 |
Sjöbefäl 3/2002 |
LEDARE
Förstatliga a-kassan!
Arbetslöshetskassorna sysslar med myndighetsutövning. Denna utövning är dessutom så strikt reglerad att den inte får delegeras till någon utanför myndigheten utan att denna delegering har uttryckligt stöd i lagen. Att låta anställda på det närstående fackförbundets kansli sköta handläggnings- och beslutsärenden i frågor om arbetslöshetsersättning och medlemskap har inget sådant lagstöd. Det fastlogs redan år 2000 av Arbetsmarknadsstyrelsen, vilket ledde fram till att Justitieombudsmannen konfirmerade att allt handlande som rör handläggning eller beslut som rör ersättningsärenden och medlemskap är myndighetsutövning. Därmed måste man strikt ange vilka som är anställda direkt av a-kassan. Endast dessa har behörighet att handlägga a-kassans ersättning. Fackförbundet och a-kassan är två helt skilda juridiska personer.
Från och med kommande halvårsskifte har också a-kassorna inlemmats i offentlighets- och sekretesslagstiftningen. A-kassans handlingar blir till och med offentliga i större utsträckning än till exempel arbetsförmedlingens. Förenklat kan man säga att grundregeln för kassorna är offentlighet och för förmedlingarna sekretess.
I och för sig innebär detta knappast någon dramatisk förändring. Redan tidigare har a-kassans verksamhet varit styrd av ett statligt regelverk på ett radikalt annat sätt än fackets. Ett exempel: En medlem som slarvar med avgiften till facket kan stå kvar som medlem i åtskilliga månader, och om skulden till facket blir betydande kan man alltid diskutera en avbetalningsplan. Reglerna för a-kasseavgiften är betydligt strängare. Där förekommer över huvud taget inte begreppet "uteslutning" ligger man tre månader efter med avgiften stryks man ur medlemsregistret och står därmed utan full arbetslöshetsförsäkring i minst ett år, eftersom 12 månaders oavbrutet medlemskap är ett ovillkorligt krav för att få inkomstrelaterad ersättning.
Vad leder detta till för slutsats för den fackliga organisationens del? Jo, att den av SBFs huvudorganisation Ledarna myntade principen om fri konkurrens mellan fackförbund knappast är tillämplig för a-kassans del.
Fackets verksamhet är mycket mångfacetterad och handlar om relationsfrågor i vidsträckt mening med arbetsgivarparter. Man kan i hög grad konkurrera med förhandlingsstyrka, service, utbildning, prioritering av policyfrågor och annat inför de anställda.
Med a-kassan är det en annan sak. Reglerna för ersättning medlemsvillkor och arbetsvillkor liksom ersättningsnivån styrs helt av politiska beslut och är exakt
likadana för alla a-kassor. Att etablera någon slags fri konkurrens mellan a-kassorna blir närmast löjeväckande. Avgiften kan skilja sig med en eller högst två tior i månaden, beroende på tillfälliga kostnadsfaktorer som den enskilda a-kassan knappast alls kan påverka. I praktiken råder inte heller någon konkurrens mellan kassorna, utan de anställda går helt enkelt med i den a-kassa som "tillhör" det förbund man är medlem i.
När nu a-kassornas myndighetsroll har fastslagits än klarare, blir det svårt att sedet meningsfulla i att upprätthålla ett 40-tal olika kassor. Det kan knappast vara särskilt rationellt och kostnadseffektivt heller. I vårt västra grannland har sedan länge arbetslöshetsförsäkringen varit en statlig och obligatorisk verksamhet, och inga rapporter har hörts som tyder på att detta skulle ha förorsakat något missnöje hos de norska anställda.
I ett läge när ett liberalt parti som folkpartiet i en valrörelse pläderar för att skolan åter ska förstatligas, kan det därför knappast vara kontroversiellt att resa parollen: Förstatliga a-kassan!
FACKLIGT
EU mot facket?
EU-kommissionen fällde i början av året ett utslag till förmån för ett estniskt rederi, som stämt två finländska fackförbund. De båda förbunden, Sjömansunionen och Transportarbetareförbundet, hade utfärdat blockad mot rederiet Estonian Shipping Company (Esco), enligt uppgift registrerat i Estland men ägt av norska och danska intressen. Förbunden krävde finska avtal för besättningen. Aktionen anmäldes av rederiet och gick genom hela den finska rättsapparaten, som konstaterade att de inte hade med saken att göra. Blockaden var nämligen helt i överensstämmelse med Finlands lag.
I det läget vände sig rederiet till EU-kommissionen, som gav rederiet rätt. Den finska regeringen hade inte gjort tillräckligt för att "skydda" rederiets intressen. Svaret från regeringen ska ha blivit ett kort besked att rättsapparaten har sagt sitt, och regeringen anser sig inte ha med saken att göra.
Svårt få fram fakta
Det anmärkningsvärda ärendet har uppmärksammats i ett fåtal fackliga tidningar i Sverige och Finland. Det är nämligen, vilket även Sjöbefäl har erfarit, mycket svårt att få fram grundläggande fakta. En intressant fråga är till exempel hur kommissionen motiverar sitt utslag. Anser den att den estniska besättningen har avtal som den är nöjd med, och därmed har de finska facken inte rätt att kräva finska avtal? Sådana fall har ju förekommit, men det kan i så fall givetvis diskuteras om det är EU-kommissionens sak att bedöma det moraliskt riktiga i en facklig aktion. Eller är det rentav så att kommissionen anser att alla fackliga aktioner är "brott mot den fria rörligheten"?
Vi vet alltså inte svaren på våra frågor, eftersom originaldokumenten vid tidpunkten för SBs pressläggning inte är tillgängliga vare sig på Internet eller någon annanstans. Dock har SB talat med en fransk tjänsteman på kommissionen, som sa att kommissionen inte accepterar den finska regeringens trotsiga inställning till kommissionens utslag utan kan tänka sig att gå vidare, i sista hand till EG-domstolen.
SB lär återkomma i ärendet.
Benkt Lundgren
Redarna förlorade AD-mål
Rätt till fri hemresa gäller även efter egen uppsägning
Arbetsdomstolen (AD) har i ett domslut avslagit Sjöfartens Arbetsgivareförbunds (Sarf) krav på att en anställd i ett utlandsflaggat fartyg själv skulle betala sin hemresa, efter att han sagt upp sig själv och iakttagit avtalad uppsägningstid. AD fastslog enhälligt att IT-avtalets formulering om rätt till fri hemresa "efter avslutad tjänstgöring" är tillämplig i detta fall.
Rättegången föranleddes av att Sarf hade stämt överstyrmannens fackliga organisation SFBF för att slippa betala hemresa för överstyrmannen. Han hade tjänstgjort på ett utlandsflaggat fartyg, och till grund för anställningen låg det sk internationaliseringsavtalet (IT-avtalet), som slöts 1992 mellan befälsorganisationerna och Redareföreningen.
Kärnpunkten i rättegången var tolkningen av IT-avtalets §9, som fastslår rätt till fri hemresa "efter avslutad tjänstgöring". I storsjöavtalet står det i stället "efter planerad tjänstgöringsperiod ombord".
Tolkning av formuleringen
Enligt Sarf har den kortare formuleringen i IT-avtalet ingen praktisk betydelse och ska inte tolkas som att de som jobbar enligt detta avtal har någon utvidgad rätt till fri hemresa jämfört med de som jobbar enligt storsjöavtalet. Formuleringen i storsjöavtalet innebär enligt Sarf att om uppsägningstiden upphör under ombordperioden, kan man i alla fall inte påräkna fri hemresa förrän den avtalade tjänstgöringsperioden ombord är avslutad. Och skillnaden mellan de båda avtalen var enligt redarna närmast en "redaktionell förkortning".
Vittnesmål från 1992 års förhandlingar gav ingen klar bild av hur förhandlarna hade tänkt den gången. Därför måste AD strikt gå på själva formuleringen "efter avslutad tjänstgöring". Resultatet blev alltså att domstolen enhälligt fastslog, att en anställd som säger upp sig och iakttar avtalad uppsägningstid måste anses ha avslutat sin tjänstgöring på ett normalt sätt. Därmed gäller avtalets regel om fri hemresa.
Se upp för skattesmäll!
Ett viktigt påpekande bör göras i sammanhanget.
I det aktuella fallet hade överstyrmannen varit anställd i rederiet i mer än ett halvår. Därmed uppfyllde han villkoren för skattebefrielse. Men om det hade varit hans första törn ombord, hade hans lättnad över den fria hemresan kunnat grumlas av en skattesmäll. Om han inte kommit från eller efteråt påbörjat en annan utlandstjänstgöring, hade skattemyndigheterna kunnat stämpla honom som skattskyldig under tjänstgöringen på det utlandsflaggade fartyget. Skattefriheten gäller nämligen bara om man befinner sig utomlands i minst 183 dagar under en 12-månadersperiod. Uppfylls inte det villkoret, måste man betala skatt på det intjänade beloppet, trots att lönen är satt med tanke på att ingen skatt ska utgå. Till råga på allt har man inte ens rätt till sjöinkomstavdrag eller skattereduktion, utan man måste betala vanlig landskatt. Detta beror på skattelagstiftningen och är ingenting som sjöfartens avtalsslutande parter förfogar över. Det måste alla som tar tjänst ombord enligt IT-avtalet vara medvetna om.
Benkt Lundgren
FÖRSÄKRINGSFRÅGOR
Obligatoriskt kvarstå i tjänst
innan a-kasseersättning kan lyftas
Rederianställda inom svensk sjöfart, även de som uppbär vikariat, har enligt avtal rätt att kvarstå i tjänst under hela den tid som vederlagsledighet intjänats. Detta är alltså en rätt men ingen skyldighet. Den som väljer att inte kvarstå i anställning under vederlagstiden får i stället ut kontant ersättning som ett engångsbelopp.
Arbetsmarknadsstyrelsen fastslog i ett rundbrev till arbetslöshetskassorna i april i år att rätt till arbetslöshetsersättning dock föreligger först efter den tid den ombordanställde skulle haft rätt att ha kvar anställningen. Det gäller även den som tagit ut engångsbelopp enligt ovan. Det går alltså inte att ta ut vederlaget som kontant engångsbelopp och därefter omedelbart börja stämpla som arbetslös och få ersättning.
