Sjöbefäl 8/2008 Ledare Fackligt Försäkringsfrågor Pensionsfrågor Säkerhetsfrågor

LEDARE

---

Försämrad sjuklön föreslås

Inom Näringsdepartementet har utarbetats en promemoria med förslag om försämrade sjuklöneförmåner för sjömän. Förslaget ska nu remissbehandlas och sedan tar regeringen ställning till om det ska föreläggas riksdagen med förslag om lagändring.

Det som har utlöst förslaget till försämringar av sjuklöneförmånerna är bland annat en skrivelse från Sjöfartens Arbetsgivareförbund (Sarf) år 2003, i vilken man ansåg att sjömännens sjuklöneförmåner borde harmoniseras med de landanställdas.

Det skäl som anges för försämringsförslaget i promemorian är att nuvarande sjuklöneregler härrör från en tid då sjömännens arbetsförhållanden i stora delar var mycket annorlunda jämfört med dagens. Det påstås i promemorian att arbetsförhållandena i betydande utsträckning under de senaste decennierna närmat sig dem som gäller för landanställda. Det framgår dock inte vilket stöd man har för detta påstående. Förmodligen är det ett slentrianpåstående med antagandet att arbetsvillkoren borde ha förbättrats med tiden. Den trista sanningen är dock att inte mycket positivt har hänt med arbetsförhållandena under de senaste decennierna. Det vanliga 1:1-systemet var redan i mitten på 70-talet regel för befäl på lastfartyg. När det gäller arbetsmiljön så är den på många nybyggda fartyg sämre än på de fartyg som byggdes i slutet på 70-talet och i början på 80-talet. Även stressen och arbetsmängden ombord har ökat kraftigt på grund av minskad bemanning och fler arbetsuppgifter.

Skälet för förslaget om försämring av sjuklönevillkoren är således mycket dåligt analyserat och beror nog mer på hur man tror att villkoren är än hur de faktiskt är. Man har helt enkelt lyssnat för mycket på Sarf, som har dålig kännedom om ombordförhållandena och som endast är ute efter att minska kostnaderna för rederierna.

En viktig del saknas i promemorian: Vilka sjukregler gäller för sjömän på fartyg under annan flagg? Skulle det ha utretts, hade man tvingats konstatera att de flesta länder har full sjuklön från första dagen för sina sjömän. Om förslaget i promemorian genomförs kommer Sverige att utmärka sig som en nation som tillhandahåller de sämsta sjuklöneförmånerna för sina sjömän sett i ett internationellt perspektiv.

De filippinska sjömän som tjänstgör på svenska fartyg är berättigade till 120 dagars sjuklön (100% av grundlönen). Det är ett villkor som den filippinska staten ställer för att de ska få tjänstgöra på utlandsregistrerade fartyg. Hur de filippinska sjömännen kommer att påverkas av förslaget framgår inte. Kanske vi inte längre kan ha filippinska sjömän på svenska fartyg? För vårt vidkommande är det självklart att om svenska befäl tvingas på en försämring så ska det även gälla utländska sjömän som arbetar på svenska fartyg. En försämring enligt promemorian är dock inte möjlig att genomföra för filippinska befäl på grund av filippinsk lagstiftning. Filippinerna har en bättre förståelse för sjömännens behov av socialt skydd i det här avseendet än såväl promemorieförfattarna som Sarf.

Sjuklöneregler finns också i kollektivavtalen, men det antyds i promemorian att man förutsätter att parterna omförhandlar dessa regler. I promemorians konsekvensanalys anges att de minskade ersättningsnivåerna också är en fråga för avtalsparterna att reglera i kollektivavtal. Tills vidare kan vi dock konstatera att vi har ett kollektivavtal som löper t o m den 1 februari 2011 och som stipulerar upp till fem månaders full sjuklön. Införandet av de föreslagna lagreglerna om försämringar avseende sjuklönen vill man dock införa redan fr o m 1 juli 2009. Utan att förklara närmare anges att det är angeläget att de föreslagna lagändringarna träder ikraft så snart som möjligt. Det ligger nära till hands att misstänka att man vill försämra reglerna, innan Sverige ratificerar MLC-konventionen, som också innehåller regler om sjuklön. Om ett land vid ratificeringstillfället har bättre regler än vad som anges i den ratificerade konventionen så går det inte efter ratificeringen att försämra reglerna. Eventuella försämringar måste således göra innan ratificering sker.

Näringsdepartementet har i dagarna också begärt att Sjöfartsverket i en arbetsgrupp utreder rekryteringen till svensk sjöfartsnäring. Om avsikten med det arbetet är att förbättra rekryteringen torde man genast avfärda sjuklönepromemorian. Sverige har redan i dag problem med att behålla svenskt befäl under svensk flagg. Försämrade sjuklöneregler gör att svensk sjöfart kommer i ett ännu sämre läge i konkurrensen om svenskt befäl.

FACKLIGT

Anställda i Stena-koncernen drabbas av mobilavgifter

Ombordanställda på fartyg i Stenakoncernen, alltså även i Scandlines fartyg, riskerar att drabbas av obehagliga överraskningar, när de får räkning på sina privata mobiltelefoner. Orsaken är den passagerarservice med satellituppkoppling som rederikoncernen erbjuder. Den medför att alla ombord, besättning och passagerare, har bra telefonkontakt på sina mobiler under hela resan.

Men den uppkopplingen är sannerligen inte gratis. Om en ombordanställd har sin mobil påslagen, riskerar han/hon att belastas med en avgift så snart mobilen slår på, alltså även när vederbörande blir uppringd. Det kan bli hundratals kronor extra på en räkning.

Medlemmar har hört av sig till lokala fackliga företrädare och till förbundskansliet och irriterat frågat, om de ska vara tvungna att stänga av sina privata mobiler, så fort de går ombord. Dråpligt nog avhjälper detta inte problemet helt och hållet. Är mobilen avstängd kan ägaren ändå debiteras, om någon talar in ett meddelande i mobilsvararen!

Enligt vad SB kontrollerat finns det ett enda sätt att helt eliminera risken för sådana här ofrivilliga merutgifter. Det är att så snart man gått ombord manuellt ställa om mobilen till en annan operatör än den som tillhandahåller satellituppkopplingen!

Fast då får man naturligtvis räkna med dålig eller obefintlig kontakt, så snart man kommit en bit ut till havs.

Svenska modellens dödgrävare - fast de kallar sig själva "moderniserare"

Ett förslag till "modernisering" av den svenska arbetsrätten har lagts fram. Förslaget förordar bland annat ett avskaffande av 1970-talets nya lagar, utan någon avtalsmässig kompensation. Typiskt nog är det Ratio, Svenskt Näringslivs "tankesmedja", som ligger bakom "rapporten", som här presenteras av Stig Gustafsson.

En pikant detalj är att författarna genomgående kallar facket "löntagarkarteller". Det är kanske i avsikt att associera till något "monopolistiskt" som gränsar till det olagliga?

Svenskt Näringsliv (SN) har en tanke­smedja - Ratio - som med jämna mellanrum presterar olika rapporter som har till syfte att ge SNs krav på förändringar av t ex den svenska arbetsrättslagstiftningen en slags akademisk och opartisk prägel. En av de senaste rapporterna - En ny svensk modell - ägnas åt "den svenska arbetsmarknadsmodellens sönderfall". Det är bland annat den svenska arbetsrättslagstiftningen, EG-rätten och domar som Lavaldomen som förorsakar sönderfallet. Men framförallt är det "den fackliga kartellfunktionen som förhindrar att arbetskraft med lägre löner och sämre socialt skydd verkar på svensk arbetsmarknad". Rapporten är naturligtvis ett inlägg i debatten om både ett nytt huvudavtal och den statliga Laval­utredningen.

Vilken är då boten? I rapporten målas fyra huvudalternativ upp: sönderfall, omreglering, avreglering och modernisering.

Om inget görs
Sönderfall är den utveckling som kan förväntas om inget görs. Globalisering, EG-rättens ökade betydelse och medlemsflykt är problemen som gör att det blir allt svårare att klara samordning, konflikt- och kostnadskontroll oavsett vad parterna kan enas om som normerande löner. Med minskande samordning ökar konfliktmöjligheterna och det blir svårare att hålla nere lönekostnaderna.

Kontinental modell
Omreglering handlar om att anpassa Sverige till den kontinentala modellen med allmängiltigförklaring av kollektivavtal och försämrad konflikträtt. Allmängiltigförklaring av kollektivavtal kan ske på begäran av den ena eller båda parter och en sådan förklaring innebär att lagstiftaren "upphöjer" kollektivavtalet till lag. Detta medför att hela avtalet eller delar av avtalet blir gällande för alla företag i en sektor - även för de företag som inte har kollektivavtal. Det avgörande skälet mot ett sådant system är att staten blir involverad i lönebildningen, något som vi i Sverige från båda parters sida alltid varit motståndare till. Även en lagstiftning om minimilöner skulle innebära ett ovälkommet statligt inslag i lönebildningen.

Anglosaxisk modell
Avreglering skulle innebära att vi närmade oss det anglosaxiska systemet där kollektivavtalet mera är att se som ett "gentlemen's agreement", som man kan strunta i när det passar. I stället skulle vi få en minimilagstiftning som skyddar individuella arbetstagare, lönebildning skulle i huvudsak ske lokalt och på individuell nivå oftast utan facklig medverkan och kollektivavtal. Konfliktreglerna skulle även i ett sådant system behöva förändras väsentligt - rätten att vidta sympatiåtgärder och blockader skulle behöva avskaffas. Den decentraliserade lönebildning som följer av detta system skulle naturligtvis passa arbetsgivarna perfekt - baksidan är det betydande inslag av domstolsärenden som blir följden av att kollektivavtal inte längre normerar löner och anställningsvillkor. Mängden av domstolsärenden i t ex England avskräcker definitivt. Inte ens rapportförfattarna förordar denna modell.

Det som föreslås
Modernisering genom både omreglering och avreglering är vad rapportförfattarna rekommenderar. I detta ligger bl a att både rätten att vidta sympatiåtgärder och blockader begränsas och helst avskaffas. Dessutom, framhåller rapportförfattarna, bör den statliga neutraliteten "återupprättas" genom att "lagstiftningen till förmån för löntagarkartellerna avskaffas" (facket kallas av författarna genomgående för "löntagarkartellerna"). Med detta avses att huvuddelen av den arbetsrättsliga lagstiftning som vi fick på 1970-talet ska avskaffas - framför allt LAS, MBL och lagen om fackliga förtroendemän. Detta skulle, säger man, "ge en ny balans mellan arbetsmarknadens parter och skapa bättre förutsättningar för ett gott framstegsinriktat samarbetsklimat".

Kallsinnigt emottagande
Simsalabim! Så löser man alla problem! I själva verket får man det bästa samarbetsklimatet och största framgångarna för båda parter om facket är med tidigt i företagens beslutsprocess, som i Sverige tack vare MBL och medbestämmandeavtalen. Många företagsledare från andra länder, bland annat USA, som blivit bekanta med vårt medbestämmandesystem, har ofta vittnat om detta. En GM-direktör från USA, som var chef för Saab i flera år, framhöll när han slutade och flyttade tillbaka till GM i USA att det svenska systemet för medbestämmande var det som han helst ville ta med sig hem.

Slutsatsen när man läst rapporten är att om SN anammar rapportens rekommendationer dröjer det innan vi får ett nytt huvudavtal. Rekommendationerna är en alltför svårsmält kost för den fackliga sidan för att man skulle vilja köpa den.

Stig Gustafsson

FÖRSÄKRINGSFRÅGOR

---

En månads sjukskrivning efter redareskyddad tid:
Sen kan du tvingas söka nytt jobb!

Ledaren i detta nummer behandlar ett departementsförslag om att helt ta bort sjömäns rätt till full lön vid sjukdom, den s k redareskyddade tiden. Men det är viktigt att också notera den sjukförsäkringsreform som redan trätt i kraft och som efter den redareskyddade tiden (max fem månader) gäller sjömän likaväl som alla andra anställda.

I den här artikeln försöker vi reda ut vad som redan 1/7 i år började gälla för alla nytillkomna sjukskrivningsfall.

1 juli i år började nya regler gälla för sjukpenningen och rehabiliteringen av sjukskrivna. De nya reglerna gäller omedelbart för nya sjukskrivningsfall. För personer som redan var sjukskrivna vid halvårsskiftet börjar de nya reglerna i huvudsak att gälla från 1/1 2009.

Generella regler
Vi börjar med att beskriva de generella regeländringarna, för att i slutet av artikeln redogöra för vilka konsekvenser de nya reglerna får för sjömän.
Första sjukdagen får landanställda ingen ersättning (karensdagen), och sjukdag 2-14 sjuklön på 80 procent av lönen upp till en årsinkomst på 7,5 prisbasbelopp (307 500 kronor för 2008). Fortsätter sjukskrivningen delas den därpå följande sjukskrivningsperioden upp till ett år in i tre perioder - med "dagar" avses alltså kalenderdagar:

Period 1: Sjukdag 15-90
Period 2: Sjukdag 91-180
Period 3: Sjukdag 181-364

Under period 1 får den sjukskrivne av Försäkringskassan en sjukpenning något lägre än sjuklönen under dag 2-14 (cirka 77 procent), så länge som F-kassan anser att han/hon på grund av sjukdom inte kan arbeta. Rätten till sjukpenning prövas alltså i relation till de ordinarie arbetsuppgifterna. (Denna utbetalning från F-kassan sker för övrigt även för sjöanställda, men då utgår den som en s k regress till arbetsgivaren, som enligt avtal och konvention är skyldig att betala ut full lön.)

Under period 2 ska F-kassan pröva om den sjukskrivne kan omplaceras, alltså utföra andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Alltjämt gäller dock rätt till 77 procents sjukpenning, så länge den sjukskrivne inte kan utföra sitt ordinarie arbete. Han/hon har också rätt och möjlighet att söka annat jobb med bibehållen sjukpenning. Så här långt är det alltså inte någon dramatisk skillnad mot vad som gällt tidigare.

Det är vid övergången till period 3, som en stor skärpning sker av rätten till sjukpenning. Endast om F-kassan bedömer att den sjukskrivne helt saknar arbetsförmåga, får han/hon behålla sjukpenningen. Om F-kassan anser att han/hon har förmåga att utföra något på arbetsmarknaden förekommande arbete, upphör rätten till sjukpenning. Har man inget nytt jobb är det arbetsförmedlingen som gäller. Så länge man inte hittar ett nytt arbete får man alltså övergå till att leva på a-kassan. Det är också helt och fullt a-kassans regelverk som i detta läge avgör exempelvis skyldigheten att söka jobb utanför bostadsorten.

Det finns dock ett viktigt undantag. Det är om den sjukskrivne under period 3 väntar på någon form av medicinsk rehabilitering, oftast en operation, och F-kassan bedömer att han/hon efter denna kan återgå till det ordinarie arbetet. I så fall får man uppbära sjukpenning fram till operationen och normal konvalescenstid efter denna, förutsatt att återgången till arbete beräknas kunna ske inom ett år från första sjukdagen.

Arbetsgivarens ansvar
Det bör framhållas att arbetsgivaren har ett stort ansvar för rehabiliteringen av sina sjukskrivna medarbetare. Att F-kassan har ett "översynsansvar" för rehabiliteringen minskar alltså inte arbetsgivarens ansvar.

En originell detalj i det sammanhanget är att den som drabbas av indragen sjukpenning dag 181 ändå har kvar sin anställning. Att man anses ha förmåga att utföra andra arbeten, är alltså inte på något sätt saklig grund för uppsägning från det gamla arbetet. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar gäller därmed formellt lika mycket som tidigare.

Vad detta har för praktisk betydelse återstår att se.

Den som efter ett år fortfarande är sjuk får en ersättningsnivå beroende på graden av sjukdom. Och man måste från och med dag 365 ansöka hos F-kassan om förlängd sjukpenning. Den som anses lida av en "mycket allvarlig sjukdom" får fortsatt sjukpenning på 77-procentsnivån. Om så inte är fallet, men man anses ändå helt "arbetsoförmögen", får man förlängd sjukpenning på cirka 72 procent. Förlängd sjukpenning kan utbetalas i högst 550 dagar.
Om beskrivningen hittills verkat invecklad, så blir det än krångligare om sjukskrivningsperioden styckas upp i delar, alltså om man tillfälligt återgår i arbete, är föräldraledig eller försörjer sig på annat sätt utanför sjukförsäkringen. Exempelvis måste en sådan period vara i minst 87 dagar för att man i rätten till sjukpenning ska återgå till dag 1. Och avbrottet från sjukpenningen måste pågå i 90 dagar och grundas på arbete för att man ska återgå till dag 1 i den här beskrivna rehabiliteringskedjan!

Kortare frist
Därmed över till den viktiga aspekten: Vad får de nya reglerna för konsekvenser för sjöanställda?

Sjöbefäl har enligt avtal rätt till full sjuklön under två, tre eller fem månaders sjuktid, den s k redareskyddade tiden. Sedan denna passerat gäller de generella sjukförsäkringsreglerna även för sjöbefäl. Så har det alltid varit, men de nya reglerna får här tämligen dramatiska konsekvenser. Efter sex månader prövar F-kassan rätten till sjukpenning i förhållande till hela arbetsmarknaden. Om ett sjöbefäl inte beräknas kunna återgå till arbete hos arbetsgivaren inom 365 dagar från första sjukdagen men anses ha förmåga att arbeta med något annat arbete på arbetsmarknaden, förlorar han/hon rätten till sjukpenning. För den som har maximal redareskyddad tid kan detta alltså ske en enda månad efter att full sjuklön utgått!

Därför är det viktigt att både redare och den anställde själv redan under den redareskyddade tiden agerar som om F-kassan redan var inkopplad. Redaren har ju också en kostnad, som en arbetsgivare i land inte har. Sjukfall som förefaller bli långvariga måste identifieras snabbt. Redan att erbjuda andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren kan ju få dramatiska konsekvenser, i och med att den anställde kan tvingas flytta dit rederikontoret ligger.

Benkt Lundgren

Sjöanställdas sjukpenningfrågor hanteras av F-kassans sjöfartskontor i Göteborg, som kan kontaktas på Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den . De kan ge råd i rehabiliteringsärenden och om bedömning av arbetsförmåga.

PENSIONSFRÅGOR

Att tänka på inför pensionen

Hur mycket kommer du att få i pension, om du jobbar till 65 års ålder, eller utnyttjar pensionsplanens rätt att gå redan vid 62 - eller kanske redan vid 60?

Ja, de nämnda frågorna är inte helt lätta att reda ut. Här försöker vi dock ge en så fyllig information som möjligt.

Vissa pensionsförmåner är gemensamma för alla förvärvsarbetande som bor och arbetar i Sverige, enligt lag. Andra pensionsförmåner gäller för privattjänstemän, som omfattas av det centrala avtalet mellan Svenskt Näringsliv och Förhandlingskartellen PTK. Och så finns det sådant som gäller specifikt för sjöbefäl enligt avtal mellan Sjöfartens Arbetsgivareförbund och SBF.

Allmänpension för alla
Observera "i Sverige" i den första meningen! När man bosätter sig utanför Sverige och har utländsk arbetsgivare, tjänar man under den tiden inte in något till den statliga, allmänna pensionen (om man bor i ett annat EU-land omfattas man av det landets pensionsvillkor som andra invånare i landet). Samma sak gäller den som bor i Sverige, har svensk arbetsgivare men ändå arbetar utomlands - ett fenomen som gäller många sjöanställda. Det handlar alltså bland annat om de som går på IT-avtalet. Därför ingår i IT-avtalet en kollektivavtalad pensionslösning, som ska kompensera att den sjöanställde inte tjänar in någon rätt till allmänpension.

Sjöanställda under svensk flagg tjänar in allmän pension på samma villkor som andra Sverigeboende. För de som är födda 1954 eller senare är den allmänna pensionen helt premiebaserad. 16 procent av lönen avsätts till den allmänna pensionen, och ytterligare 2,5 procent utgör premiepensionen, som man själv bestämmer var den ska placeras. Som lön räknas alla skattepliktiga intäkter upp till 7,5 inkomstbasbelopp per år (=381 750 kronor för år 2009). Därför blir allmänpensionen högre ju längre man jobbar och ju högre lön man har upp till 7,5 inkomstbasbelopp.

Förutom arbetsinkomster är bland annat sjukpenning, föräldrapenning, arbetslöshetsersättning samt sjuk- och aktivitetsersättning pensionsgrundande. Hemmavarande med barn under fyra år tjänar in pensionsrätt även utan någon av de nämnda inkomsterna.

Privattjänstemännens tjänstepension
De allra flesta anställda i Sverige som omfattas av kollektivavtal har som komplement till den allmänna pensionen tjänstepension. Sjöbefälen, med undantag för en mindre grupp statsanställda, omfattas av privattjänstemännens pensionsavtal ITP. Det delas upp på två varianter, främst beroende på den anställdes ålder.

ITP 2 gäller de som är födda 1978 eller tidigare (med vissa undantag - se vidare under ITP 1). Den största delen av den är förmånsbestämd, d v s den utgår som en viss andel av slutlönen. För att få full ITP krävs totalt 360 tjänstgöringsmånader från 28 års ålder (se dock undantag under "sjöbefälens pensionsplan"). För de som går i pension tidigast vid 62 års ålder är andelen 10 procent av lönedelar upp till 7,5 inkomstbasbelopp (motsvarar 2009 en månadslön på 31 813 kr) och 65 procent på lönedelar mellan 7,5 och 20 inkomstbasbelopp. Med "lön" menas för sjöbefäl tarifflön eller enhetslön, lönetillägg enligt råd och anvisningar (t ex examenstillägg) samt värdet av fritt vivre (4 410 kr/månad för 2008). Andra lönedelar som övertid, kontant utbetald kompensationsledighet och rederitillägg är alltså inte tjänstepensionsgrundande i ITP 2. Observera även den s k lönekapningen: Löneökningar som utgår efter att man fyllt 60 år är inte fullt ut pensionsmedförande.

De som omfattas av ITP 2 har dessutom en premiebestämd tjänstepension, ITPK. Varje månad betalar arbetsgivaren in 2 procent av den lön som är tjänstepensionsgrundande (se föregående stycke) till ITPK, och den enskilde bestämmer själv vem som ska förvalta pengarna och om den ska kombineras med någon form av efterlevandeskydd. Det senare är alltid att rekommendera för den som har familj.

Den som har tjänstepensionsgrundande inkomst över 7,5 inkomstbasbelopp omfattas av ITPs familjepension. Den gäller vid dödsfall före eller efter pensioneringen och betalas ut till efterlevande make/maka och barn upp till 20 år. Numera har man rätt att avstå från ytterligare inbetalningar till familjepensionen, varvid dessa premier i stället betalas in till ITPK. Ett sådant avstående är dock definitivt och går inte att ångra senare.

ITP 1 gäller de som är födda 1979 eller senare (plus vissa äldre som är anställda i nystartade företag eller företag som står utanför Svenskt Näringsliv) och först från och med att man fyllt 25 år. Den är helt och hållet premiebaserad, d v s arbetsgivaren betalar in en viss premie baserad på lönen till en förvaltare, som den enskilde själv väljer. Med "lön" avses samma som i ITP 2 ovan samt dessutom 15 procent av kontant utbetald lön utöver dessa ersättningar (t ex övertid, kontant kompensationsledighet och rederitillägg).
Premien är 4,5 procent av lönedelar upp till 7,5 inkomstbasbelopp (motsvarar 31 813 kr/månad för 2009) och 30 procent av lönedelar mellan 7,5 och 20 inkomstbasbelopp. Observera att premien beräknas på månadslönen. Ett engångsuttag av kompensationsledighet kan därmed ge en högre premie jämfört med om beloppet fördelas på flera månader.

I ITP 1 finns inget automatiskt efterlevandeskydd. Man kan själv välja till ett sådant skydd och fritt välja förmånstagare.

Sjöbefälens pensionplan
Sjöbefäl som omfattas av kollektivavtal med Sjöfartens Arbetsgivareförbund har enligt en särskild pensionsplan, ITP-Sjö, rätt att under vissa omständigheter frivilligt gå i pension vid 60-64 års ålder, s k tidigarepension. Omständigheterna är att pensioneringen sker på eget initiativ, att man har minst 36 tjänstgöringsmånader efter fyllda 55 år, att man inte är berättigad till sjukersättning eller a-kasseersättning och att man inte har något innestående vederlag. Vid tidigarepension minskas kravet om totalt 360 tjänstgöringsmånader.

Tidigarepensionen är en tjänstepension, som utgår som andel av slutlönen, definierad på samma sätt som för ITP 2 i föregående avsnitt. Se tabellen här nedan (IBB=inkomstbasbelopp):

Den som går i tidigarepension före 62 år får alltså livsvarigt en lägre tjänstepension. Den som går tidigast från 62 års ålder får däremot vid 65 år samma tjänstepension som om han/hon skulle ha jobbat ända till 65-årsdagen. Observera dock att den statliga allmänpensionen blir lägre för den som går i tidigarepension, eftersom den baseras på inkomsterna under hela arbetslivet. Den effekten blir naturligtvis större ju tidigare man går.

De som detta är aktuellt för är ju än så länge födda flera år före 1954. Det innebär att de får en del av sin allmänpension från det gamla ATP-systemet. Därför blir den nämnda effekten mindre än den kommer att bli för de som är födda 1954 och senare.

Ett exempel:
Sjöbefälet "Pelle" är född 1948 och har länge haft en lön över "taket" på 7,5 inkomstbasbelopp. Han har därmed tjänat in bra till sin allmänpension och bestämde sig för att gå i tidigarepension när han fyllde 60 i år. Det ger honom från 65 års ålder och livsvarigt en allmänpension på i runda slängar 800 kronor mindre i månaden före skatt, jämfört med vad han skulle fått om han jobbat till 65. Till detta kommer, som ovan sagts, att Pelle livsvarigt får fyra procentenheter lägre tjänstepension än om han skulle ha jobbat minst två år längre.

Hur mycket större skillnad det kommer att bli om sex år, när de första kan tidigarepensioneras som får hela sin allmänpension från det nya systemet, är i dag omöjligt att beräkna. För att få någorlunda exakta prognoser ska man alltid vända sig till Försäkringskassan.

Tänk på avkastningen!
Christer Carlsson på Söderberg & Partners, som SBF har avtal med, vill gärna ge ett par allmänna råd.

- Att man får högre pension ju mer man jobbar och tjänar in har väl de flesta förstått, säger Christer Carlsson. Men det finns ju flera delar som man direkt kan påverka avkastningen av: premiepensionen PPM, ITPK och för de som omfattas av ITP 1 hela ITP. Det är goda skäl att tala med sin bank om de olika alternativen och jämföra bankens råd med andra alternativ. Det kan vara klokt att också betala en liten extra slant till en placerare, något jag dock avråder äldre personer från. Till dem räcker det med ett generellt råd att titta på hur hög avgift de olika fonderna tar (en låg avgift betyder mycket för avkastningen i slutändan), vilket risktagande man vill ta, familjesituationen etc.

- Jag vill också gärna berätta om en fallgrop, som man inte gärna tänker på men som är ganska lätt att undvika. Tänk tanken att ett sjöbefäl har minderåriga barn och det värsta tänkbara händer med barnens andra förälder. I detta läge kanske den ensamma föräldern känner sig tvungen att söka ett jobb i land. Det är inte det lättaste att finna, särskilt inte med motsvarande lön som man har haft ombord. Då är det viktigt att den avlidna har haft ett bra efterlevandeskydd i sina anställningsvillkor och försäkringar. Alla sjöbefäl med minderåriga barn bör alltså se över vad den andra föräldern har för skydd och vid behov komplettera efterlevandeskyddet. Sådana försäkringar är inte särskilt dyra men kan betyda mycket, om olyckan är framme.

Benkt Lundgren

SÄKERHETSFRÅGOR

"ISPS kostar mer än det smakar"

International Ship and Port Facility Code (ISPS), den säkerhetskod som mer eller mindre påtvingats sjöfarten efter 11 september 2001, är dyr och besvärlig och fyller ingen funktion. Det hårda omdömet fällde Nautical Institutes kommunikationschef Steven Jones på ett sjösäkerhetsseminarium i slutet av oktober.

Koden har flera svagheter, exempelvis att ett tungt ansvar läggs på den säkerhetsansvarige ombord. Detta i kombination med de slimmade besättningarna i dagens handelsfartyg gör att uppgiften ändå sköts "med vänster hand".

Ett annat problem Jones pekade på är rederiernas bristfälliga överblick över vilka som faktiskt tjänstgör i deras fartyg och vilken kompetens de har. Den frågan överlåts ofta på bemanningsbolag.

Någon patentlösning finns inte, utan det handlar om bättre förståelse om de verkliga hoten mot sjösäkerheten, nya säkerhetssystem och tillräckligt med folk ombord för att implementera systemen med stöd av adekvat planering och resurser för fartygsledningen.

I dag, menar Jones, har vi massor av certifierade fartyg som ändå inte är tillräckligt säkra. Dock förefaller den unga generationen, som från första början vant sig vid säkerhetstänket, utgöra ett hopp om en bättre framtid även i detta avseende.

(Lloyd's List)