 |
Sjöbefäl 3/2003 |
LEDARE
Pensionsstrul
ITP är en tilläggspension som privatanställda tjänstemän, inklusive sjöbefäl, får utöver den allmänna pensionen från staten. ITP-pensionen för sjöbefäl regleras i avtal mellan Sjöbefälsförbundet och Sjöfartens Arbetsgivareförbund (Sarf). Innehållet i ITP-pensionen överenskommes dock i förhandlingar mellan Privattjänstemannakartellen (PTK) och Svenskt Näringsliv. Endast det speciella tillägget till ITP-pensionen som sjöbefäl åtnjuter i form av möjlighet till tidigarepensionering (ITP-Sjö) överenskommes i förhandlingar mellan förbundet och Sarf. Förbundet har dock vissa möjligheter att påverka förhandlingarna mellan PTK och Svenskt Näringsliv, eftersom förbundets verkställande direktör ingår i PTKs stora förhandlingsdelegation.
I dagspressen har det stått att läsa att ITP-pensionen för många tjänstemän nu försämrats väsentligt. Det talas om att vissa tjänstemän förlorar tusentals kronor per år i pension på grund av en ny överenskommelse om hur pensionen ska beräknas. Anledningen till dessa skriverier är att Svenskt Näringsliv och PTK i maj förra året träffade en överenskommelse om att ITP ska följa inkomstbasbeloppet som nu tillämpas för den allmänna pensionen i stället för prisbasbeloppet som tillämpas för ATP och som är under avveckling. Det har nu visat sig att inkomstbasbeloppet ökar mer än prisbasbeloppet, vilket, utan att gå in på detaljer, innebär sämre pensionsförmåner för tjänstemän som tjänar mer än 25 600 kronor i månaden.
PTKs styrelse var enligt uppgift mycket tveksam till att gå med på förändringen och i den sk ITP-G nämnden kunde PTK och Svenskt Näringsliv inte enas. Svenskt Näringsliv hotade då med att hänskjuta frågan till skiljenämnd för ett avgörande beslut. PTK uppges i det läget ha gjort den juridiska bedömningen att kartellen skulle förlora ärendet i skiljenämnden, och PTKs styrelse valde därför att skriva på överenskommelsen.
PTKs styrelse var medveten om att övergången till inkomstbasbelopp skulle få olika konsekvenser beroende på reallöneutvecklingen. Något förenklat kan sägas att en positiv reallöneutveckling innebär sämre pensionsförmåner jämfört med om prisbasbeloppet tillämpas. Men vilken facklig organisation kalkylerar med löneavtal som inte ger en positiv reallöneutveckling? Varje facklig organisation med någon självaktning borde utgå från att de löneavtal man träffar ger en höjd reallön. Alltså borde det vara uppenbart att övergången till inkomstbasbelopp från prisbasbelopp försämrar pensionerna för många tjänstemän. Några "vinnare" är det svårt att finna förutom ett fåtal tjänstemän med löner över 20 prisbasbelopp. Därför borde det också vara självklart att PTK skulle ha gjort allt vad som stod i dess makt att motarbeta övergången till inkomstbasbelopp. Om det nu var en rättstvist som skulle lösas i en skiljenämnd borde PTK ha prövat frågan där. Åtminstone för att visa för sina medlemmar att man slagits "to the bitter end". Vidare är denna fråga av sådan vikt att PTKs stora förhandlingsdelegation borde ha fått avgöra hur den skulle hanteras. Nu valde PTKs styrelse att på egen hand ta på sig ansvaret för förändringen som de facto ger många privattjänstemän flera tusen kronor mindre i pension per år.
Andra fackliga organisationer, t ex inom offentligområdet, har fått samma krav på sig från arbetsgivarsidan. De har förhandlat fram övergångslösningar som är betydligt mer försvarbara än PTKs totala kapitulation för Svenskt Näringsliv. Försäkringstjänstemännen, som har en egen pensionskassa, har blankt vägrat att gå med på en överenskommelse om övergång till inkomstbasbelopp. Företrädare för försäkringstjänstemännen säger nu att det kan vara svårt att stå emot kraven på försämringar, eftersom PTK accepterat detta.
PTK har under senare år avklätts ansvaret för att förhandla om privattjänstemännens löner och allmänna anställningsvillkor. Det enda uppdrag av betydelse som PTK har kvar är att vårda privattjänstemännens pensionssystem. Den fadäs det innebär att acceptera försämringar i pensionssystemet på det sätt man nu gjort kan åter aktualisera frågan om inte PTK överlevt sig självt. Varför ska tjänstemännen ha kvar en organisation, som inte klarar av att på ett acceptabelt sätt värna om privattjänstemännens förmåner?
FACKLIGT
Samgående kräver kompromissvilja
I Nautisk Tidskrift nr 2/2003 kommenteras de spruckna samgåendeförhandlingarna mellan SBF och SFBF av en av SFBFs ledamöter i den gemensamma arbetsgruppen. SBFs ledamöter anser att den beskrivning som framförs i NT inte är korrekt i alla delar, men det är meningslöst att nu tvista om vad som utspann sig under överläggningarna.
SFBFs ledamöter är välkomna att återuppta överläggningarna i den gemensamma arbetsgruppen, men framgångsrika överläggningar förutsätter att båda parter inser att det måste finnas en kompromissvilja för att kunna sammanjämka två organisationer. Svenskt sjöbefäl behöver ett enat befälsfack, och det vilar ett tungt ansvar på den som genom kompromisslöshet motverkar ett samgående.
Transporterna till kriget i Irak:
Anställda fick ingen del av vinsten
Någon krigsriskersättning fick inte de anställda ombord på de svenska fartyg, som hyrdes ut till brittiska krigsmakten under kriget mot Irak. Sjöfacken hade krävt krigsriskersättning med hänsyn till Utrikesdepartementets rekommendationer och försäkringsbolagens bedömningar, enligt en ramöverenskommelse som slöts redan 1984.
Eftersom UD avrådde från resor till området och försäkringsbolagen höjde sina premier, borde krigsriskersättning enligt fackens uppfattning utgå för trafik i Persiska viken enligt en växande skala från 25 procent påslag till 200 procents påslag i det direkta krigsområdet på irakiskt territorialvatten längst in i viken. Sjöfartens arbetsgivareförbund (Sarf) erbjöd bara 100 procent i det direkta krigsområdet, trots att det sköts missiler in på kuwaitiskt territorium.
Inte heller det 10-procentiga tillägget till anställda ombord i fartyg som transporterade krigsmateriel var parterna överens om. Sarf hävdar att detta tillägg inte längre skulle utgå, när lasten var lossad, även om det i det läget fanns beväpnade brittiska soldater ombord. Dessa var nämligen inte "militär trupp" enligt Sarf utan "vaktpersonal".
Ingen moralisk kritik
Vad gäller den moraliska aspekten att tjänstgöra ombord i fartyg som hyrts ut till krigförande makts försvarsdepartement kritiserar ingen de enskilda sjömän som tjänstgjorde ombord, inte heller Nätverket mot kriget i Irak.
Det är moraliskt förkastligt att tjäna pengar på ett folkrättsstridigt krig. Men den kritiken ska i första hand riktas mot redarna, inte mot de ombordanställda, som säkert i många fall stått under stark press, säger Arne Johansson i Nätverket till Sjöbefäl.
SB och Arne är överens om att direkt uthyrning av svenska fartyg till krigförande makts krigstransporter inte kan jämföras med den omskrivna malmtrafiken under andra världskriget. Den senare var uttryck för ett normalt handelsutbyte om än i form av svensk export till Nazi-Tyskland av en råvara, som var livsviktig för vapenindustrin. Följaktligen utsattes som bekant åtskilliga svenska sjömän av torpederingar från sovjetiska ubåtar, och många fick plikta med sina liv.
Att tjäna pengar på att hyra ut hela fartyget för krigstransporter är moraliskt mer tvivelaktigt, men inte ens Arne Johansson vill alltså moralisera över de ombordanställda. Däremot är han besviken på sjöfacken. Det är i och för sig gott och väl att kräva krigsriskersättning och att ingen ska tvingas följa med in i krigsområdet. Men han tycker att facken klarare skulle ha tagit ställning mot själva kriget och gett moraliskt stöd åt de som ville vägra att följa med, som stora delar av det brittiska facket gjorde.
SB: Så du ångrar inte ställningstagandet mot kriget, nu när många irakier jublar över Saddam Husseins fall?
Nej, det är en lättnad att Saddam försvunnit, men vad händer nu? USA-trupper har mötts av jubel även i Afghanistan och Somalia, men sedan har i stort sett inga förbättringar hänt. Irak står inför gigantiska problem. Situationen är kaotisk. Landet är väldigt klan- och stambaserat, samtidigt som USA naturligtvis vill ha garantier för en västvänlig regim. Att sådana inte alls behöver vara demokratiska finns flera exempel på bara i närområdet.
Benkt Lundgren
Sjöfacklig enighet höjde säkerhet
I Destination Gotland har de sjöfackliga organisationerna lyckats höja säkerhetsbemanningen i företagets nya snabbfärjor. Rederiet hade ansökt och av Sjöfartsinspektionen preliminärt beviljats en säkerhetsbemanning på 28 befattningar, vilket dock vid en operativ kontroll den 26 mars preliminärt fastställdes till 38 befattningar under en två månaders prövoperiod.
Enligt SBF-klubben har man dock inte nått den säkerhetsnivå man tycker sig vara skyldig erbjuda passagerare och besättning. Problemet är särskilt tydligt, när passagerarantalet understiger 1 200. Vid dessa tillfällen är säkerhetsbesättningen endast 33 man.
- Vi tror dock att försöksperioden kommer att visa både rederi och sjöfartsinspektion att den säkerhetsnivån är otillfredsställande, säger Björn Jernbom, teknisk chef och SBF-klubbens ordförande. Vi arbetar vidare för att nå en acceptabel säkerhetsnivå i fartygen oavsett antalet passagerare, men vi har trots allt anledning att känna tillfredsställelse med att vi tillsammans med Fartygsbefälsföreningen och Seko har kommit dit vi nu är.
