Maskinbefälet 2/2000 Ledare Pensions- och försäkringsfrågor Utbildning

LEDARE

---

Nytt löneavtal

Ett nytt löneavtal träffades den 18 februari. Avtalet är ettårigt och gäller till den 1 januari 2001. Löner och tillägg höjs med 3 procent fr o m 1 januari i år.

Trots avtalets enkla innehåll blev avtalsförhandlingarna komplicerade. Färjesjöfarten har efter tax-free försäljningens försvinnande drabbats av stora lönsamhetsproblem. Det ledde till att det fanns starka krav från färjerederierna att genomföra stora förändringar i färjeavtalet. Det genomgående temat för dessa förändringar var att kraftigt försämra ledighetsintjänandet. Målsättningen var att inom färjesjöfarten få rena 1:1-system med semestern inkluderad. Även i storsjöavtalet fanns förväntningar från redarsidan om försämringar (kostnadsbesparingar).

Förbundet hade också en lång kravlista på berättigade förbättringar av avtalet som framtagits bl a med ledning från höstens klubbordförandekonferens. Förbundsstyrelsen valde dock att med hänsyn till sjöfartens situation bestämma avtalsyrkandet till ett rent lönepåslag och en kort avtalsperiod. Denna inställning visade sig vara framgångsrik så till vida att förbundet därigenom lyckades förhindra att redarnas förslag till försämringar i de centrala avtalen kom upp på bordet.

Parallellt med löneförhandlingarna ägde lokala förhandlingar rum i Stena om försämrade avlösningssystem. Dessa förhandlingar hade pågått sedan hösten 1998 utan resultat. Anledningen till att en ny lokal överenskommelse inte kunnat träffas var att rederiets försämringskrav var mycket långtgående och att de anställda inte trodde på att den typen av kostnadsbesparingar skulle kunna rädda rederiet.

Stena, som är det största medlemsförbundet i Redareföreningen, krävde att ett centralt löneavtal inte skulle få ingås innan ett nytt lokalt avtal i Stena träffats. Förbundet vägrade godta att ett lokalt avtal, som ett rederi och en fackklubb träffat, skulle få blockera en löneuppgörelse för hela sjöfartsbranschen men accepterade att undersöka möjligheterna till en ny lokal uppgörelse i Stena. Alternativet hade varit att säga upp det centrala avtalet och omedelbart lägga ett konfliktvarsel, vilket inte bedömdes som särskilt meningsfullt i dagens ekonomiska situation för sjöfarten.

I de lokala förhandlingarna som därefter följde samförhandlade förbundet med SFBFs lokala klubb. Det visade sig att det fanns en vilja från de lokala parterna att kompromissa sig fram till en ny lokal avtalstext. I princip innebär avtalstexten en övergång till ett 2,5-besättningssystem liknande det som sedan ett antal år tillämpas i Silja. Några nya lokala avtal har dock inte undertecknats av vare sig förbundet eller SFBF. Ett skäl till detta är att vissa justeringar behöver göras i avtalstexten. Ett annat skäl är att SFBF inte var lika långt framme i sin beslutsprocess, och samtliga befäl måste naturligtvis omfattas av ett nytt avtal. Men SMBF/Sjöbefäls-klubbens ansträngningar att försöka hitta lösningar fick Stena att inse att förbundets medlemmar i Stena var medvetna om rederiets prekära ekonomiska situation och att de försökte göra vad de kunde för att hjälpa rederiet i en svår situation. Stena släppte därför sitt grepp på Redareföreningen, så att ett centralt löneavtal kunde träffas med SMBF/Sjöbefälen.

Avtalstexten i de lokala Stena-avtalen förhandlades således fram gemensamt med SFBF. Avtalen är likvärdiga däck/maskin. SFBF backade dock från den framförhandlade avtalstexten och utfärdade konfliktvarsel i Stena för att få de gamla

lokala avtalen prolongerade. Stena konstaterade då att det inte fanns någon vilja hos många av de egna befälen att förändra de lokala avtalen i enlighet med de framförhandlade avtalstexterna och tvingades acceptera att Redareföreningen träffade ett centralt avtal även med SFBF utan att några lokala avtal dessförinnan träffats. SFBF fick å sin sida acceptera att kontantuttag av vederlag och semester i Stena under löpande anställningstid inte ska uppräknas med faktorerna 1,2 respektive 1,5 så länge en lokal lösning inte har träffats. Kostnadsbesparingar i Stena kommer nu att diskuteras i en arbetsgrupp.

Resultatet av förhandlingarna kan ses som en seger för befälsfacken. Emellertid har förhandlingarna frestat hårt på relationerna mellan Stenas ledning och de lokala fackliga klubbarna, särskilt SFBF-klubben. Arbetet i arbetsgruppen får visa om det går att lappa ihop relationerna. Vi får hoppas att de beslut som Stena så småningom måste fatta om den framtida verksamheten inte kommer att drabba de anställda alltför hårt. Med ett underskott på cirka 400 milj kr är dock inte prognosen den bästa.

I vänsterkanten

kallas en spalt i Seko/Sjöfolks tidning Sjömannen. Där brukar tidningens redaktör Lennart Johnsson framföra diverse uttolkningar av vad andra tycker i olika sammanhang. Särskilt de som har åsikter som inte överensstämmer med Seko/Sjöfolks officiella ställningstaganden får vidkännas en häftig och oftast osaklig kritik. I senaste numret av Sjömannen har han funnit för gott att kommentera en artikel av undertecknad som var införd i Göteborgs-Posten

och ledaren i förra numret av Maskinbefälet. Johnssons inlägg är så vinklat och osakligt att det egentligen inte förtjänar att bemötas. Alla hans påståenden bygger på att han utgår från att det är en stor befälsbrist i Sverige och internationellt samt att han fått sig itutat att manskap med lång sjöpraktik inte får ansöka till nuvarande sjöbefälsutbildningar inom högskolan. Nu är befälsbristen betydligt överdriven (Johnsson kan fråga våra många arbetslösa medlemmar), och flertalet som nu arbetar i manskapsställning har rätt att söka till sjöbefälsskola. Att sakligt analysera grundfakta är dock inget som Johnsson

ägnar sig åt. Han väljer som vanligt att angripa alla som inte har "rätt" åsikt med en massa floskler. Att föra en saklig debatt med Johnsson, oavsett ämne, är meningslöst.

Christer Themnér

Vad händer med arbetsrätten?

Förra året gjorde miljöpartiet de gröna en uppseendeväckande uppgörelse med de borgerliga partierna i riksdagen. Genom att dessa fem partier tillsammans har majoritet kunde de "beställa" en ändring av Lagen om anställningsskydd (LAS). Arbetsgivare med färre än 10 anställda ska vid uppsägning på grund av arbetsbrist få undanta högst två anställda, innan turordningsreglerna tar vid.

De borgerliga partierna har ofta gjort gemensam sak med arbetsgivarnas intresseorganisationer i arbetsrätten, så att de tog chansen att luckra upp LAS förvånar inte ett dugg. För miljöpartiets del är det dock första gången partiet tar öppen strid med regeringspartiet i vad som traditionellt räknas som en av socialdemokraternas "hjärtefrågor". Därmed skulle man kunna tro att miljöpartiet noga har tänkt igenom frågan, så att de har ordentligt på fötterna.

Tyvärr är så inte fallet. Partiet har på direkta förfrågningar yppat en klar förvirring och okunnighet om hur arbetsrätten fungerar i praktiken. I ena inlägget heter det att miljöpartiet vill "slå vakt om ungdomarna". Därmed tror man alltså att på något underligt sätt arbetsmarknaden skulle fungera bättre och arbetslösheten minska, om småföretagare får en mer godtycklig rätt att vid uppsägning undanta två ungdomar ­ något som då givetvis sker på bekostnad av två något äldre, som enligt turordningen annars skulle få vara kvar. Detta sistnämnda säger för övrigt "turordningsreglernas fiender" aldrig något om. De talar sig varma för de som skulle undantas och därigenom få ha kvar sin anställning, men de glömmer helt den eller de två som indirekt "undantas" genom att tvingas gå i stället!

Nåväl, när miljöpartiet uppmärksammas på ihåligheten i sin argumentation hittar de inget bättre än att på känt SAF-maner oroa sig för att "nyckelpersoner" skulle drabbas, om turordningen tillämpas strikt. Därigenom skulle på sikt hela företagets existens äventyras, heter det olycksbådande.

Här avslöjas okunnigheten. Verkliga nyckelpersoner, alltså de anställda som har specialkunskaper som inte lätt låter sig ersättas, får redan i dag undantas från turordningen. För detta behövs inte ens kollektivavtal och godkännande från facket ­ tyvärr, kan man nästan säga, eftersom ett fackligt medinflytande i ärendet är en gardering mot att "nyckelpersons"-resonemanget missbrukas.

Hur som helst röstade alltså den nya majoriteten m­kd­fp­c­mp fram sin begäran hos regeringen att införa det nämnda undantaget i LAS. Den 18 januari i år kom så den sensationella nyheten att Näringsdepartementets tjänstemän arbetar på att låta undantaget gälla alla arbetsgivare ­ alltså inte bara de med färre än 10 anställda. Därmed skulle det i stort sett bli en återgång till den "reform" regeringen Bildt genomdrev 1993 men som "återställdes" efter valet 1994. (Enligt uppgift finns en skillnad: I 1993 års beslut fick arbetsgivarna vid uppsägning undanta två "per turordningskrets", medan de i det nuvarande förslaget får undanta högst två i företaget som helhet.)

Regeringskansliets motiv är att man inte vill ha olika regler för företag av olika storlek ­ något som för övrigt alla berörda parter utom miljöpartiet är ense om. Av rent praktiska skäl bör arbetsrättsreglerna vara så enhetliga som möjligt.

Utspelet är givetvis förankrat på "högsta ort" och ett taktiskt sätt att pressa miljöpartiet. Dessa är alltså ensamma om att förespråka särregler för småföretag. Kommer de att vidhålla detta, och hur agerar de i så fall?

Utvecklingen går inte direkt till förmån för de fackliga intressena. Samma dag som ovannämnda nyhet offentliggjordes, diskuterades i radions morgoneko de inskränkningar i konflikträtten som har föreslagits av den socialdemokratiska regeringen. Medlarna ska enligt förslaget få ökade befogenheter att kräva att varslade konflikter skjuts upp. Visserligen har det sagts att sjöfarten inte ska beröras ­ dess fackliga organisationer ska också fortsättningsvis få göra undantag från den grundläggande varseltiden (som förlängs från sju till 14 dagar), om detta krävs för att ett konfliktvarsel ska ha någon effekt. Inte desto mindre är strävandena efter inskränkt konflikträtt olustiga, eftersom detta till syvende og sidst är de anställdas enda vapen. Arbetsgivarna kan alltid hota med uppsägningar, försäljning, nedläggning eller (för sjöfartens del) utflaggning, och de har med all önskvärd tydlighet under årens lopp visat att hoten inte är tomma ord.

Även vänsterpartiet har i centrala förhandlingar med regeringen gått med på förslaget om inskränkt konflikträtt. Dess hårt pressade partisekreterare Lars Ohly hävdar att partiet är "härtill nött och tvunget", eftersom regeringen annars skulle gå till de borgerliga partierna och göra upp om mycket mer långtgående inskränkningar! Dock är dess riksdagsgrupp inte enig i frågan.

Det finns uppenbarligen anledning att fråga fler partier än miljöpartiet vad i fridens namn de egentligen håller på med i arbetsrättsfrågorna. Eller som skräddarmästare August Palm redan 1881 satte som rubrik på sitt första politiska möte i Malmö: "Vad vilja socialdemokraterna?"

PENSIONS- OCH FÖRSÄKRINGSFRÅGOR

---

Sjömäns socialförsäkringar

Vilka socialförsäkringsregler gäller om man jobbar utomlands eller är bosatt utomlands eller både/och? Det är problem som relativt ofta drabbar sjömän. För dem tillkommer dessutom ytterligare en komplikation; var räknas man höra hemma, om man själv och kanske också arbetsgivaren är bosatt i ett helt annat land än fartygets flagga?

I nedanstående tabell försöker vi reda ut begreppen. Särskilda regler gäller för EES-länderna, dvs EUs 15 medlemsländer plus Norge, Island och Liechtenstein. 

Observera att Sverige dessutom har socialförsäkringskonventioner med Kanada, Quebec, Chile, Kap Verde, Slovenien, Kroatien, Makedonien, Schweiz, Turkiet, Israel, Marocko och USA. Den som har anknytning till något av dessa länder bör helt bortse från denna artikel! Kontakta någon myndighet eller förbundet för närmare information om konventionen. Bäst informerad är Försäkringskassan Sjöfart i Göteborg, telefon 031-700 50 00 fax 031-700 52 49, e-post Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Ett par grundregler för utflyttning som också bör noteras innan man går in i tabellen:

1. Först när man avser att bo utanför Sverige i mer än 12 månader anses
   man ha flyttat utomlands. Detta gäller även utländsk medborgare som
   varit bosatt i Sverige i minst 12 månader.
2. Om man genom sjötjänstgöringen är utanför Sverige i minst 183 dagar
   under en 12-månadersperiod och har utlandsavtal med nettolön, står man i
   regel också utanför Försäkringskassan. Det sociala skyddet betalas i
   så fall av arbetsgivaren enligt avtal. Andra villkor kan gälla, t ex om
   man har utländsk arbetsgivare. Kontakta förbundet!

I begreppet "Svensk socialförsäkring" ingår bl a ålderspensionsavgift, och detta erläggs oberoende av om den anställde är svensk medborgare. Alla som är bosatta i Sverige är således försäkrade för inkomstgrundad ålderspension, oavsett var man är medborgare. Ålderspensionsavgiften är för 2000 10,21% av ett bestämt underlag. För svenska medborgare ska avgift erläggas även om de är bosatta utomlands, förutsatt att inte även arbetsgivaren har sin hemvist utomlands.

Nya regler från 1/1 2001
Vid kommande årsskifte delas socialförsäkringen in i en bosättningsbaserad, som avser garantibelopp och bidrag, och en arbetsbaserad, som avser inkomstförlust. Bosättningen bedöms på samma sätt som i dag, vilket har beskrivits ovan. Arbete i Sverige är förvärvsarbete i verksamhet i Sverige, på svenskflaggat fartyg eller på utländskt fartyg som hyrs in i huvudsak obemannat (bare-boat charter). Även arbete utomlands jämställs med arbete i Sverige, om man är utsänd av arbetsgivare med verksamhet i Sverige och utlandsvistelsen beräknas vara i högst ett år.

Särregler för svenska medborgare försvinner. Det innebär bland annat att svenska medborgare med utländsk anställning och bosatta utomlands inte längre har generell rätt till inkomstgrundad ålderspension från Sverige.

Benkt Lundgren

Kan vi leva av pensionen?

Det kan bli nödvändigt att höja den genomsnittliga pensionsåldern! Denna slutsats drar Kjell Karlsson, SMBF/Sjöbefälens klubbordförande i Flygbåtarna, när han fortsätter diskussionen om sjöbefälens framtida pension. Dock måste rätten att gå vid 65 år eller redan vid 63 med full ITP enligt sjöbefälens pensionsplan finnas kvar ograverat, anser han.

Jag hade nöjet att i Maskinbefälet nr 8/99 få publicerad en debattinlaga med ett antal åsikter rörande främst våra avtalspensioner i SPP. Christer Themnér hade vänligheten att gå i svaromål. Tilläggas bör att ifrågavarande svaromål var tämligen uttömmande på vissa punkter.

Jag anser dock inte att ämnet i och med detta är slutdiskuterat, långt därifrån.

Till att börja med vill jag kommentera Christer Themnérs svaromål med att vi naturligtvis är överens i huvudsak, nämligen att ett nytt avtalspensionssystem inte får bli sämre än dagens system.

Detta är snarast en självklarhet och behöver ej vidare diskuteras.

Fri kost måste ge pension
Däremot, och det till min stora överraskning, informerar CT att i förslaget till nytt pensionssystem parterna ej kunnat enas om att fri kost/kostersättning skulle bli pensionsgrundande.

Det kommer som en överraskning att så skulle vara fallet, eftersom jag under sommaren 1999, vid insamling av fakta och bakgrundsmaterial till min debattartikel, blivit upplyst på ombudsmannanivå hos SMBF att värdet av fria kosten skulle ingå i beräkningsunderlaget till förslaget nytt avtalspensionssystem och att förhandlingsparterna var eniga därom!

Samt att dessutom, enligt PTK, bl a övertidsersättning skulle bli pensionsgrundande tillika med att parterna var överens om att: "Möjligheter öppnas även för att komma överens om att andra ersättningar och förmåner skulle vara pensionsgrundande".

Sådant besked var tydligen felaktigt i sak och om det finns där väl inget mer att tillägga.

Alldeles självklart skall vi aldrig acceptera ett pensionsavtal där inte värdet av fri kost ingår som beräkningsunderlag för pensionsgrundande inkomst.

CT argumenterar för bedömningen att premienivån 3,8 procent ej är tillräcklig för att garantera ett pensionsutfall om 10 procent av pensionsmedförande lön upp t o m 7,5 basbelopp utan hävdar en premienivå om minst 4 procent.

Det finns ingen anledning att gå i debatt om den bedömningen, eftersom den bygger på uppskattningar som gjorts av oberoende försäkringsaktuarier. Vi kan dock konstatera att samma bedömning ej gjorts av merparten övriga förbund inom PTK, inklusive Sveriges Fartygsbefälsförening inom Saco.

LO gör annan bedömning
Rykande aktuellt är i skrivande stund att LO och SAF slutit pensionsavtal, vilket utgår ifrån en premienivå om 3,5 procent på inkomster upp till 7,5 basbelopp och där LOs avtalssekreterare bestämt hävdar att framtida pensionsutfall i dessa lönelägen i normalfallet kommer att bli 15­20 procent!!!

LOs avtalssekreterare har uppenbarligen inte talat med samma försäkringsaktuarier som Ledarna och SMBF!

Jag har i mitt inlägg ganska utförligt beskrivit att det i pensionshänseende finns en väsentlig skillnad mellan å ena sidan "Storsjöavtal plus kontantomvandling" samt å andra sidan Europa- och enhetslöneavtal. Skillnaden består däri att under de två senare avtalssystemen så är den relativt Storsjöavtalet högre tarifflönen pensionsgrundande, medan å andra sidan under Storsjöavtalet kontantomvandlad ledighet ej är pensionsgrundande.

Ej endast vikarier drabbas
Denna tingens underfundiga ordning har tidigare gjort att exempelvis vikarier ej kunnat tillgodoräkna sig pensionspremier på kontantavräknat tillgodohavande vid vikariatets slut. Detta i sin tur kommer att innebära att ett stort antal medlemmar kommer att drabbas av väsentligt lägre avtalspension vid sin pensionering, eftersom vikariatssystemet som det bl a ovan beskrivna har varit väldigt utbrett under den sistlidna 25-årsperioden.

Det torde väl vara först i och med tillkomsten av § 3 mom 7 i kollektivavtalet 1998 som ovanstående till viss del kunnat undanröjas.

Emellertid är "kontantomvandlingen" inte endast en företeelse som rör vikarier utan är också tämligen förekommande inom tillsvidareanställning, vilket inte minst visas av att SMBFs förra kongress 1996 behandlade en motion i detta ärende.

Ogynnsamt överintjänande
Det finns egentligen ingen anledning att försvara "kontantomvandlingen" som sådan, men det måste samtidigt konstateras att den är ett fenomen som i allra högsta grad existerar. Så länge den existerar på det sätt som beskrives i Maskinbefälet nr 8/99, så är det en indikation på att vi är i behov att diskutera om inte lösningar av typ Europa- och enhetslöneavtal skulle behöva införas på vissa områden där vi i dag lever med Storsjöavtal.

Det verkar nämligen inte speciellt ändamålsenligt att ha en tingens ordning som under exempelvis färjebilagan med 36-timmarsvecka och ett visst antal tusen kronor i lön, där vi vet att man i realiteten har ett överintjänande på någonstans i närheten av 20­25 timmar eller mer per månad, där begreppet "överintjänande" innebär ett intjänande av vederlag utöver vad som åtgår för ledighetssystemet. Där vi vidare vet att den anställde en gång om året kontantomvandlar sådan överintjänad ledighet till en storlek av en till två månadslöner.

I en sådan verklighet så synes det rimligare att faktiskt hävda ett införande av en 40- eller 42-timmarsvecka och lägga på cirka 20 procent eller däromkring på lönen. Där hela denna lönesumma sålunda skulle bli pensionsgrundande, och att således den faktiska verkligheten skulle avspeglas i arbetstidsbestämmelser och lönetariffer.

Pensionsnivån totalt
Därifrån över till en fråga som vi inom snar framtid kommer att tvingas diskutera, vare sig vi vill eller inte.

Det började "lite smygande" med att Premiepensionsmyndigheten och Försäkringskassan presenterade en pensionsprognos i sitt numera ökända ljusröda kuvert förra året.

Den uppmärksamme läsaren kunde i denna prognos bl a taga del av en uppskattning av förväntad pensionsnivå vid pensionsavgång vid 70 års ålder. Ja, just det, 70 års ålder.

Därefter dröjde det inte länge förrän Näringsdepartementet släppte ifrån sig en promemoria (Ds 1999:39) med förslag till lagstiftning om höjd ålder för avgångsskyldighet vid 67 års ålder.

Noteras bör att man fortfarande är så försiktig att man kallar det "avgångsskyldighet vid 67 års ålder" och inte "höjd pensionsålder"!

Måste vi jobba två år till?
Jag gjorde ett litet räknestycke, ej alls komplicerat, på ovannämnda prognos och jämförde med tidigare prognoser avseende folkpension och ATP.

För att under det nya pensionssystemet få ut lika mycket som under det gamla pensionssystemet vid 65 års ålder, så blir jag tvungen att vänta med att gå i pension till 67 år och 3 månaders ålder!

Detta skall ytterligare ses i samband med vad även vår förbundsdirektör konstaterade i tidigare refererat svaromål i Maskinbefälet nr 8/99; nämligen att konsulterad expertis trovärdigt hävdar att det nya allmänna pensionssystemet i framtiden endast kommer att ge 50 procent mot i dag prognosticerade 65 procent av pensionsmedförande lön.

Vi kan alltså konstatera kraftigt försämrade framtida pensionsnivåer för den allra största delen av våra medlemmar.

Om vi lite försiktigt utgår från att personer födda 1940 och tidigare, pga av pensionssystemets uppbyggnad, inte beröres fullt så kraftigt av försämringarna (personer födda innan 1938 beröres ej alls), så kan vi utgå från följande:

Av SMBFs i nuläget drygt 1 900 aktiva medlemmar, så är cirka 150 födda 1940 eller tidigare och beröres således ej fullt ut märkbart av ovannämnda försämringar.

Födda 1941­1951 är cirka 850 aktiva medlemmar, och av dessa kan så gott som samtliga sannolikt förväntas gå i pension inom de närmaste 15 åren, till en väsentligen försämrad pensionsnivå än vad de ursprungligen tänkt sig. (Inom parentes konstaterar vi således att drygt hälften av förbundets medlemmar kommer att gå i pension inom 15 år!)

Vi har i SMBF tre till fem år på oss innan pensionsförsämringarna för våra medlemmar på allvar börjar att märkas fullt ut.

Sjöbefälens "Moment 22"?
Det är i detta sammanhang värt att notera att SPPs Sjöbefälsplan, med möjlighet till avgång vid 63 års ålder, med allra största sannolikhet kan komma att minska i betydelse, eftersom avtalspensionerna i realiteten bara är ett mindre komplement till den nya Allmänpensionen. Detta innebär i sin tur att mycket stora delar av medlemmarna ej kommer att se någon ekonomisk möjlighet till att utnyttja Sjöbefälsplanen från 63 års ålder, för såvitt man inte har garderat sig med betydande privata pensionsförsäkringar. Och för att teckna dylika kräves tillgång till kontanta penningar, och för att få tillgång till kontanta penningar så gör man kontantuttag, och kontantuttag räknas inte som pensionsgrundande inkomst. Vilket konstaterats tidigare.

Går emot vanliga debatten
Vi hamnar alltså i det läge där vi nödgas konstatera att det kan finnas ett behov av revidering av bestämmelserna om avgångsskyldighet från dagens 65 års ålder till exempelvis 67 års ålder, och detta på grund av en för våra aktiva medlemmar tvingande ekonomisk verklighet!

Jag vill i sammanhanget, för att undanröja risken för eventuella missförstånd, poängtera att jag ej önskar någon som helst förändring till det sämre av SPPs sjöbefälsplan med möjlighet till 63 års avgång eller den obetingade rätten till avgång vid 65 års ålder, utan vad jag diskuterar är möjligheten av höjd ålder för skyldigheten att avgå med pension!

Jag har i ovanstående lilla skrivövning dels propagerat för införande av "ökad veckoarbetstid" i vissa sammanhang och dels förordat en "höjd pensionsålder", detta i fullt medvetande om att den arbetsmarknadspolitiska debatten i landet för närvarande bl a handlar om möjligheten till kortare arbetsvecka och sänkt pensionsålder.

Kjell Karlsson

SVAR: Kjell Karlssons inlägg är i de flesta avseenden genomtänkt och viktigt, och problemen med den allmänna pensionsnivån i framtiden berör definitivt inte bara sjöfartsanställda. Det kommer att finnas stora skäl att återkomma i frågan. Dock bör ett kortare avsnitt kommenteras redan nu, och där har vi rådfrågat Ledarnas pensionsansvariga Kerstin Björdell.

Pensionspremien i SAF-LO-avtalet är 3,5 procent rakt av för alla lönedelar. Det kan inte på långa vägar ge 65 procent av lönedelar över 7,5 basbelopp (en årsinkomst på 279 750 kronor), som tjänstemännen är garanterade med dagens pensionsavtal. Det är naturligt, eftersom LO har så få medlemmar i dessa inkomstlägen. När Kjell Karlsson drar in LOs avtal i diskussionen blir det följaktligen lite att "jämföra äpplen med päron".

Men även bortsett från det ägnar sig LOs avtalssekreterare åt ren spekulation, när han talar om ett utfall på 15 till 20 procent (och då gäller det självfallet bara av inkomster under 7,5 basbelopp). Det beror helt på placeringarna och hur tillväxten utvecklas. I ett så kallat avgiftsbaserat system finns inga som helst garantier när det gäller pensionsnivåerna. Arbetstagaren står själv för risken. I ett förmånsbestämt system, som ITP-avtalet, är man garanterad vissa nivåer.

Ledarnas bedömning att premien bör vara minst 4 procent anser Kerstin Björdell vara helt riktig utifrån de omfattande beräkningar som gjorts. Då har hänsyn tagits till olika inkomstlägen och åldrar. Exempelvis var övergångsreglerna för de som är födda 1941­1968 (vilket gäller en överväldigande majoritet av SMBF/Sjöbefälens medlemmar) i det avtal Ledarna förkastade utformade så, att dessa skulle mer eller mindre blivit förlorare i förhållande till dagens ITP-avtal.

Red

UTBILDNING

Dags byta ut gamla behörigheter

Denna uppmaning riktar sig, i första hand, till den som har en behörighet som upphör att gälla 2002-02-01, dvs Styrman B, Skeppare A, Tekniker B och Maskinist A.

Det torde vid det här laget vara bekant att den reviderade STCW-konventionen (STCW 95) föranledde stora förändringar i såväl det svenska sjöbefälsutbildningssystemet som i behörighetsstrukturen.

Sjöfartsverkets tillämpningsföreskrifter, som föranleds av STCW 95, har nu trätt i kraft varför det är hög tid för verket att påbörja konverteringen av äldre behörighetsbevis till nya anpassade till STCW 95.

Det rör sig om cirka 20 000 behörigheter som är i behov av att före 2002-01-31 ersättas av nya. Konverteringen kommer att medföra ett avsevärt extraarbete för Sjöfartsverket. Det är därför viktigt att verket snarast får in ansökningar från samtliga behörighetsinnehavare ­ en ansökan krävs nämligen ­ så att vi ges möjlighet att planera in konverteringsarbetet i den ordinarie verksamheten. För den enskilde är det inte minst viktigt att verket ges denna möjlighet. Om verket enbart under senare halvan av år 2001 skulle motta tusentals ansökningar, skulle detta medföra att Sjöfartsverket inte hinner med att konvertera alla behörigheter före utsatt datum, och detta skulle medföra att dessa personer inte längre skulle vara behöriga att upprätthålla sin tjänst ombord i fartyget. Föreskriften har för varje behörighet, i tabellform, tydliggjort såväl nuvarande rättigheter som de rättigheter som medföljer den nya behörigheten efter konverteringen. Vid utarbetandet av dessa tabeller har verkets huvudmål varit att existerande rättigheter ska bibehållas även efter 2002-02-01.

De flesta är bekanta med principen att omfattningen av en behörighets rättigheter har varit beroende av tjänstgöringstid i befälsställning. Lång befälstjänstgöring har i regel inneburit utökade rättigheter. Denna princip har i det nya behörighetssystemet tonats ned och blir inte lika framträdande. Sjöfartsverket kommer vid konverteringen av varje enskild behörighet kontrollera varje sökandes befälspraktik i avsikt att se till att han eller hon får en behörighet med de rättigheter som befälspraktiken medger.

Det är i detta sammanhang viktigt att verket blir observerat på befälstjänstgöring som fullgjorts på fartyg som inte är mönstringspliktiga, exempelvis tjänstgöring på utländska fartyg, fiskefartyg etc. Bäst sker detta genom att tjänstgöringsintyg bifogas.

Kompletteringsutbildning
Av dagens behörigheter kommer de flesta att erhålla motsvarande rättigheter även efter konverteringen. Undantagna är behörigheter i intervallen Styrman B, Skeppare A, Tekniker B och Maskinist A. För att innehavarna av dessa behörigheter ska behålla de rättigheter de har i dag krävs att de genomgår en kompletteringsutbildning. Omfattningen av denna varierar betydligt från individ till individ beroende på bakgrund. Sjöfartsverket avser att med hänsyn tagen till utbildningsbakgrund och erfarenhet utforma individuella beslut av vilket framgår exakt vad och i vilken omfattning den enskilde är i behov av en kompletterande utbildning. Detta förutsätter självklart att verket snarast får del av de eventuella kurser, leverantörsutbildningar etc som har genomgåtts efter det att den grundläggande sjöbefälsutbildningen avslutas.

Manskapsbehörigheter
Utöver konverteringen av befälsbehörigheterna anger behörighetsförordningen att det efter 2002-02-01 krävs ett behörighetsbevis för att upprätthålla befattningen som matros, lättmatros, motorman, eldare och fartygselektriker. Detta innebär att de av verket tidigare utfärdade kompetensintygen ska ersättas. Samma motivering gäller här som med befälsbehörigheterna. Det är utomordentligt viktigt att Sjöfartsverket snarast får ta del av ansökningarna.

Ansökan
Närmare och mer utförlig information om vem som ska ansöka och vad ansökan ska innehålla finns att få på följande hemsidor:
www.sjofartsverket.se
www.shipgaz.com

För de av Er som inte har tillgång eller har möjlighet att utnyttja denna informationskanal kan motsvarande information beställas hos någon av nedan angivna personer på Sjöfartsverket. Dessa personer är också de handläggare som i första hand ska kontaktas om några frågor uppstår som berör konverteringen.

• Fartygs- och maskinbefälsbehörigheter:
  Mikael Andersson 011-19 12 72
  Bo Bergström 011-19 15 82
• Manskapsbehörigheter:
  Ingrid Andersson 011-19 13 87
• Specialbehörigheter inkl GOC/ROC:
  Carina Karlsson 011-19 13 19
• Kompletteringsutbildning:
  Tomas Gustavsson 011-19 13 18

Samtliga handläggare kan också nås på faxnummer 011-19 12 47 eller på respektive e-postadress, som är: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Med anledning av det stora antalet behörighetsbevis som ska konverteras och osäkerheten kring ärendeinströmningen kan Sjöfartsverket dessvärre inte ange någon tidsram inom vilken expedieringen av varje enskilt ärende ska ske. Man kan dock förmoda att handläggningstider motsvarande 10 månader kan bli vanligt förekommande.

Sjöfartsverket kommer inte att göra någon prioritering bland de ansökningar som avser en ren konvertering, utan dessa kommer att expedieras i den turordning de inkommer. Således kommer ingen hänsyn tas till argument som "jag ska ut och segla" etc. Undantaget är sådana behörigheter som upphör att gälla 2002-02-01 och av denna anledning ska förnyas samt ansökningar om förstagångsbehörigheter.

Det lönar sig alltså inte att ringa och försöka påskynda ett ärende. Tvärtom riskerar hela processen att fördröjas om allt för många vänder sig till verket i detta ärende.

Tomas Gustavsson