Sjöbefäl 6/2004 Ledare Fackligt Pensionsfrågor

LEDARE

---

Redarna kräver försämringar

Snart börjar förhandlingar om nya avtal för år 2005. Redan nu vet vi att förhandlingarna blir osedvanligt besvärliga, och det finns anledning att räkna med mycket hårda tag för att vi ska kunna försvara våra avtal.

Situationen är något paradoxal. Det går inte att öppna en dagstidning utan att man får se braskande rubriker om de våldsamma vinster som redarna gör för närvarande. Därför tycker man att dessa vinster till en del skulle spilla över på de anställda. Men nej. I stället väljer redarna att i detta läge kräva försämringar av de anställdas anställningsvillkor.

Det kanske allvarligaste angreppet riktas mot sjöbefälens pensionsförmåner. ITP-Sjö, som ger möjlighet till tidigarepensionering från 60 års ålder, anser redarna vara för dyr att upprätthålla. Tidigarepensioneringarna finansieras genom en särskild fond till vilken redarna skulle ha tillskjutit drygt 2 procent av lönesumman varje år. Emellertid har redarna under hela 90-talet struntat i att betala till fonden och följaktligen har pengarna nu tagit slut. För att klara de utfästa pensioneringarna tvingas nu försäkringsbolaget göra extra uttaxeringar, en gång förra året på ca 2 procent och två gånger i år på 3 resp 2 procent. Redarna har naturligtvis glömt att man inte betalt något alls under ett drygt decennium och tycker nu att ITP-Sjö är för dyr. Därför kräver man en reformering (försämring) av ITP-Sjö för att inte behöva betala så mycket. Sarf hotar med att säga upp ITP-Sjö om vi inte går med på försämringar. Redan nu har redarna börjat ändra tillämpningen genom att utan förhandling och/eller varsel vägra anställda på internationaliseringsavtal (IT-anställda) att utnyttja ITP-Sjö. Detta är synnerligen upprörande eftersom enskilda (företag och anställda) blir lidande på deras plötsliga omsvängning. Förmodligen är syftet att sätta press på Sjöbefälsförbundet. Att på detta sätt använda enskilda som slagträ i förhandlingarna är bara osmakligt.

Förbundets inställning är att redarna nu har ett gyllene tillfälle att bygga upp fonden igen med tanke på de ofantliga vinster de gör. De bör vara glada att fonden under de för redarna betydligt magrare åren på 90-talet kunde klara pensioneringarna utan kapitaltillskott. Den ändrade tillämpningen avseende IT-anställda är naturligtvis helt oacceptabel.

Sjöbefälsförbundet uttryckte oro över fondens finansiering ett flertal gånger under de gångna åren. År 2001 begärde förbundet formella förhandlingar om fondavgifterna, men redarna (Sjöfartens Arbetsgivareförbund) deklarerade i sin sedvanliga arroganta stil att de hade det ekonomiska läget under kontroll.

Det är svårt att tycka synd om redarna. Att nu när man tjänar ohyggligt med pengar gråta krokodiltårar över att man måste betala några procent extra till fonden är patetiskt. Fortfarande har man inte ens återupptagit de ordinarie årliga inbetalningarna!

Sarf-ledningens brist på omdöme är häpnadsväckande. Hur i hela världen tror man att vi ska kunna acceptera försämringar i en av de viktigaste avtalskomplexen vi har i ett läge då hela rederinäringen gör ofantliga vinster?

Sarf förbereder också andra försämringar av avtalsvillkoren. Bland annat vill man att befälet ska städa sina hytter själva och slopa den sk faktorsuppräkningen vid engångsutbetalning. Vi återkommer till detta när vi har den kompletta listan med försämringsförslag.

Det drar ihop sig till en verkligt besvärlig förhandlingshöst, och medlemmarna uppmanas att följa vår information om förhandlingarna samt vara beredda på att förbundet kan tvingas till konfliktåtgärder för att vi ska kunna försvara våra avtal.

FACKLIGT

Styrelsens styrman började i maskin

Det var mer eller mindre slumpen som en gång placerade Jan Buskas, överstyrman i Northern Marines Stena Forecaster, på däck. När han gick till sjöss redan under pryon i nian, började han faktiskt i maskin under två veckor! Men han provade även på lasthantering och tyckte däcksjobbet verkade lite intressantare. På den vägen är det.

Jan bor numera i Malmö, men att han är uppvuxen i Klintehamn på Gotland behöver ingen tveka om när man hör honom prata. Ränderna går aldrig ur, och samma sak gäller dialekten. Tvåveckorspryon, som avgjorde yrkesvalet, gjordes följaktligen i Gotlandsbolaget.

Sjöbefäl haffar honom i all hast under lunchpausen på SBFs ledaravtalskonferens för klubbrepresentanter i Uppsala i slutet av september. Jan medverkar i första hand i egenskap av nyvald ordinarie förbundsstyrelseledamot. Som delegation i de kommande avtalsförhandlingarna är det ju mycket viktigt att styrelsen rådgör med de lokala representanterna. Innan han kom med i styrelsen har han gjort en hel del centrala uppdrag inom SBF som ledamot i den nautiska kommittén.

Vägen hit har, som sig bör för en sjöman, gått via oceanerna. Någon sjömansbakgrund i släkten hade han inte, men närheten till havet och den dåliga tillgången på landjobb i hemtrakten gjorde yrkesvalet tämligen naturligt. Han hade också flera något äldre kompisar som hade gått till sjöss och såg dem åka ut och komma hem.

Ingen pennalism
Under tre års tid efter grundskolan var han mestadels till sjöss under tre år på torrlastare och bulkbåtar i Östersjön och på Västkusten samt i Gotlandsfärjorna. Han avancerade från jungman i Sockerbolagets Tanto via lättmatros i Grängesbergsbolagets Anaris, då han även gick på Nordatlanten, till matros. Det var han en kort tid i Gorthon, innan han återgick till Gotlandsbolaget.

Det här var under det "snälla" 70-talet, och Jan har inga speciella minnen av att det var särskilt svårt att mönstra ut ung och grön på den här tiden.

­- Nej, kanske var det lite tuffare än i dag, då vi tar väl hand om ungdomarna. Men det var inte alls som på segelskutorna i de äldre generationerna! Det har man ju läst om.

­- I Sockerbolaget och Gränges var jag egentligen rätt länge, fortsätter han. Jag tänkte att det såg bättre ut när man sökte jobb, om papperen visade att man inte blev kvar alltför kort tid. I dag kan jag tänka att det hade varit bättre att ha skaffat sig en ännu bredare erfarenhet. Men jag har aldrig haft svårt att få jobb, mestadels har jag gått från en fast anställning till en annan.

Bulk och tank
Efter ett års styrmansstudier fortsatte han på Gotlandslinjen som 2e styrman, även i de bulkfartyg som de hade på den tiden. Han följde med ett av dem till Thun för att sedan gå över till Ektank. Under den tiden skedde två helt olika saker av bestående värde. Han gjorde ett avbrott i tjänstgöringen för att ta sjökaptensexamen och så lärde han känna en mässtjej vid namn Britt-Marie. Många år senare, när hon gått i land och läst till socionom, träffades de igen och gifte sig.

Ett undantag från regeln att mest ha haft fasta anställningar var en kort sejour i Superfast Ferries i Östersjön för drygt två år sedan, under grekiska ägare. Linjen mellan Södertälje och Rostock lades ned efter bara tre månader, eftersom den inte bar sig.

­- Men inget ont om de grekiska redarna för den skull, de skötte verksamheten mycket professionellt, betonar han.

Efter detta hade han ett par vikariat, bland annat i Wallenius, och passade även på att förnya sina tankpapper. Sedan våren 2003 är han på Stena Forecaster.

SB: Hur kom du in på det fackliga arbetet?
Jan funderar en stund. Han har inte direkt facket "i blodet", så det är inte så lätt att peka på något konkret.

­- Det är väl helt enkelt att man kommer i kontakt med intressanta frågor och problem som ska lösas, och så vill man ju förbättra för sig själv och de andra anställda. Så 1988, när jag gått tillbaka till Gotlandsbolaget, började jag engagera mig i den lokala klubben i Fartygsbefälsföreningen.

Bildade gemensam klubb
När SFBF i all hast lämnade Ledarna vid nyåret 1996/97 följde Jan med ut till att börja med. Men en irriterande episod i form av ett telefonsamtal blev första steget till Sjöbefälsförbundet, strax innan förbundet på kongressen 2000 antog det namnet.

­- Jag ringde SFBF för att fråga om en sak och fick i stort sett bara svaret "läs i avtalet". Så småningom kontaktade jag alla befälen, nautiker och tekniker, i höghastighetsfärjan Delphin, där jag var överstyrman då, och föreslog att vi skulle bilda en gemensam klubb inom SBF, och så blev det. Det var ett riktigt steg. Jag har mer och mer upptäckt vilket seriöst och väl fungerande förbund SBF är, det är jag angelägen om att framhålla.

Vad gäller framtiden för svensk sjöfart, så kan man säga att Jan är mindre optimistisk än han är för Sjöbefälsförbundets framtid.

­- Nej, redarna sägs ju i Veckans Affärer "skära guld med täljkniv", men samtidigt vill de flagga ut vid minsta motgång. TAP-avtalet var väl nödvändigt när det ingicks, och det är lärorikt att jobba med flera nationaliteter. Men i dag kan vi konstatera att vi, tvärtemot avtalet, varken fått någon omfattande inflaggning eller fler svenska befälsjobb. Redarna måste ta sig i kragen och ta bättre ansvar för de nyexaminerade befälen.

­- SBF har däremot en ljus framtid, genom att kunna ta över nautikerna från SFBF. Som utvecklingen varit under den senaste tiden, ser det ut att bli så.

Konstaterar Jan Buskas, som har vederlagsledigt just nu. Någon avancerad hobby ägnar han sig inte åt under ledighetsperioderna. Det blir läsning och pyssel med den centralt placerade bostadsrättslägenheten i Malmö. Svärföräldrarna i Båstad får ofta besök och hjälp med trädgårdsjobb.

Reser en hel del
Efter konferensen packade han och hustrun ihop för en resa. Grekiska ön Kos lockade med 25­30 grader i månadsskiftet september/oktober.

­ Varje ledighetsperiod brukar jag och Britt-Marie göra en resa, åtminstone under en weekend. Jag vill gärna att hon ska komma i väg lite också.

Benkt Lundgren

TAP har inte gett fler svenska befälsjobb

SBF har undersökt antalet rederianställda (tillsvidareanställda) juniorbefäl i de rederier som tecknat TAP (tillfälligt anställd personal)-avtal. När det centrala avtalet slöts 1998 var avsikterna kort uttryckt att rädda den svenska handelsflottan, att fartyg skulle flaggas in från utländsk flagg och att även antalet svenska befälsplatser skulle öka.

Vid utvärderingen 2002 hade dock rederierna med TAP-avtal färre svenska juniorbefäl, både nautiker och tekniker. I dag har antalet ökat något sedan dess, så att de tekniska juniorbefälen i TAP-rederierna är ungefär lika många som 1998. Men de nautiska juniorbefälen är cirka 20 färre i dessa rederier i dag jämfört med 1998.

Eftersom ett viktigt mål med TAP-avtalet inte har uppfyllts, avser SBF att ta upp frågan i de kommande avtalsförhandlingarna.

PENSIONSFRÅGOR

Sjöbefälsplan i fara

Sedan många år har sjöbefäl genom sin sk pensionsplan (ITP-Sjö) rätt att gå i pension från 60 års ålder. Villkoren är:

• Man har en ombordanställning.
• Man har jobbat som sjöbefäl i minst 36 månader efter 55 års ålder (detta måste alltså inte vara i den aktuella anställningen).

I så fall får man vid förtida pension 65 procent av lönen från tilläggspensionen ITP, förutsatt att man fyllt 62 år. Har man fyllt 60 eller 61 år får man 61 respektive 63 procent av lönen.

Nu har Sarf hotat med att säga upp detta avtal från 1 april. Eftersom uppsägningstiden är sex månader och ingen formell uppsägning lagts fram till den 1 oktober, har Sarf föreslagit en förkortad uppsägningstid.

Se vidare ledaren.