Skriv ut PDF

Maskinbefälet 2/1998

LEDARE

Samhällsfarlig arbetsgivarorganisation?

Årets avtalsförhandlingar är nu avslutade. Förhandlingarna blev mycket dramatiska och SMBF/Sjöbefälen tvingades att lägga ett relativt omfattande konfliktvarsel för att Sveriges Redareförening (SRF) skulle ta våra yrkanden på allvar. Det var i och för sig beklagligt, men SRFs nonchalanta och direkt raljanta attityd till de krav på förbättringar av anställningsvillkoren vi ställde gjorde konfliktvarslet oundvikligt. Först efter det att vi lagt konfliktvarslet började SRF sakförhandla. Det kan inte uppfattas på annat sätt än att SRF medvetet drev oss till att lägga ett konfliktvarsel för att sedan kunna anklaga oss för ansvarslöshet och samhällsfarlighet. SRF spelade dock ett högt och farligt spel med de egna medlemsföretagens väl och ve som insats.

Oseriöst agerande
Förhandlingarna fördes på grund av konfliktvarslet under ledning av två av staten utsedda förlikningsmän. Varslet omfattade bl a två bogserfartyg i Brofjorden som används som sk eskortfartyg till stora oljetanker. Anledningen till att dessa bogserfartyg togs ut i konflikten var att Maskinbefälförbundet hade en viktig lönefråga att lösa i det sk hamnbogseravtalet.

Förbundet var väl medvetet om att en bogserfartygsstrejk kunde få allvarliga följder för det svenska samhället, men SRFs totala ovilja att förhandla tvingade oss till denna åtgärd. SMBF/Sjöbefälen föreslog dock att förlikningsmännen skulle börja sitt arbete med att hitta en lösning på hamnbogseravtalet. Så skedde också, och efter några dagar hemställde förlikningsmännen att parterna skulle acceptera ett framarbetat kompromissförslag avseende hamnbogseravtalet samt att SMBF/Sjöbefälen därmed skulle återkalla konfliktvarslet avseende de två bogserfartygen. SMBF (frågan berörde inte Sjöbefälen) förklarade att detta accepterades under förutsättning att även SRF gav sitt godkännande. Då inträffade det märkliga att SRF inför de häpna förlikningsmännen vägrade acceptera att SMBF/Sjöbefälen drog tillbaka varslet avseende bogserfartygen. I stället krävde SRF ett omedelbart återkallande av hela konfliktvarslet, något som förlikningsmännen inte ens hemställt om. Så agerar naturligtvis inte en seriös förhandlingspart.

SMBF/Sjöbefälen vågade pga SRFs inställning

inte omgående dra tillbaka varslet avseende bogserfartygen. Vi behövde först analysera om det låg några taktiska överväganden bakom SRFs konstiga handlande. Så småningom beslöt vi oss för att trotsa SRF och återkalla varslet för enbart bogserfartygen. SRF hade dock genom sitt agerande lyckats att försena återkallandet med 14 timmar.

Vills skona tredje man
För att tredje man skulle påverkas så lite som möjligt av konflikten informerade också SMBF/Sjöbefälen de av konfliktvarslet värst drabbade lastägarna, SCA och Modo, att det inte mötte något hinder för dem att under en konflikt transportera sina varor på fartyg som inte var konfliktdrabbade eller hitta andra alternativa transportlösningar. Den informationen fick inte lastägarna av SRF. Enligt uppgift informerade SRF lastägarna att om alternativa transportmedel användes skulle detta betraktas som strejkbryteri. Syftet med sådan information är givetvis att få allmänheten att tro att SMBF/Sjöbefälen konfliktade mot samhället och inte mot redarna.

I Svensk sjöfartstidning nr 10/98 anklagas SMBF/Sjöbefälen för oansvarighet. Hur skulle det vara om Sjöfartstidningen i stället tittar lite närmare på SRFs, göranden och låtanden under förhandlingarna?

SRF hade under den förra avtalsperioden manifesterat sin ovilja att lösa för befälet väsentliga frågor genom att utan sakdiskussioner blankt avvisa våra yrkanden, bl a om kompetensutvecklingsavtal. SRFs stora brist är oförmågan och oviljan att inse att det finns andra än redarna som har problem som behöver lösas. Det gjorde att ett konfliktvarsel var oundvikligt. I Sjöfartstidningen nr 10/98 spekuleras i att konflikten var planerad långt i förväg som ett medel att lösa en mellanfacklig konflikt mellan Ledarna och Sveriges Fartygsbefälsförening (SFBF). Ledarna var i och för sig beredda att ta till konfliktvapnet för att försvara vad de ansåg vara sin rätt till fortsatt avtal för fartygsbefäl. Emellertid var alla parter, även SFBF och SRF, redan i förhandlingarnas inledningsskede överens om att samtliga parter skulle underteckna avtalsuppgörelserna. SMBF/Sjöbefälen tolkade det som att alla parter accepterade Sjöbefälens avtalsrätt. Det fanns därför ingen anledning att konflikta för den sakens skull. Att i efterhand och mot bättre vetande ifrågasätta syftet med konfliktvarslet är rent ut sagt skamligt.

Avtalsförhandlingar med efterslängar
Även SFBF uppträdde märkligt under förhandlingarna. De utvisade sig själva från förhandlingslokalerna genom att offentligt gå emot SMBF/Sjöbefälens konfliktvarsel. I efterhand har det dykt upp påståenden om att SFBF och SRF var klara med avtalet ett dygn före avtalet för SMBF/Sjöbefälen, men att SFBFs avtal måste "hemlighållas" för att inte störa förhandlingarna med SMBF/Sjöbefälen. Vem som skrev på avtalet först är ointressant, såvida man inte samtidigt gör gällande att det var dessa parter som förhandlat fram avtalsuppgörelsen. SRF frågade SMBF/Sjöbefälen om vi hade några invändningar mot att SFBF erbjöds den avtalsuppgörelse som SMBF/Sjöbefälen förhandlat fram. Vi hade inga invändningar mot detta, eftersom vi bedömde SFBFs osolidariska agerande under konfliktvarslet som ett uttryck för att de inte hade tillräckliga ekonomiska resurser att genomföra en konflikt. SFBFs medlemmar kan ju inte lastas för sin lednings agerande.

SMBF/Sjöbefälen förde förhandlingarna
I efterhand går särskilt SFBF, men även SRF, ut och gör ett stort nummer av att avtalet med SFBF var klart ett dygn före avtalen med SMBF/Sjöbefälen. Man säger det inte rakt ut, men man insinuerar därmed att det var SFBF och SRF som förhandlade fram det nya avtalet. Vi vet, SRF vet, statens förlikningsmän vet, SFBF vet att det var SMBF/Sjöbefälen som förhandlade fram årets avtalsuppgörelse på befälsområdet. Den som till äventyrs skulle påstå något annat ljuger och är dessutom oförskämd mot de förhandlingsdelegationer från SMBF och Sjöbefälen, som fick slita dag och natt i över en veckas tid för att få till stånd en uppgörelse.

Det SFBF bidrog med var att störa förhandlingarna genom att gå ut och påstå att man faktiskt förhandlade med SRF och att man diskuterade ett treårsavtal. SRF förnekade att några förhandlingar med SFBF pågick, vilket också var fysiskt omöjligt eftersom hela SRFs förhandlingsdelegation satt på Ledarnas kansli i förhandlingar med SMBF/Sjöbefälen. Det störande var att vi i princip var överens med SRF om ett ettårsavtal. Nu fick redarna svart på vitt att en facklig organisation kunde acceptera en så lång avtalsperiod som tre år. Vi tvingades också i slutskedet gå med på en längre avtalsperiod än vad vi tidigare faktiskt varit överens med SRF om, vilket försämrade förhandlingsresultatet. När det gällde avtalsperiodens längd hade således SFBF sin enda inverkan på förhandlingarna, men den var negativ.

SFBF-avtal för maskinbefäl
Vi fick efter förhandlingarna genom massmedia reda på att SRF och SFBF slutit ett avtal även för maskinbefäl bakom ryggen på SMBF. Skriftväxlingen i denna fråga återfinns på annan plats i tidskriften.

Det är förvånande att SRF på detta sätt försöker skada SMBF. Vi har många för branschen viktiga frågor som vi behöver driva gemensamt och i samförstånd. Hur tror SRF att det ska vara möjligt efter detta knivhugg i ryggen? Att skriva avtal för maskinbefäl med SFBF betraktar vi som en ren repressalieåtgärd för att vi lyckades få till stånd ett acceptabelt avtal för våra och även SFBFs medlemmar. Det visar också på ett stort mått av dåligt omdöme. Ledaren i Sjöfartstidningen nr 10/98 talar om "fackföreningskrig". Vem är ansvarig för detta?

Man kan också fråga sig vad som ligger bakom SFBFs önskan att teckna avtal för maskinbefäl. Troligtvis börjar man känna av medlemstappet till Sjöbefälen, som nu ökar sitt medlemstal. Man försöker förmodligen kompensera detta med att försöka organisera ett och annat maskinbefäl. Vad SFBF har att erbjuda maskinbefäl är dock en gåta.

SFBFs angrepp på SMBF, Sjöbefälen och Ledarna och föreningens desinformation under konflikten är dock av mindre betydelse.

SRF fortsätter angreppen
Det som däremot är allvarligt är att SRF valt att angripa SMBF, Sjöbefälen och Ledarna efter det att avtalet är träffat. Under avtalsförhandlingarna brukar det ofta fällas hårda ord, och motsättningarna mellan parterna ställs på sin spets. När förhandlingarna är avslutade brukar dock båda parter sträva efter att normalisera relationerna. Nu väljer dock SRF att fortsätta att angripa framför allt SMBF, bl a i Sjöfartstidningen nr 10/98. Det är oklokt och gagnar inte sjöfartsnäringen.

SMBF/Sjöbefälens samarbete under förhandlingarna fungerade mycket bra. Det var ett bra bevis på att en gemensam befälsorganisation inom Ledarna kan bli en stark organisation som kan sätta kraft bakom sina krav. SRF säger sig vilja ha en befälsorganisation att förhandla mot. Det man inte säger rent ut men som nu är uppenbart är, att man också vill ha en svag och lätthanterlig befälsorganisation. Det kan vara syftet med SRFs beredvillighet att träffa avtal för maskinbefäl med SFBF. Vi vet dock att maskinbefälskåren inte är så lättlurad.

SMBF betackar sig för samarbete med en organisation som agerar bakslugt för att inte säga falskt. Tills vidare fryser därför SMBF sina förbindelser med SRF till ett absolut minimum och kommer inte att ingå i något fördjupat samarbete med SRF, förrän vi är säkra på att man slutat med sina angrepp mot SMBF.

Tack till medlemmarna!
SMBF/Sjöbefälen vill också rikta ett stort tack till befälen på de fartyg som omfattades av konfliktvarslet. Trots påtryckningar och hot från redarna och avståndstaganden från SFBF gav Ni inte vika, utan vi kunde hålla en enad front gentemot arbetsgivarsidan vilket var en förutsättning för att vi skulle kunna nå en acceptabel uppgörelse.

SÄKERHETSFRÅGOR

Maskinrumsbränder stort problem för The Swedish Club

Under fjolåret började försäkringsbolaget The Swedish Club sända ut ett brev till cirka 1 000 maskinchefer i fartyg, som är försäkrade av föreningen. Orsaken är brandsäkerheten i maskinutrymmena, som är ett stort och kostsamt problem. Av brevet framgår att under åren 1988­1996 drabbades deras kunder ­ som The Swedish Club föredrar att kalla "medlemmar" ­ av 25 maskinrumsbränder, som i genomsnitt kostade 2 miljoner dollar.

I brevet fanns en checklista på 11 punkter för att förebygga maskinrumsbränder:

  • - Finns det oljeläckage i maskinutrymmena?
  • Hur står det till med rengöringen av maskinutrymmena?
  • Kontrolleras regelbundet rör och rörkopplingar?
  • Blir nödvändiga reparationer av rör och rörkopplingar grundligt genomförda eller provisoriskt?
  • Är alla högtrycks brännoljerör noggrant isolerade?
  • Är alla varma ytor täckta av isolering eller beläggning?
  • Förvaras alla brandfarliga ämnen på särskilt avdelade platser?
  • Kontrolleras alla snabbstängningsventiler regelbundet?
  • Kontrolleras alla brandsläckare regelbundet?
  • Kontrolleras regelbundet kontakter och kopplingar i elinstallationerna?
  • Fungerar brandlarmet och är besättningen väl införstådd med rutinerna vid brandbekämpning?

En av olyckorna är ett talande exempel på hur lite som behövs för att orsaka en katastrof. Vid arbete med ett duplexfilter i ett maskinrum avlägsnade reparatören av okänd anledning det aktiva filtret. Därigenom uppkom en oljeläcka med explosiv gas, som startade en så omfattande brand att fartyget totalförstördes.

The Swedish Club anordnar regelbundet kurser i brandbekämpning, även för icke-medlemmar, vid sitt utbildningscenter i Piraeus i Grekland.