 |
Sjöbefäl 2/2002 |
LEDARE
Brist på befäl?
Den nya sjöfartspolitiken som riksdagen beslutade i höstas har skapat förväntningar om en ökad inflaggning så att den svenska sjöfartsnäringen återtar sin roll som en av de världsledande. Politikernas insats (sjöfartsstödet) jämte fackliga avtal (TAP-systemet) har gjort svenska redare särskilt gynnade och borde också bidra positivt vad gäller arbetstillfällen för svenska sjömän alla kategorier.
Införandet av TAP-systemet har dock inte skett smärtfritt för de ombordanställda. Vid en utvärdering hösten 2000 kunde förbundet konstatera att i de rederier som utnyttjade TAP-befäl hade cirka 100 svenska befälsarbetsplatser försvunnit (flertalet för nautiskt befäl). Detta har delvis förklarats med att ett antal svenska rederier under mätperioden försvunnit från svensk flagg (t ex Svenska Orientlinien) och att politikerna ännu inte hade lagt fast en långsiktig sjöfartspolitik.
I ett avseende har dock de svenska rederierna misslyckats ordentligt; att ge arbete till nyutexaminerade befäl. Redareföreningen har länge propagerat för fler studerande vid sjöfartshögskolorna. Det borde också förplikta att ta hand om de befäl som sjöfartshögskolorna producerar. Någon sammanhållen plan för att placera de nyutexaminerade i arbete har dock inte funnits, vilket har fått till följd att alltför många står utan jobb efter avslutad utbildning. Redarna har i stället och i alltför stor utsträckning placerat TAP-befäl på vakanta juniorbefälsplatser. Kortsiktiga ekonomiska fördelar med TAP-befäl står här emot en nödvändig återväxt av den svenska befälskåren. Tyvärr har det visat sig att de flesta redare inte bryr sig så mycket om de mer långsiktiga frågorna, när det gäller tillgång på svenskt befäl. Som det nu är struntar många rederier i att anställa svenskt juniorbefäl.
Samtidigt kommer larmrapporter om att det är för få sökande till sjöingenjörsprogrammet. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur de nyutexaminerade behandlas. Utbildningen får naturligtvis ett dåligt rykte bland ungdomen, om inte branschen förmår att ge dem jobb. Många nyutexaminerade ger TAP-systemet skulden för att det inte finns några svenska juniorplatser lediga. Det är en rimlig slutsats. På fartyg i det norska NIS-registret, där systemet med "blandad besättning" prövats i snart 15 år finns knappast några juniorbefattningar kvar alls för maskinbefäl.
För en knapp månad sedan gick förbundet ut med ett pressmeddelande om att det behövs fler sjöingenjörer, med anledning av det låga antalet sökande till sjöingenjörsutbildningen. Reaktionen lät inte vänta på sig. Flera unga sjöingenjörer hörde av sig till förbundet och frågade med viss rätt var behovet av sjöingenjörer finns någonstans.
Vi står således inför en paradox. Det behövs fler sökande till sjöingenjörsprogrammet, men det finns inga arbetsplatser för de nyutexaminerade. När det gäller sjökaptener är det tillräckligt med sökande till utbildningen, men även här är det mycket dåligt med arbetstillfällen efter avslutad utbildning.
Om antalet sökande till sjöingenjörsprogrammet minskar, finns på sikt risk för att fartygen inte kommer att kunna bemannas. De kan i sin tur medföra att vi i stället för en inflaggning får en omfattande utflaggning. Redan nu finns rederier som tvekar att flagga in till Sverige på grund av brist på seniorbefäl. Slutsatsen blir att vi trots allt måste se till att sjöingenjörsklasserna fylls. De ersättningar till studenterna under praktiktiden, som tillfälligt upphörde men nu återupptas i annan form, bör hjälpa till att lindra skuldbördan för de ungdomar som väljer att utbilda sig till sjöbefäl och därmed bidra till att göra utbildningarna attraktiva.
Det är positivt att redarna även fortsättningsvis är beredda att ge viss ersättning under praktikperioderna. Men det räcker inte. Rederierna måste naturligtvis också anställa de som nyutexamineras. Vi har nu en ohållbar situation med arbetslösa nyutexaminerade sjöingenjörer och sjökaptener. Rederierna måste se till att samtliga sjöingenjörer och sjökaptener som nyutexamineras får arbete. Rederierna klagar på bristen på svenska seniorbefäl. Förhoppningsvis inser dessa rederier sambandet mellan för få anställda juniorbefäl och brist på seniorbefäl.
Förbundet kommer att göra en förnyad utvärdering av TAP-systemet senare i år. Enligt TAP-avtalet ska TAP-systemet leda till fler arbetstillfällen för svenskt befäl. Detta har ännu inte infriats. Från förbundets sida finns ingen anledning att hålla TAP-systemet vid liv, om det inte ger något i utbyte för våra medlemmar. Förbundet ställer två grundläggande krav på redarna:
- Nyutexaminerade sjöingenjörer och sjökaptener ska erbjudas arbete som juniorbefäl. Vi kan inte acceptera att de efter utbildningen inte får arbete i det yrke de utbildat sig till.
- Den nedåtgående trenden som konstaterades vid den förra utvärderingen vad gäller antalet arbetsplatser för svenskt befäl måste ha vänt.
Uppfylles inte dessa krav, blir det svårt för förbundet att inför medlemmarna argumentera trovärdigt för att TAP-systemet ska vara kvar
Stolt över stenkastare
Vissa politiska frågor är viktigare än andra. Dessa berör demokratins själva fundament och går i högsta grad över de organiserade partigränserna.
Som partipolitiskt oberoende tillhör SBF inte det som traditionellt benämns "den svenska arbetarrörelsen". Men en sak som denna rörelse kan vara stolt över är att alltid ha kategoriskt avvisat anarkism och individuell terror som "kampmetod". Det gjorde man långt före demokratins och den allmänna rösträttens genombrott i vårt land, dvs när polis och rättsapparat ännu godtyckligt straffade misshagliga åsikter. Således bröt socialdemokratiska partiet 1903 med Ungsocialisterna, som utvecklats i anarkistisk riktning, och partiet bildade ett nytt ungdomsförbund. När strejkbrytarfartyget Amalthea sprängdes 1908 av
Anton Nilsson, varvid en strejkbrytare dödades, fördömdes detta anarkistdåd bestämt av socialdemokraterna trots att varken partiet eller de fackligt aktiva hade något som helst till övers för "strejkbrytarslöddret". Socialdemokraterna splittrades 1917, och kommunismen uppkom, men det berodde på intet sätt på oenighet i dessa frågor. Även kommunister avvisade bestämt terrorism och anarkism. (I de fall de grep makten skapade de en totalitär diktatur, men det är en annan historia.)
1970-talsvänstern i Europa var förvirrad och snurrig på många sätt; bland annat svärmade en del av dem för tyranner och massmördare i andra länder. Men några som helst sympatier för Baader-Meinhofligan och liknande terrorister fanns inte. I vänsterdemonstrationerna i Sverige hade arrangörerna egna vakter, som noga avvisade alla tendenser till provokationer. Några maskerade typer skulle aldrig ha släppts med.
Tyvärr verkar vissa delar av "vänstern" i dag ha tappat denna grundläggande insikt. I Sjömannen nr 1/2002 skriver Maria Pia Boethius krönikan "EU en demokratisk skandal". EU måste kritiskt granskas, men då finns det förvisso sakligare skribenter än Maria Pia Boethius. Dessvärre har artikeln en långt allvarligare brist: Boethius ger sitt öppna stöd åt våld i politiskt syfte. Hon "har mött unga människor som var i Göteborg och som tappat all tilltro till politiken och polisen i Sverige. Och jag förstår dem", skriver hon (vår kurs). Vidare var ligisternas brottslighet "försumbar i förhållande till den brottslighet som Göteborgs poliser var satta att skydda". Här syftar hon på att polisen måste garantera säkerheten för bl a Italiens premiärminister Berlusconi, som Boethius anser vara en brottsling. Men hennes åsikter kan svenska myndigheter knappast ta hänsyn till vid ett internationellt möte. Och att ligisternas våld var "försumbart" skulle Boethius våga säga det till de butiksinnehavare som fick sina egendomar sönderslagna eller den polis som blev livsfarligt skadad (det blev Hannes Westberg också, men han får faktiskt delvis skylla sig själv; han är inte ens så rakryggad att han klart står för sina åsikter, utan i hovrätten spelade han ångerfull för att få mildare straff)?
Boethius förvirring kulminerar i artikelns sista mening: "Jag är stolt över de unga svenskar och européer, också de som med 'olämpliga' metoder ville få oss att vakna."
Stenkastning, fönsterkrossning och fylleorgier är Maria Pia alltså stolt över. Bevare oss väl!
Personer som Hannes Westberg och organisationer som "Antifascistisk Aktion" måste alla seriösa politiska organisationer hålla på armslängds avstånd. Inga diskussioner, kompromisser eller samarbete är möjligt med sådana typer och rörelser. Att vissa personer uppenbarligen inte inser detta är djupt beklagligt. En moralisk legitimering av våld i politiskt syfte kan bidra till fler kravaller och fler konfrontationer, vilket skadar hela det demokratiska debattklimatet. Polisens insats och de straff som utmätts kan starkt ifrågasättas, vilket också görs i flera medier, men det är en helt annan diskussion.
Sjömannen borde inte ha publicerat Maria Pia Boethius anmärkningsvärda åsikter på det sätt man gjorde, utan någon kommentar. Vi tror inte alls att Sjömannen är vacklande i förhållande till våldet, och vi vet att skribenten själv står för åsikterna i signerade artiklar. Så är det i Sjöbefäl också. Men när man får ett manus, där skribenten är vacklande i förhållande till demokratins grundläggande värden, bör man antingen inte publicera inlägget eller bifoga en redaktionell kommentar, där man framhåller det djupt felaktiga i de framförda åsikterna.
SKATTEFRÅGOR
Skattelagstiftningen i vems intresse?
Skattemyndigheterna verkar ha fått upp ögonen för att fingranska Sjöbefälsförbundets stödfond. Det avgörande för om denna ska betala kapitalskatt på räntor och reavinster är om dess anslag huvudsakligen går till "kvalificerat allmännyttiga ändamål". Dit räknas bland annat inte ett journaliststipendium på 25000 kronor, enligt lokala skattemyndighetens yttrande över fondens deklaration för år 2000.
"Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta tillkommer riksdagen allena." Detta högtidliga fras säger att det är riksdagen folkets valda ombud som stiftar skattelagarna. Hur dessa lagar ska formuleras och hur höga skattesatserna ska vara är en komplicerad politisk fråga. Även det partipolitiskt oberoende SBF har rätt till en uppfattning om detta, eftersom förbundet också är skattebetalare.
SBF har även en stödfond, som är en stiftelse och en egen juridisk person. En stiftelse får inte ändra namn lika enkelt som en organisation (där processen i och för sig är nog så komplicerad). Följaktligen heter stödfonden fortfarande, trots förbundets namnbyte 2000, Stiftelsen Svenska Maskinbefälsförbundets Stödfond.
Avkastningen delas ut
Stiftelsen har ett kapital på ett antal miljoner, och avkastningen på detta används varje år till bidrag till olika behjärtansvärda ändamål som gagnar förbundets medlemmar.
Stiftelser och ideella organisationer har möjlighet att bli som det heter "begränsat skattskyldiga". I realiteten innebär detta befrielse från de skatter som kan bli aktuella: kapitalskatt på ränteinkomster och reavinstskatt på försäljning av värdepapper.
Extra höga krav
Skattelagstiftningen ställer i detta avseende lite högre krav på stiftelser. Under senare år har stödfonden också drabbats av skattesmällar efter att skattemyndigheterna ansett att den som stiftelse inte uppfyller de stränga krav som ställs för skattebefrielse. I nummer 1/1999 av denna tidskrift fanns en artikel om att lokala skattemyndigheten ansett att stödfonden skulle vara fullt skattskyldig för 1997.
Måste läsa enskilda domar
Vilka är då de speciella krav som ställs på stiftelser? Det är inte så lätt för en lekman att sätta sig in i detta, eftersom det inte räcker med att läsa den nog så komplicerade lagtexten. Man måste även gå till förarbeten och praktiska exempel i form av domar. Där stöter man på uttrycket "kvalificerat allmännyttigt ändamål", som stiftelsens bidrag måste gå till. Det vill säga, varje krona i bidrag behöver inte uppfylla det kravet, men om bidrag ges även till annat får det bara vara "i ringa omfattning".
Vad är det?
Men vad är då "kvalificerat allmännyttigt"?
Lokala skattemyndigheten i Stockholm har uppfattningen att SBFs årliga stipendium på 25 000 kronor till en journalist, som vill fördjupa sig i sjöfartsfrågor inte uppfyller detta krav. Stipendiesumman ges till Publicistklubbens Hiertanämnd, dit intresserade journalister skickar in ansökan. Sedan ger stödfondens styrelse full frihet åt Hiertanämnden att besluta om vem av de sökande som ska få stipendiet.
Ska tolka lagen
Skattemyndigheter tvingas ofta tålmodigt förklara för de människor de kommer i konflikt med att myndigheten bara följer lagen. Är man missnöjd med skattereglerna måste man vända sig till politikerna, i sista hand riksdagen som stiftar lagarna, särskilt på skatteområdet (se artikelns inledande mening!).
Men i det här fallet kan man fråga sig om myndigheten verkligen tolkat lagen rätt. Vi citerar Lag om statlig inkomstskatt 7 § 6 mom (det som är överhoppat är sådant som inte är relevant i det här sammanhanget):
"Stiftelser som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning frikallas från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller till rörelse."
Detta är alltså en del av beskrivningen av det som i olika domslut sammanfattats som "kvalificerat allmännyttiga ändamål". "Undervisning och utbildning" är mycket allmänt hållet, och det borde inte utesluta fördjupande eller fortbildande studier i ett ämne som har anknytning till sjöfart. Inte heller begränsas stipendiet till "vissa familjer eller bestämda personer". Journalistkåren bör anses som en tillräckligt stor grupp för att inte innefattas i det nämnda begreppet. Det ska därför bli intressant att se hur myndigheten argumenterar efter stiftelsens överklagan till länsrätten, liksom givetvis hur länsrätten resonerar.
Dramatiska konsekvenser
Tråkigt nog har skattemyndighetens beslut om det står sig i högre instanser dramatiska konsekvenser för stödfondens ekonomi.
Som tidigare nämnts får en stiftelse ge bidrag till sådant som inte är "kvalificerat allmännyttigt", även med bibehållen skattebefrielse, under förutsättning att dessa bidrag ges bara i ringa omfattning. Men ett stipendium på ett så pass stort belopp som 25 000 kronor är inte "ringa", varför fondens skattesituation står och faller med bedömningen av detta bidrag. Om det är "icke-godkänt", blir stödfonden fullt skattskyldig, vilket medför 100 000-tals kronor i kapitalskatt på inkomsträntor och reavinster vid värdepappersförsäljningar.
Konsekvensen blir att stödfondens styrelse vid sitt sammanträde den 14 mars i år (efter detta nummers pressläggning) med största sannolikhet beslutar att från och med 2003 inte längre dela ut journaliststipendiet. Kostnaderna blir i realiteten orimliga; inte 25 000 kronor utan mångdubbelt mer.
Som nämnts har beslutet överklagats, och stödfondens styrelse är beredd att gå ända upp till Regeringsrätten, om så krävs. Dessutom har förbundet skrivit till såväl regering och riksdag som till Publicistklubben, Tidningsutgivarna och Journalistförbundet och uppmärksammat dem på skattemyndighetens märkliga utslag. Det enklaste vore kanske om någon tog initiativ till en lagändring, som otvetydigt fastslog att stipendier av det här slaget är "kvalificerat allmännyttiga".
Benkt Lundgren
