 |
Sjöbefäl 3/2006 |
LEDARE
Arbetsgivarna och deras ansvar
Här i Sjöbefäl har vi ofta beskrivit redarna som en grupp arbetsgivare som är tämligen privilegierad jämfört med andra arbetsgivare. Vi syftar då på det sjöfartsstöd på 1,7 miljarder netto (enligt vårpropositionen) som näringen åtnjuter i form av innehållen skatt och sociala avgifter. De har ändå inte nöjt sig med det utan envist krävt ytterligare skattelättnader i form av tonnageskatt, något de också verkar få igenom på ett sätt som starkt gynnar särskilt de rederier som gör stora vinster (se ledaren i förra numret). Kraven på motprestation från redarna genom ökad anställning av svenskt sjöfolk har enligt vår mening varit alldeles för tama från statsmakternas sida.
Det finns anledning att ställa rederinäringens inställning i relation till den beskrivning svenska arbetsgivare i allmänhet vill ge av sin situation. Det är ju i ett samhälle som det svenska, med ett näringsliv som i allt väsentligt bygger på enskild äganderätt, allvarligt om alltför få människor vill satsa på att starta egna företag. Och med tanke på vad som ibland sägs och skrivs från arbetsgivarna själva och deras organisationer om hur de har det, är det närmast ett under att någon person dristar sig till att starta eget. "Mäktiga" fackföreningar och "rigid" arbetsrätt hör till de hemskheter som den stackars företagaren riskerar att möta. I dessa frågor tar vi oss friheten att hävda, att propagandan är överdriven på gränsen till ren lögnaktighet, men arbetsgivarna har ju intresse av att hävda detta.
I andra frågor kan vi ha större förståelse för särskild mindre arbetsgivares oro. Den medansvarsreform i sjukförsäkringen som trädde i kraft i fjol, där 15 procent av kostnaden för långtidssjukskrivnas sjukpenning ska betalas av arbetsgivaren, har kritiserats hårt. Den främsta motiveringen har varit att arbetsgivaren kan drabbas av stora kostnader, som varken kunnat förutses eller förebyggas, något som avskräcker särskilt småföretagare från att anställa, och de blir om möjligt ännu ovilligare än tidigare att anställa folk som har visat tecken på hälsoproblem.
Att sjukskrivningarna inte alls har kunnat förebyggas av arbetsgivarna är i och för sig en sanning med modifikation. Dålig arbetsmiljö i traditionell mening, med bullriga och smutsiga miljöer, är kanske i dag en mindre bidragande orsak till långtidssjukskrivning. Särskilt i den offentliga sektorn är dock dålig psykosocial arbetsmiljö ett nog så allvarligt problem, ofta i sin tur beroende på bristfälligt ledarskap.
I övrigt ligger det en hel del i arbetsgivarnas kritik av medansvaret. Samtidigt har regeringen, när den genomdrivit reformen, argumenterat anmärkningsvärt lite om att arbetsgivarna tidigare i stor utsträckning nonchalerat det ansvar för sjukskrivnas rehabilitering som de faktiskt har (för en sjukskriven som sätts i rehabiliteringsåtgärder slipper arbetsgivaren de 15 procenten). Regeringens utredare Anna Hedborg skrev på DN Debatt 21/4 att nio av tio arbetsgivare inte lämnar in rehabiliteringsutredningar i tid, och av dessa får bara var femte en påminnelse av Försäkringskassan! Ofta är arbetsgivarna naturligtvis irriterade över kostnaden och merarbetet, men dessutom är okunnigheten rätt utbredd - många av dem tror att Försäkringskassan ska ta initiativet, trots att den bara har ansvar för samordningen. Och här har Hedborg ett intressant förslag. Den kostnad som rehabiliteringen medför borde arbetsgivaren kunna försäkra sig mot. En förutsebar men liten kostnad i form av försäkringspremie är att föredra framför risken för en stor oförutsebar kostnad. Förslaget är i hög grad värt att diskutera. Den växande ohälsan är ett av det svenska samhällets allvarligaste problem i dag, givetvis ekonomiskt men även genom den ofta drastiskt sämre livskvalitet långtidssjukskrivna drabbas av.
SJÖFARTSPOLITIK
Lotsning ska utredas
I den transportpolitiska proposition som regeringen lade den 22 mars skriver man bland annat, att regeringen ser goda möjligheter att med hjälp av ny teknik effektivisera lotsningen. Man har redan gett Sjöfartsinspektionen ett tydligare ansvar inom Sjöfartsverket för att exempelvis bedöma dispensansökningar från lotsplikten. Senare under året kommer en särskild utredare att tillsättas för att förutsättningslöst se över hur en effektivisering av lotsningen med bibehållen säker<hetsnivå ska genomföras.
Bland övrigt innehåll i propositionen kan noteras, att regeringen avvisar alla tankar på nationell beskattning av bunkerolja. Den konstaterar, att det bara skulle driva över trafiken till utländska fartyg som har bunkrat i andra länder. Det skulle snarare riskera att öka svavelhalten i bränslet, samtidigt som svenska fartygs konkurrenskraft skulle försämras.