 |
Sjöbefäl 4/2005 |
LEDARE
EU-kommissionen ifrågasätter IT-avtalet
Sedan några år har svensk sjöfartspolitik präglats av ett relativt lugn. Efter många år av närmast kompakt ointresse från statsmakternas sida, då och då avbrutet av någon reform som uttryckligen var ett "provisorium" i avvaktan på "en långsiktig lösning" av sjöfartens problem, tillkom det nuvarande rederistödet från 1 oktober 2001. Lugnet till trots har vi tyvärr inte sett så mycket av den utlovade inflaggningen, ibland motiverat av att arbetsgivarna först måste få som de vill helt och hållet, dvs även ett tonnageskattesystem.
I mars i år började dock orosmolnen torna upp sig igen. Den här gången är det EU-kommissionen som kommit med ett utspel att de ifrågasätter om viktiga delar av den svenska sjöfartspolitiken överensstämmer med EG-fördraget.
Det handlar inte om 2001 års beslut utan om två reformer som beslutades flera år tidigare. Den ena reformen var ett skatteinslag, som kom i samband med att den sk sjömansskatten avskaffades. Då fick ombordanställda bosatta i Sverige ett sjöinkomstavdrag på upp till 36 000 kronor och en skattereduktion på upp till 14 000. Eftersom detta förutsätter svensk registrering eller charter av svensk redare, är det diskriminerande mot utländska redare, anser kommissionen. Den andra reformen är den skattebefrielse, som anställda på IT-avtalet får, när de är utomlands minst halva året. Även detta diskriminerar utländska redare, hävdas det, eftersom deras anställda inte kan beviljas skattefrihet. Skattefriheten förutsätter att arbetsgivaren är obegränsat skattskyldig i Sverige, något som endast gäller svenska arbetsgivare.
Kommissionen tillägger, att båda de nämnda reglerna "i vart fall indirekt" diskriminerar även utländska löntagare, eftersom det i praktiken är lättare för svenska medborgare att erhålla de skattelindringar respektive den skattebefrielse som ligger i de båda systemen. Denna kritik är svårbegriplig och tämligen lätt att avfärda, eftersom inget i regelverken hindrar utländska medborgare att bosätta sig i Sverige och få del av förmånerna. Och den rätten ligger ju också i den fria rörligheten inom Gemenskapen.
Finansrådet Anita Saldén Enérus har på den svenska regeringens uppdrag besvarat kommissionens brev och påpekar bland annat det som stod i föregående stycke. Regeringen avvisar alltså att regelverket skulle diskriminera utländska löntagare. Även kritiken att sjöinkomstavdraget och skattereduktionen skulle diskriminera utländska redare avvisas. Motivet är att inget hindrar redare inom EES-området att etablera sig i Sverige och registrera sina fartyg här.
Kvar står alltså EU-kommissionens kritik att IT-avtalet och den skattebefrielse som anställda under detta avtal åtnjuter skulle diskriminera utländska redare. Av Saldén Enérus brev framgår att den kritiken inte låter sig avfärdas lika lätt. Kravet på svensk arbetsgivare är en av de tre kärnpunkterna i det system som ligger till grund för IT-avtalet. De två andra är att den anställde befinner sig utomlands minst 183 dagar under en 12-månadersperiod och att tjänstgöringen är i oceanfart.
Saldén Enérus skriver i sitt brev urskuldande att systemet har "begränsad tillämpning", då det beräknas beröra cirka 400 svenska sjöanställda (knappast en "obetydlig" del av den svenska sjömanskåren!). Sedan står det att regeringen medger att regeln "kan" vara diskriminerande mot utländska arbetsgivare, varför de snarast ska se över densamma.
Vart syftar denna lätt olycksbådande formulering? Det är svårt att se fler än två alternativ. Antingen avskaffas rätten till skattebefrielse för de aktuella sjöanställda eller också utvidgas den till att gälla för arbetsgivare inom hela EES-området (EU plus Norge och Island). Hundratals sjömäns framtid kan hänga på vilket alternativ regeringen väljer.
Samtidigt finns det förvisso en stark invändning mot talet om "diskriminering av utländska arbetsgivare". Dessa kan nämligen utan större besvär sluta avtal med svenskt bemanningsbolag för att omfattas av regeln om skattebefrielse för de anställda.
SÄKERHETSFRÅGOR
Trötthet främsta olycksfaktorn
"Det råder en allmän acceptans att fartygsbemanningen är på en absolut miniminivå, men för att ändra detta krävs internationellt samarbete."
Det skriver Eric Murdoch, säkerhetschef på försäkringsbolaget Standard P&I Club i Lloyd's List. Han stöder sig på en rapport från den ansedda brittiska haverikommissionen MAIB.
Problemet har omtalats i åtskilliga artiklar under de senaste åren, bland annat i Sjöbefäl. Det brittiska befälsfacket Numast har startat en kampanj, där de bl a nämner sjöanställda som pressas att skriva falska tidrapporter och får stränga order att inte kontakta någon facklig organisation.
- Våra medlemmar vet vad problemet bottnar i: Det finns inte tillräckligt med folk ombord, säger Numasts generalsekreterare Brian Orrell.
UTBILDNING
Kulturkrock på gymnasienivå
Missöden kan ibland utmynna i riktigt bra resultat. En dubbelbokning på en av sjöfartshögskolorna gjorde att SBFs seminarium om kulturella skillnader mellan Sverige och Filippinerna för första gången kom att hållas på en gymnasieskola, Sjömansskolan i Stockholm. Och kulturkrocken visade sig på de filippinska gästernas oro över om framträdandet gick hem. Eleverna var så tysta och snälla - filippinska ungdomar visar entusiasm på ett mycket mer påtagligt sätt!
Ett seminarium, som i sin helhet hålls på engelska under en hel förmiddag, är enbart det en nyttig övning för eleverna på Sjömansskolan, centralt men idylliskt belägen på den gamla fängelseön Långholmen i Stockholm. I och med att det är en av innerstadens mindre öar får man automatiskt en kaj nästgårds, ämnad bland annat för undervisningsfartyget Polfors.
Fängelset är nedlagt sedan länge, sista gången det användes var väl vid inspelningen av Tage Danielssons film Släpp fångarne loss, det är vår från 1975.
Sjöbefälsförbundets vd Christer Themnér hälsade särskilt de fyra filippinska gästerna välkomna, varefter Kenneth Thorén från Broström Ship Management tog till orda. Han ironiserade över "den gamla goda tiden", då alla ombord i båtar ägda av ett Skärhamnsrederi inte bara var mer eller mindre släkt med varandra utan talade samma dialekt. Frågan är dock hur länge sedan det var, om den tiden alls har funnits.
- 1967 mönstrade jag på en båt, där det fanns 14 olika nationaliteter ombord, berättade Kenneth.
Respekt är grundläggande
Han påpekade, att man inte heller ska överdramatisera problemet med kulturskillnader. Det handlar i grund och botten om elementära saker, normalt mänskligt beteende, som inte skiljer sig särskilt mycket åt i olika delar av världen.
- Begreppet "respekt" är grundläggande, sa Kenneth.
Här vill man gärna påpeka hur viktigt det är att det ordet återfår sin verkliga innebörd, nämligen hänsyn till och tolerans för andra människor och deras värderingar. I vissa kriminella subkulturer har tyvärr "respekt" blivit liktydigt med "att injaga fruktan", alltså snarast motsatsen mot sin verkliga betydelse.
Sedan var det dags att överlämna ordet till de filippinska vännerna. Allmänt kan nog sägas, att deras berättelser om skillnader i kultur - eller kanske snarare vanor - väckte mest munterhet hos åhörarna. Det gällde exempelvis att bröllop ofta äger rum mycket tidigt på morgonen. Det betyder nämligen lycka att gifta sig, medan solen håller på att gå upp. Förmodligen spelar klimatet en viss roll också i sammanhanget. En sak som filippinare förundrat noterar hos nordeuropéer vid den här tiden på året är tendensen att nästan springa för att få tillfälle att sätta sig i solen. Filippinare, som har tillgång till gassande sol året om, gör tvärtom allt för att undvika den.
Katolicism och "asiatism"
Den filippinska nationalkaraktären (om den nu finns) präglas av både varm religiositet - de allra flesta filippinare är troende katoliker - och ostasiatisk mentalitet. Exempel på det förra ser man, om en filippinare ombord skulle råka dö. Då är det viktigt att få ombord en katolsk präst så snart som möjligt, annars betyder det otur, och det finns risk att ingen filippinare vill komma ombord i det fartyget igen. Man ska också vara medveten om traditionen att hålla den döde sällskap i de första 24 timmarna efter dödsfallet.
Mindre katolskt och mer asiatiskt är kanske tendensen att tro på spöken och offra till dem, liksom förkärleken till olika amuletter. Men viktigare är respekten för den enskildes "hiya", stoltheten. Det har hänt ett par gånger att nordiska befäl, som saknat insikt om detta har fått plikta med sina liv.
Livsfarligt etikettsbrott
Egentligen är det, som Kenneth sa inledningsvis, bara en gradskillnad gentemot européer. Vanligt hyfs även här innebär ju att inte skälla ut någon offentligt utan ta sådant på tu man hand. Men att bryta mot den etiketten mot en asiat kan vara direkt livsfarligt. Kenneth gav ett exempel från sin egen tid till sjöss.
- 1972 var jag överstyrman tillsammans med en 3e styrman, som behandlade manskapet väldigt illa, skällde och gormade, berättade han. Det hindrade inte att han så småningom fick sin sjökaptensbehörighet. Några år senare fick jag höra att han som befälhavare blivit dödad av en utländsk besättningsman.
Om man ska beskriva detta som något negativt, så är det i så fall det enda. Annars är filippinarna gränslöst generösa och samtidigt väldigt tacksamma och omtänksamma. Men alla dessa karaktärsdrag fordrar var sin kommentar, när man berättar det för svenskar.
Generositeten innebär att en filippinare aldrig kan veta hur många som kommer på en fest - 10 eller 100? Därför är det närmast oartigt att komma precis i tid till en filippinare, man ska vara minst en halvtimme senare än angiven tid.
Tacksamheten gör att man inte ska ge en filippinare någon alltför överdådig gåva. Det är också oartigt, eftersom mottagaren kan hamna i en besvärande tacksamhetsskuld till en.
Omtänksam nyfikenhet
Omtänksamheten, slutligen, tar sig ibland uttryck, som för en svensk kan tydas som nyfikenhet. Men de öppenhjärtiga frågorna om släktförhållanden mm (har du barn? jaså inte, varför det?) är alltså bara hövligt intresse.
Men den kanske vanligaste kulturkrocken ombord handlar om den vanliga nordeuropeiska vanan, särskilt nu för tiden, att "gå rakt på sak" när man talar. Det är väldigt svårt för filippinare, som uppfattar detta som bryskt och ohövligt, även när det sker i tjänsten. På seminariet beskrevs det på följande målande sätt:
En filippinare har 17 olika sätt att svara nej - men "no, sir" är sällan ett av dem, det är att alltför mycket gå rakt på sak. Däremot kan "yes" vara ett av de 17 sätten att svara nej! SBF har gett ut ett utbildningsprogram på engelska tillsammans med Spectral Technologies i Manila och som riktar sig till filippinare som ska jobba i svenska fartyg, till exempel som TAP-ar. Där beskrivs ett tänkt exempel på en huvudmaskin som håller på att repareras, och chiefen frågar den filippinske försten om den kan vara klar till ett visst klockslag. Då kan svaret bli "yes, sir", inte för att det är sant utan för att försten tror att det är det svar chiefen vill ha.
Programmet förklarar, att en svensk teknisk chef faktiskt inte blir irriterad av att få ett sanningsenligt svar. Däremot blir han irriterad av att efter ett antal timmar se att maskin faktiskt inte är klar, när den enligt uppgift skulle vara det. Men "yes, sir" betydde alltså i det här fallet nej!
Om det i exemplet känns för svårt för försten att svara "no sir", så rekommenderar programmet att han svarar något i stil med "I am not sure the machine will be ready in time, since we have got these problems" Det är kanske det 18e sättet att svara nej!
Benkt Lundgren
