstaterar parterna att detta ej omfattas av den fredsplikt som följer med det nu mellan parterna ingångna avtalet angående löner och allmänna anställningsvillkor mm för tiden 1 januari 2006 - 31 december 2007."

Sarfs text innehåller mycket juridik, och det kan vara svårt att fullt ut förstå innebörden av den för andra än arbetsrättsjurister. Vi vill dock delge våra medlemmar den analys vår förbundsjurist gjorde tillsammans med Ledarnas arbetsrättsjurister av innehållet i fredspliktsskrivningen.

Vid en första anblick kan formuleringen se oskyldig ut. Vid en djupare analys finns emellertid följande allvarliga invändningar:

  1. Varken de eventuellt kommande pensionsförhandlingarna eller fredspliktsreglerna hade berörts i förhandlingarna mellan Sarf och SBF. Det är synnerligen anmärkningsvärt att föra in nya frågor i ett slutbud som bara kan "antas eller förkastas i sin helhet".
  2. I första stycket anges att vi skulle vara villiga att diskutera ett annat ("likvärdigt") pensionsavtal. Det var vi inte beredda att acceptera med mindre än att vi var överens om vad som menas med likvärdigt pensionsavtal. Den andra meningen anger att diskussioner förs i särskild ordning, vilket är fel. Några diskussioner mellan SBF och Sarf förs inte.

I det andra stycket regleras fredspliktsfrågan vid de kommande pensionsförhandlingarna. Det som är av intresse är inte vad som regleras i detta stycke utan vad som inte är reglerat i själva texten. Vad gäller om SBF säger upp pensionsavtalet? Vad gäller om pensionsavtalet sägs upp för omreglering? Enligt normala arbetsrättsliga regler är det här möjligt att dra en sk e contrario-slutsats, dvs det som inte uttryckligen undantas från fredsplikt omfattas av fredsplikt. En sådan indirekt reglering kallas "negativ reglering" och är vanligt förekommande inom kollektivavtalsrätten.

Hade SBF gått med på slutbudet och därmed den ovan angivna texten så skulle SBFs förhandlingsposition allvarligt ha försvagats i de kommande pensionsförhandlingarna. Om t ex Sarf säger upp pensionsavtalet för omreglering, så skulle Sarf med stöd av ovanstående fredspliktsreglering kunna hävda att SBF inte skulle kunna varsla om konflikt för att motverka försämringar av pensionsavtalet.

Den här pensionstexten var också skälet till att SBF inte kunde svara nej på Sarfs slutbud. (Vi svarade jaså.) Då hade SBF indirekt sagt ja till att det råder fredsplikt när Sarf säger upp pensionsavtalet till upphörande (negativ reglering).

För att komma till rätta med det här problemet fanns två möjligheter.

  1. Att Sarf återkallade sitt yrkande.
  2. Att texten skrevs om.

Sarf återkallade inte sitt yrkande. I stället lyckades vi med medlarnas hjälp få texten omskriven enligt följande:

"För det fall någon av parterna säger upp det mellan parterna gällande pensionsavtalet till att upphöra eller för omreglering, konstaterar parterna att detta ej omfattas av den fredplikt som följer med det nu mellan parterna ingångna avtalet angående löner och allmänna anställningsvillkor mm för tiden 1 januari 2006 till 31 december 2007."

Därmed var frågan tillfredsställande reglerad. Det anmärkningsvärda är att Sarf på ett mer eller mindre kuppartat sätt försökte manövrera in oss i en fredspliktssituation inför pensionsförhandlingarna.

Sammanfattning

Jämförelse mellan Sarf/SFBF-budet och den slutliga överenskommelsen

I Sarf/SFBF budet fanns följande försämringar införda:

  1. Uppräkning av faktorsbeloppsgränserna såväl 2006 som 2007. Dessutom en skrivning som kunde innebära automatisk uppräkning i framtiden. I den slutliga uppgörelsen lyckades vi förhindra uppräkning år 2006 men inte år 2007 samt få bort skrivningen om automatik.
  2. Krav på slopande av begränsningsregeln för anställning av vikariat. Vi lyckades behålla begränsningsregeln.
  3. Krav på begränsning av konfliktmöjligheterna i kommande pensionsavtalsförhandlingar. Vi lyckades förhindra att denna begränsning genomfördes.
  4. Införande av provanställning. Vi lyckades inte förhindra att provanställning infördes i avtalen. Men vi fick igenom en text som säger att parterna är överens om att provanställning främst ska tillämpas för yngre befäl. Begränsas provanställningarna till yngre befäl kan det vara en viss vits med att införa denna anställningsform. Om den kommer att användas för t ex erfarna och väl etablerade befälhavare och tekniska chefer ser vi det som ett missbruk av anställningsformen.

Vi lyckades således inte förhindra att alla försämringar från slutbudet kom bort. De försämringar som blev kvar var således:

  1. Uppräkning av faktorsbeloppsgränserna år 2007.
  2. Införande av provanställning, dock med en begränsningsregel.

Eftersom vi inte lyckades förhindra att samtliga försämringar genomfördes och att de drabbar alla tre befälsgrupperna (nautiskt befäl, intendenturbefäl och tekniskt befäl), ansåg vi det viktigt att alla tre befälsgrupperna skulle få ungefär samma kompensation för detta. Någon millimeterrättvisa var dock inte möjlig att genomföra.

Vi resonerade på följande sätt.

De generella påslagen (3+3 procent) var inte tillräckligt höga för att betala försämringarna. Däremot fanns i Sarf/SFBF-budet ytterligare en förbättring, nämligen införande av examenstillägg för styrmän från och med 2007. Detta tyckte vi kunde kompensera försämringarna för styrmän men inte för de andra befälsgrupperna (befälhavare, intendenturbefäl och tekniskt befäl) Vi ansåg därför att de övriga befälsgrupperna skulle få "egna" förbättringar som ungefär motsvarade kostnaden för införandet av examenstillägg för styrmän. Vi lyckades också få igenom:

  1. En särskild höjning av tillägget för ensamt maskinbefäl med 300 kronor från och med 2007. Knappt 100 maskinbefäl omfattas av denna förbättring. Ensamt maskinbefäl har en särskilt utsatt position eftersom de är ensamma tekniker ombord utan en yrkeskollega att ha som "bollplank". Ett höjt tillägg för dem kan också bidra till att rederierna i ökad utsträckning väljer att bibehålla 1e ingenjörsbefattningen.
  2. Två dagars längre semester för vissa intendenturbefäl från och med 2007. Denna förbättring får i första hand genomslag i TT-Line, Nordö och Destination Gotland. SBF strävar efter att göra de allmänna villkoren lika för allt befäl. Intendenturbefälets villkor släpar tyvärr efter på en rad punkter, bland annat semesterledigheten. Vi har inlett arbete med att höja intendenturbefälens villkor, så de kommer i nivå med övriga befälsgrupper, och det arbetet avser vi att fortsätta med i kommande avtalsförhandlingar.
  3. I Sarf/SFBF-budet fanns en skrivning om att införandet av examenstillägget för styrmän inte skulle påverka befälhavarlönerna. Denna begränsning är nu borta. Detta får knappast någon direkt effekt, men vi anser inte att vi ska begränsa befälhavarnas argumentering vid förhandling om deras löner.

Det har gjorts gällande från diverse håll att det vi lyckades uppnå i förhandlingarna endast marginellt skiljer sig från Sarf/SFBF-budet. Här är det frågan om subjektiva bedömningar, och det är naturligtvis upp till var och en att bedöma hur marginella förändringarna blev.

Sarf har en tråkig taktik att alltid kräva försämringar av anställningsvillkoren i avtalsförhandlingarna. Därigenom försöker man (tyvärr med viss framgång) att få de fackliga organisationerna att tappa fokus på viktiga förbättringar, och vi får i stället koncentrera sig på att motarbeta försämringar. Denna taktik har dock en baksida även för Sarfs medlemsrederier: Så länge Sarf framhärdar i att genomföra försämringar, utsätter de sina rederier för en uppenbar risk att konfliktvarslas.

Vi hoppas nu att såren så småningom läker efter den här ganska uppslitande avtalsförhandlingen och att Sarf i de kommande förhandlingarna visar lite större uppskattning av sina medlemsrederiers anställda befäl och inte fortsätter att kräva försämringar av anställningsvillkoren. Nästa test i detta avseende lär bli förhandlingar om ett eventuellt förändrat pensionssystem för befälet.

 

Strejkvarslad överstyrman i Tärnfors:
- Vad har redarna i bakfickan?

- Man kan fråga sig vad redarna vill egentligen. Det var ju de som lät det gå så långt att det nästan blev strejk, med sina försämringsförslag.

Det säger ett av de befäl som hade gått i strejk i januari, om inte SBF och Sarf hade gjort upp ett par timmar innan. Han heter Ronny Wångman och jobbar som överstyrman i Tärnfors.

SBs reporter hade gärna gjort ett ombordreportage i Tärnfors, men tankern går inte alltid in riktigt till kaj, när de angör terminalerna i Storbritannien. Det skulle alltså vara besvärligt att ta sig ombord. Dessutom var Ronny, som var en av de två SBF-medlemmarna ombord vid tillfället (den andre var vikarierande tekniske chefen Rolf Karlsson) just på väg hem på vederlagsledighet. Så vi gjorde intervjun i hemmiljö.

Det var inte heller så enkelt. Som många andra sjömän har Ronny bosatt sig långt från havet. Hustrun Elaine härstammar från Närkeslätten någon mil utanför Askersund. Jag lyckades köra fel tre gånger, innan jag hittade rätt hus.

Här har paret Wångman bosatt sig tillsammans med två söner, hund, katt och just nu 14 (!) islandshästar. Det sistnämnda är både företag och fritidssyssla, hästarna föds upp för att säljas som rid- och tävlingshästar i gångartsridning.

Halva Fritiof Andersson
- Jag är alltså både sjöman och cowboy fast inte musiker och artist! påpekar Ronny, med en anspelning på Rosas beskrivning av Fritiof Andersson i Evert Taubes visa.

Som "cowboy" bestiger han inte bara hästar utan gärna motorcykel. Fem stycken står i garaget, varav två just nu anpassade för isracing. Hans största Triumph är försedd med sidvagn, och med den har ibland hela familjen åkt på semester.

Ronnys pappa var bilmekaniker, så det tekniska intresset ligger i blodet. Man blir därför inte förvånad av att höra att det var en slump, eller kanske snarare dålig rådgivning, som gjorde att han hamnade på däck.

- När jag mönstrade ut som jungman, hade jag nog helst velat jobba i maskin. Med det var en arbetsförmedlare, som själv var gammal sjökapten, som avrådde mig. "Det finns ingen framtid i att jobba i maskin", påstod han, och därför började jag på däck!

Även om Ronny alltså är väldigt undrande och kritisk mot hur motparten agerade i den senaste avtalsrörelsen, tycker han allmänt att hans nuvarande arbetsgivare Tärntank är bra.

- Jag har varit runt i smårederierna med kusttanker, så jag kan jämföra. Och jag tycker Tärn är bäst. Det är aldrig några problem med att skaffa nya grejor, och rederiet försöker alltid ha det senaste i tekniskt hänseende. De inser att det som verkligen kostar pengar är liggetid.

Lönsamt men slitsamt
Det tvåvaktsystem de har ombord - Ronny delar alltså på vakterna med en filippinsk andre styrman - har han en tveeggad inställning till. Törnarna är fyra­sex veckor för de svenska befälen. (Filippinska befäl har tre månader.)

- Tvåvaktsystemet är slitsamt, det finns inga marginaler. Oljebolagen säger vid sina inspektioner, att de vill ha trevaktsystem. Det positiva med tvåvaktsystemet är lönen och att man får föra sin egen arbetstidsjournal. Trevaktsystem och enhetslön är jag inte intresserad av. Det är risk att det blir många timmar utan lön, den fasta lönen kompenserar inte detta.

Han var tidigare med i SFBF men gick över i slutet av 1990-talet.

- Jag tyckte Sjöbefälen bedrev ett rejälare fackligt arbete. Men det är vansinne med två förbund som fajtas med varandra om medlemmarna, när man verkligen behöver enas. Det snackas mycket fackligt ute i båtarna, men det stannar ofta där. De yngre är inte alltid med i facket, vilket oroar mig. Varför är de inte med? De som inte är med åker ju snålskjuts.

- Jag vet att man verkligen kan få hjälp av facket. I ett rederi hade jag inte fått ut lönen, men när jag hade kontaktat facket kom pengarna in på mitt konto samma dag.

Ronnys känsla efter det tvåårsavtal som slöts i januari kan beskrivas som "sisådär".

- Vi fick ju bara 3 procent, medan TAP-arna fick 3,5! påpekar han med glimten i ögat. Men framför allt förstår jag mig inte på redarnas agerande. Det känns inte som kris, jag tror de tjänar bra med pengar. Ändå kräver de försämringar av oss, men det finns ingen som vill gå med på det. Ingen yrkesgrupp vill väl försämra sina avtal.

Han ger en tänkvärd upplysning om dagens små besättningar och avsaknaden av marginaler.

- Vi har ju precis så mycket folk ombord som krävs för att klara en nödsituation. Men det förutsätter egentligen att alla är ombord hela tiden, även när vi ligger i hamn. Om en eller två man går i land, så har vi ingen fullständig säkerhetsbesättning.

Det som irriterar honom kanske mest är ödet för de ungdomar, som han tycker närmast har blivit lurade. Det är de som tagit sjökaptensexamen men sedan inte hittar något styrmansjobb.

- Vi har välutbildade matroser, brukar jag säga! Men det är allvarligt, eftersom man behöver pröva på styrmansjobbet för att sedan gå vidare. Och det är alltid knepigt att få tag i bra tankstyrmän. De måste veta vad som gäller vid lastning och lossning, och de måste kunna köra ballast. Fort ska det gå också, det blir mer och mer stress. Så visst behöver vi ungdomar ombord, men då måste de få chansen att skaffa sin behörighet.

Benkt Lundgren

UTBILDNING

Författare med brokig bakgrund

En ny lärobok i teknisk engelska, som är uppdelad i avskilda moduler, har skrivits av högskoleadjunkt Ulf Landgren på Sjöfartshögskolan i Kalmar. Boken är gjord i form av en pärm, vars enskilda moduler uppdateras och byts ut allt efter behov. Boken blir alltså aldrig "färdig".

Författaren har en gedigen språklig och teknisk bakgrund som skeppsbyggare, gymnasielärare i engelska och idrott samt resemontör. Och hans privata lidelse är motorcyklar, han har tre stycken av märket BMW.

- När jag började som lärare i engelska på Sjöfartshögskolan 1998 fanns i stort sett ingen undervisningsmateriel i teknisk engelska för blivande sjöingenjörer, berättar Ulf. Jag kände snart att jag fick börja utveckla det själv. Men i överensstämmelse med min pedagogiska grundsyn, anstränger jag mig att ta hänsyn till studenternas önskemål och synpunkter, när jag gör studiematerielen. Och studenter vill kort sagt ta del av de senaste tekniska rönen som berör jobbet ombord i maskin. Därför har jag försökt utforma materialet på ett pragmatiskt sätt.

- Det finns flera orsaker till att läroboken behövs. Det är viktigt för svenska studenter att kunna kommunicera väl med kolleger av andra nationaliteter, och svenskar har i allmänhet god kapacitet att tala engelska. Men som ingenjör är det viktigt att kunna läsa litteratur och manualer ordentligt, och de flesta är skrivna på engelska. Det tekniska språket är helt olikt vanligt vardagsspråk, och till sjöss finns det inte utrymme för att gissa.

- Verbal kommunikation ombord är bara en sida av saken. Det är minst lika viktigt att blivande sjöingenjörer kan formulera olika typer av skriftliga rapporter, formella brev och annan dokumentation på engelska.

Ulf berättar, att hans studenter har väldigt varierande bakgrund. En del kommer direkt från gymnasiet, andra har varit flera år i handelsflottan, marinen eller kustbevakningen. Även av den anledningen är det mest praktiskt med ett läromedel i modulform.

Bakgrund
Med rötterna i Landskrona började Ulfs yrkesbana under 1970-talet som lärling på Öresundsvarvet. När den svenska varvsnäringens öde började bli klart, lockade läraryrket, och Ulf läste till gymnasielärare i den originella kombinationen engelska/idrott. Efter examen i Örebro jobbade han på gymnasiet och komvux i Landskrona några år, innan han bestämde sig för att förverkliga en gammal dröm tillsammans med sin sambo: De ville utforska Australien och Nya Zeeland med motorcykel.

Innan de åkte i väg i slutet av 1987, lämnade Ulf läraryrket under ett par år och jobbade som resemontör i skiftande områden; industriprocesser, pannor, ugnar etc. Detta återvände han till efter återkomsten från andra sidan jordklotet. 1998 såg han Sjöfartshögskolans annons efter en lärare i engelska. Då kände han lust att återgå till undervisningen, sökte och fick tjänsten, och på den vägen är det.

- Året i Australien och Nya Zeeland var en fantastisk upplevelse, säger han. Länderna är storslagna och med mycket varierande natur.

Ulf är angelägen om att tacka de företag som tillåtit honom att använda en del av de texter, bilder och annan information som ingår i undervisningsmaterialet: Scania AB, MAN B&W, Wärtsilä/Sulzer och det norska företaget APL. Samt inte minst Sjöbefälsförbundet och Stiftelsen Sveriges Sjömanshus.

Benkt Lundgren