 |
Sjöbefäl 4/2003 |
LEDARE
Lönebildning - viktig fråga inför kongressen
Inom sjöfarten finns en lång tradition att tillämpa tarifflönesystem. Det gäller inte bara i Sverige utan även internationellt. De enda befattningshavare som åtminstone i teorin har en fri lönesättning är befälhavare och tekniska chefer. Men även deras löner är i de flesta fall tarifferade rederivis.
Tarifflönerna inom sjöfarten är inte direkt ifrågasatta av våra medlemmar. Det som kritiseras är de parametrar som används i tarifflönesystemet. Många medlemmar anser att mindre fartyg kräver minst lika stor arbetsinsats och ansvarstagande som ombord på större fartyg. Det har avtalsparterna försökt åtgärda genom att minska antalet fartygsgrupper. Emellertid har normalt större fartyg lättare för att bära högre lönekostnader. Dessutom inkräktar slopandet av fartygsgrupper på det totala löneutrymmet vilket leder till att medlemmarna i de större fartygen får en sämre löneutveckling.
I många rederier har det förhandlats fram förenklade avtal, såsom europaavtal och ett för allt löneavtal. Tarifflönesystemet som sådant har dock aldrig ifrågasatts och även i rederiavtalen gäller normerande tarifflöner.
Symptomatiskt är att avtalsparterna i årets löneuppgörelse överenskom om att tillsätta en arbetsgrupp för lönebildning med uppdrag att under avtalsperioden utreda förutsättningarna för att inom sjöfartsnäringen uppnå en lönebildningsmodell med helt fri lönesättning för befälhavare och tekniska chefer. I uppdraget ligger naturligtvis också att utreda effekterna av de olika merlöneparagraferna som finns i befälsavtalen. Men framför allt kan konstateras att inte ens i en arbetsgrupp ska avtalsparterna diskutera en annan lönemodell för det arbetstidsreglerade befälet. Arbetsgruppen koncentrerar sig istället på en grupp befattningshavare som enligt avtal redan nu ska ha en fri lönesättning.
Sjöbefälsförbundet har en intern utredning om olika lönebildningsmodeller för samtligt befäl. Men även internt inom förbundet är det svårt att få fram system som uppfattas som bättre av medlemmarna. Begränsade försök har också gjorts med individuell lönesättning, men resultatet har inte givit någon fingervisning om vägval i lönebildningsfrågan.
Om nu samtliga är överens om att tarifflönesystemet ska vara kvar kan man fråga sig varför vi ska fundera på något annat sätt att fastställa befälslönerna. Ett skäl är att löneutvecklingen totalt sett torde bli sämre än om individuell lönesättning till-lämpas. I princip samtliga tjänstemän inom privat sektor har individuell lön och de centrala lönepåslagen är måttliga. Däremot sker en positiv löneutveckling lokalt i form av sk löneglidning. I avtalsförhandlingarna inom sjöfarten där löneglidningen pga tarifflönesystemet är nära nog obefintlig måste därför förbundet alltid kräva kompensation för "utebliven löneglidning" för att inte halka efter övriga tjänstemannagrupper alltför mycket. Dessa krav leder ofta till svåra motsättningar i avtalsförhandlingarna och resultatet brukar inte alltid vara tillfredsställande i förhållande till andra tjänstemannagrupper.
I årets avtalsförhandlingar gjorde förbundet ett försök att omvandla tarifflönerna till minimilöner men arbetsgivarsidan vägrade gå med på detta eftersom man ansåg att "lönegolvet" skulle bli för högt. Det ger en indikation om att vid fri lönesättning så skulle vissa medlemmar få lägre lön än vad som nu gäller enligt tarifferna. Vissa andra skulle istället få betydligt högre lön.
Ett tarifflönesystem kan sägas värdera arbetsuppgiften som sådan och inte bry sig om hur uppgiften utförs (bra eller dåligt). Ett individuellt lönesystem värderar även individens prestationsförmåga. Det finns säkert många som skulle acceptera en sådan individuell lönebildning om det fanns något neutralt sätt att värdera arbetsprestationen på. Individuella lönesystem öppnar tyvärr också för belöning av personer som har större förmåga att marknadsföra sig själva än att utföra det arbete de är anställda för. Vissa anser dock att dessa risker överdrivs och att i de flesta fall blir lönesättningen korrekt.
Sjöbefälsförbundet behöver en bred diskussion om lönebildningen bland medlemmarna. Nästa år har förbundet kongress och då är det hög tid att vi inom organisationen har bestämt oss för vilken inriktning vi ska ha vad gäller befälets lönebildning.
FACKLIGT
Ingen lösning om krigsriskersättning
SBFs och Sarfs förhandlingar om krigsriskersättning fortsätter. De berör de ombordanställda i fartyg, som befann sig i Persiska viken under Irakkriget och gäller egentligen tilllämpningen av ett ramavtal, som träffades mellan dåvarande SMBF och Redareföreningen redan 1984.
Förhandlingarna har hittills varit resultatlösa, och det kan visa sig nödvändigt att föra saken till Arbetsdomstolen för att få deras utslag om hur ramavtalet ska tolkas.
SÄKERHETSFRÅGOR
Sökande efter syndabockar kan förvärra problemen
Ännu ett halvår efter haveriet med Prestige ute i Atlanten, blir det föremål för häftig diskussion. Lloyd's List ställde den 10/4 uttryckligen frågan om sökandet efter en syndabock, den grekiske kaptenen Mangouras, blev orsaken till att räddningsinsatserna försenades på ett ödesdigert sätt. Det holländska bärgningsföretaget Smits närmande till haveristen kan ha försenats av att de spanska myndigheterna krävde en garanti för att hålla henne minst 120 nautiska mil från kusten. En annan mystisk faktor är att en officiell spansk representant hade gått ombord och beordrat att maskinerna skulle ha startats, mot både kaptenens och tekniske chefens bestämda vilja. Att starta maskinerna kanhända både utsatte skrovet för vibrationer och förstärkte vågornas kraft i den grova sjön, vilket kan ha haft ödesdigra effekter i det kritiska läget.
EU-kommissionen har i haveriets kölvatten gått ut med ett direktiv om kraftigt förstärkta straff för de som medvetet eller genom grov oaktsamhet förorsakar giftiga utsläpp i havet. Det brittiska befälsfacket Numast har uttryckt oro för att direktivet kan tolkas på ett sätt som gör befälet ombord till syndabockar, särskilt som den verklige fartygsägaren ibland är svår eller direkt omöjlig att spåra upp. Att befälhavaren eller andra befälspersoner får bära skulden för sådant som de knappast kunnat rå över, är ingenting som gagnar havsmiljön, anser Numast.
