 |
Sjöbefäl 2/2001 |
LEDARE
Klavertramp av redare
"Permanent kris" skulle ibland kunna vara en träffande beskrivning av svensk sjöfart. Orsaken är dock i första hand inte att söka hos branschen själv. Däremot finns det starka skäl att fråga samtliga regeringar som suttit i Sverige vad de egentligen velat med sjöfarten. "Velat" i ordets andra betydelse är nämligen det mest passande ordvalet för det sorglustiga kapitlet "svensk sjöfartspolitik".
Denna situation ställer ganska påfrestande krav på branschens aktörer. Å ena sidan måste de med all kraft försöka hålla ihop på den punkten håller vi helt med om det Redareföreningen alltid framhållit. Å andra sidan får sjöfacken inte tumma på sin verkliga uppgift, att bevaka sina medlemmars intressen, bara för att bokstavligen "sitta i båten" och alltid vara motparten till lags.
En bra tumregel, inte minst när situationen är känslig och besvärlig, är att tänka först och tala sedan. Det vore tacknämligt om redarnas representanter följde den regeln lite oftare.
För några månader sedan hade den första utvärderingen gjorts av avtalen om tillfälligt anställd personal (TAP) från länder utanför EU/EES. De fackliga organisationerna hade bland annat framhållit att redarna inte levt upp till de utfästelser de gjorde om att flagga in fartyg till Sverige. Det har bidragit till att antalet arbetstillfällen för svenska ombordanställda knappast ökat alls och att nyrekryteringen av svenskar praktiskt taget upphört. I det läget hoppade en viss redare upp och sa att TAP-systemet inte "räcker". Redarna måste få rätt att bemanna fartygen med mer än 50 procent TAP-are, muttrade denne missnöjt.
Vi är övertygade om att åtskilliga svenska sjömän, som hörde talas om yttrandet, spontant tänkte: "Varför inte säga 100 procent på en gång? Vill redarna över huvud taget ha svenskar ombord?" Det hela blev inte bättre av att den som sa det inte var vem som helst utan Redareföreningens ordförande. En högst besvärad Håkan Friberg, nytillträdd vd i samma förening, tvingades i Radio Swedens sjöfartsmagasin i januari dementera att yttrandet skulle vara Redareföreningens officiella linje.
Tyvärr har ytterligare en redare trampat i klaveret senare, fast i det fallet trodde han kanske att han var vänlig mot sin personal. I en artikel i Dagens Industri 27/2 2001 skrev tidningen om problemen för rederiet Gorthon Lines: "Med åtta av de tolv egenägda fartygen svenskflaggade har rederiet betydligt högre driftskostnader än konkurrenter från länder som Norge, Holland eller Storbritannien. Detta trots möjligheten med tillfälliga lågkostnadsbesättningar, enligt det så kallade TAP-avtalet. 'Det är inget som gagnar oss eftersom vi har så lojala medarbetare. Du kan bara utnyttja TAP när du tar in någon ny', säger Lars Petersson."
Lars Petersson är vd i Gorthon Lines. Vi betvivlar att hans "medarbetare" till sjöss känner sig särskilt rörda över att deras "lojalitet" lovprisas på detta sätt. Vad han gnäller över är ju i klartext att TAP-systemet inte ger honom rätt att urskillningslöst sparka sina svenska ombordanställda!
Dags för nya dementier från Redareföreningens vd?
För övrigt: Att TAP-avtalen inte inkräktar på de rederianställdas anställningstrygghet var rimligtvis en förutsättning för att avtalen över huvud taget kunde träffas. För att citera vad dåvarande statssekreteraren och ledarskribenten i Dagens Nyheter Bert Levin (fp) skrev för cirka 20 år sedan: "Man förhandlar möjligen om villkoren för rakning, inte för halshuggning."
Fast när han skrev det gällde det löntagarfonderna.
FACKLIGT
Nettolöner i Öresund
Ett brev, som SBF och Seko/Sjöfolk gemensamt skrev till Finansdepartementet i februari, har gett resultat i den verkligt akuta frågan. I brevet krävde förbunden att regeringen ska verka för att "övergångsbestämmelserna" i dubbelbeskattningsavtalet mellan de nordiska länderna permanentas. Detta innebär att sjömän som tjänstgör i fartyg under annan nordisk flagg än hemlandets bara beskattas i flagglandet. För närvarande har dessa bestämmelser bara förlängts att gälla under innevarande år, alltså de inkomster som tas upp till beskattning år 2002.
Men förbunden pekade också på den orimliga situation som inträtt för svenska sjömän som tjänstgör på fartyg i danskt internasjonellt skipsregister (DIS). Danska sjömän i DIS är skattebefriade. Men på grund av att ingen skatt utgår i Danmark drabbas svenska sjömän av svensk skatt på löner, vars nivå är anpassade till att vara skattebefriade!
Den 5 mars meddelade finansminister Bosse Ringholm att de svenskar som tjänstgör på danska färjor i Öresund befrias från skatt även i Sverige. Enda kravet är att man ska ha varit anställd på danskflaggad färja under januari 2001. Beslutet gäller i detta fall retroaktivt från årsskiftet 2000/2001 och berör cirka 160 personer. Det är en provisorisk åtgärd, som orsakas av den nämnda orimliga skatteeffekten. På sikt strävar regeringen efter en permanent lösning i samförstånd med den danska regeringen.
Regeringen har inte kommenterat dubbelbeskattningsavtalet som helhet eller situationen för svenska sjömän på danska färjor i andra farvatten än Öresund. Vad reaktionen blir från redarhåll på regeringens beslut eller det uteblivna beskedet om framtida villkor för exempelvis färjetrafiken i Kattegatt återstår att se.
Facklig veteran: Sjömän måste få komma i land!
Vid SBFs kongress i somras återkom en facklig veteran som ordinarie förbundsstyrelseledamot: Sonny Andersson, teknisk chef på Alida Gorthon, med redan 1973. Han kommer ihåg tiden före avlösningssystemen men också orsaken till att de kom till.
- Sjömännen blev knäppa av att aldrig kunna gå i land. Rederiet fick inte behålla folket.
Sonny har måhända en ovanlig väg in i Sjöbefälsförbundets fackliga arbete. Han har ingen sjömansbakgrund i släkten, däremot en gedigen facklig bakgrund. Pappan var aktiv i dåvarande Teleförbundet, och det var på Televerket i Nynäshamn Sonny började efter folkskolan. Suget efter sjömanslivet fick han i lumpen.
Sjöbefäl träffar honom i samband med förbundsstyrelsemötet, ett av de många han bevistat. Han blev göteborgare för 30 år sedan. Det märks i någon mån när han pratar, fast kanske mer på ordvalet än i språkklangen.
Tokiga skrönor
- Jag hamnade i flottan och utbildades till maskinkorpral, berättar han. Det var på nya isbrytaren Tor, och det var ett jädra gott gäng man träffade där. Man fick otroliga kickar via tokiga skrönor från de som hade varit till sjöss. Jag och två andra bestämde oss för att gå till sjöss efter lumpen.
- Eftersom jag hade utbildning från Televerket och flottan, blev jag reparatör direkt ombord i Saléns Ariel, som gick i ströfart worldwide. Handelsflottan hade just fått igenom nedskärningar av besättningen, för övrigt med stöd av dåvarande kommunikationsministern Olof Palme. Ändå var vi drygt 30 man ombord. Det tyckte vi alltså var lite, i andra rederier kunde de vara 4045! Jag var ombord i 18 månader, vilket var kravet för att få fri hemresa. Till hösten tänkte jag börja på Sjöbefälsskolan.
Men efter att ha missat delar av inträdestentan i Härnösand råddes Sonny att skaffa sig gymnasiekompetens på folkhögskola. Det gjorde han i Grebbestad. Där träffade han blivande hustrun, som så småningom fixade lägenhet i Göteborg, och därmed blev det med två års fördröjning Kvarnberget i stället för Härnösand.
- Under studietiden gick jag med i Maskinbefälsförbundet och var även kårordförande på skolan. Redan 1971 var jag med på ett förbundsstyrelsemöte. Det var ombudsman Folke Havik, sedermera vd, som adjungerade mig för att tala om utbildningen.
Trogen rederi och förbund
I stort sett blev Sonny trogen Saléns ända till konkursen 1984. De rederianställda hade fått ett avlösningssystem, 9:2 för manskap och 7:2 för befäl, men inte främst av välvilja. På fartygen som anlöpte Japan kunde man lasta och lossa över dagen, ungefär som i dag, men då blev besättningen tokig av att aldrig få gå i land!
Efter skolan kom Sonny till Ariels systerfartyg Arawak, där han blev ensam vaktgående maskinist ("enda gång någonsin jag gått ensamvakt") efter diverse rationaliseringar. Mitt i tjänstgöringen blev han nominerad till ombud på SMBFs kongress 1973. Den höll han på att missa, eftersom rederiet plötsligt bytte avlösningssystem från 2:1 till 1:1. Därigenom skulle han vara ombord under kongressen. På den här tiden fanns det ingen förtroendemannalag.
- Jag ville verkligen vara med på kongressen. Det löste sig genom att jag fick göra min varvspraktik på Götaverken, som hade köpts av Saléns.
Hösten 1977 ställde arbetsgivaren upp fint, när hans familj hörde till de som drabbades av Tuveraset. Radhuset totalförstördes.
- Då såg rederiets personalchef, som för resten var Kaj Janérus, till att jag blev utlånad som energisparrådgivare på ett företag i land, ett vanligt jobb för sjöingenjörer under just den här tiden. Därmed fick jag tillfälle att bygga ett nytt hus, som blev färdigt 1979.
Samma år genomfördes anslutningen till Salf, nuvarande Ledarna, som Sonny aktivt stred för, medan andra medlemmar var kritiska. Så småningom avancerade han till förbundets 1e vice ordförande. Men som för många andra sjömän lockade omständigheterna honom i land under några år. Med familj ville han inte vara ute många månader. Därmed lämnade han förbundsstyrelsen, eftersom stadgarna kräver aktivt medlemskap av dess ledamöter. Däremot satt han hela tiden kvar i Göteborgs avdelningsstyrelse. Han har också varit med i flera klubbstyrelser.
Föredrog maskinisttiteln
I dag är han alltså tillbaka, både ombord och i förbundsstyrelsen. En fråga där han var kritisk och fortfarande är skeptisk är ändringen av titulaturen.
- Ja, jag tycker att "maskinist" är vår titel, även om andra har stulit den. Däremot är "teknisk chef" mer övergripande än "maskinchef". Nuvarande lösning är en kompromiss som får duga.
Avslutar nuvarande tekniske chefen, som på den lilla fritiden ombord gärna läser eller sköter konditionen genom att "sjömila". Under perioderna hemma är det "hela programmet"; alltså villa, trädgård, bil, båt, hund och del i sommarstuga i Bohuslän. På vintern åker familjen gärna skidor i fjällen. Tre barn har han, av vilka ett har flugit ur boet och blivit lärare.
- Men åt övriga familjen lagar jag gärna mat, med varierande framgång! Dessutom är jag med i Hemvärnet, en social träning i kontrast mot en trång och isolerad värld ombord halva året.
Benkt Lundgren
