 |
Maskinbefälet 1/1999 |
LEDARE
Klåfingrig regering
"Den svenska modellen" var ursprungligen ett begrepp som hänförde sig till arbetsmarknadsfrågorna. De jämförelsevis starka och därmed representativa fackföreningarna gjorde det möjligt att låta parterna i allt väsentligt sköta arbetsmarknadens spelregler själva genom avtal. 1930-talets Saltsjöbadsavtal träffades exempelvis för att undvika att statsmakterna genom lagstiftning skulle diktera spelreglerna.
I huvudsak består denna modell. 1970-talets lagstiftning med Medbestämmandelagen (MBL) och Lagen om anställningsskydd (LAS) brukar anföras som svåra avvikelser från avtalsmodellen. Därmed ändrades maktförhållandena på arbetsmarknaden kraftigt till fackets förmån, brukar det heta från arbetsgivarna och deras uppbackare. Den propagandan är starkt överdriven, för att inte säga direkt förljugen. MBL har i praktiken mest inneburit ökad informationsplikt för arbetsgivarna, inte någon ändring av maktförhållandena. LAS är en social skyddslagstiftning, som i princip kan frångås med parternas godkännande. Jämfört med arbetsgivarnas närmast fria uppsägningsrätt som gällde tidigare ("§ 32") utgör LAS därmed snarare ett steg närmare avtalslösningar på problemen. Det är avslöjande att en lagstiftning, som i alla fall i viss mån inskränker en tidigare närmast enväldig arbetsgivarmakt, av propagandisterna beskrivs som ett rubbande av "balansen" på arbetsmarknaden!
Det må dock vara hur som helst med att arbetsgivare och fack utifrån sin inbyggda intressemotsättning har delade meningar om LAS och MBL. Det är däremot uppseendeväckande när regeringen, som allmänt sett inte utmärker sig för någon beundransvärd handlingskraft, nu öppet hotar med lagstiftning på ett område som lämpar sig sällsynt dåligt för detta lönebildningen.
Den 18 januari i år tillsatte regeringen två "samsynsmän" (ett veterligen nytt begrepp i svensk utredningsprosa), förre statsministern Ingvar Carlsson och Konjunkturinstitutets chef Svante Öberg den senare var den enmansutredare som kraftigt ville inskränka konflikträtten (se arbetsrättskrönikan i MB nr 8/98). De ska försöka övertala de centrala parterna att snacka ihop sig om en avtalsgrundad syn på lönebildningen. Orsaken är att det saknas "ett starkt nationellt ramverk för lönebildningen", vilket "har medfört att det långsiktiga samhällsintresset inte beaktats på ett rimligt sätt". Lyckas inte herrarna Carlsson och Öberg blir det lagstiftning, framgår det av regeringens pressmeddelande.
Man frågar sig hur en lagstiftning om lönebildningen över huvud taget ska se ut. Det gäller särskilt om det både ska bidra till ökad tillväxt i Sverige (vilket är regeringens främsta avsikt), och om det ska ta rimlig hänsyn till arbetsmarknadsparternas intressen (vilket är en självklar ståndpunkt för oss).
Farhågorna om vad regeringen egentligen är ute efter blir inte mindre av den parlamentariska situationen. För att få majoritet är regeringen beroende av stöd från minst ett annat parti än vänsterpartiet. Och alla dessa partier har i arbetsrättsfrågor under flera år haft en beklämmande tendens att svälja arbetsgivarnas propaganda med hull och hår. Det gäller även miljöpartiet, som öppet förespråkar en "modifierad" variant av den "reform" som 1993 års fyrpartiregering genomförde: För företag med högst 10 anställda ska arbetsgivarna vid uppsägning få göra två undantag från turordningslistan. (I 1993 års variant som inte bevisligen medförde ett enda nytt jobb gällde undantaget två anställda per "turordningskrets" och fick tillämpas av alla arbetsgivare.)
När man pressar miljöpartiet på motiven för sin ståndpunkt, visar det sig att argumenten är minst lika eländiga som de tidigare från arbetsgivarintressenter och borgerliga politiker. "De unga ska få en chans att komma in på arbetsmarknaden", har en (mp)-representant meddelat oss. Genom sitt förslag kommer alltså de yngsta och senast anställda att gynnas, hoppas miljöpartiet. Att det sker på bekostnad av de något äldre som i så fall sägs upp i stället och att det därmed inte skapas ett enda nytt jobb har tydligen inte miljöpartiet tänkt på. Inte heller att processen förutsätter ökat godtycke från arbetsgivarna, som dessutom ofta erbjuder ungdomarna tillfälliga, timavlönade anställningar och andra sämre anställningsformer.
Den beklämmande svaga argumentationen stärker misstanken att det inte alls handlar om någon genomtänkt övertygelse från miljöpartiets sida. Snarare är det ett led i att få ett taktiskt övertag i samarbetet med regeringen, genom att hota att göra gemensam sak med de borgerliga i något som i varje fall har varit en hjärtefråga för socialdemokraterna.
Frågan är om inte även socialdemokraterna nu i tysthet förbereder en uppseendeväckande eftergift i frågan om anställningsskyddet. Eftersom även Arbetsgivareföreningen reagerat negativt mot utspelet om lönebildningen och "samsynsmännen" (SAF anser att regeringen försöker tvinga parterna att enas bakom LOs syn på frågan), behöver regeringen kunna peka på en eftergift åt arbetsgivarna. Då "passar" frågan om uppluckring av LAS förträffligt.
Att socialdemokraterna inte drar sig för taktiska uppgörelser som strider mot stora väljargruppers, fackets och sannolikt även de egna partiaktivisternas innersta övertygelse har de visat förut. Energiuppgörelsen med centern var ett praktexempel. Det är helt uppenbart för varje noggrann betraktare, oavsett var man själv står i kärnkraftsfrågan.
FACKLIGT
Dags att deklarera sjöinkomst
Vid utgången av 1997 upphörde lagen om sjömansskatt att gälla. Sjömansskatten var en definitivkällskatt. Det innebar att skatten drogs av arbetsgivaren, och den skatt som betalades in var slutgiltig. Men fr o m inkomståret 1998 ska sjömän i när- och fjärrfart, precis som landanställda, deklarera sina sjöinkomster och betala skatt i sin hemkommun.
Den skatt som arbetsgivaren nu drar är endast preliminär, och beslut om den slutliga beskattningen grundas på den deklaration som lämnas in.
Enligt kommunalskattelagen och lagen om statlig inkomstskatt är, som huvudregel, all kontant ersättning och alla förmåner skattepliktiga. Har man haft inkomster från flera arbetsgivare slås dessa ihop till en klumpsumma.
Genom förändringen infördes också ett sjöinkomstavdrag och en skattereduktion. Avdraget och reduktionen tillgodoförs de sjömän som varit anställda på fartyg som Riksskatteverket (RSV) klassificerat till närfart eller fjärrfart. Dessutom får grundavdrag göras enligt de allmänna reglerna.
Förändringen berör de sjömän som är bosatta i Sverige och som är eller varit anställd på ett klassificerat fartyg.
Avdrag och reduktion
Sjöinkomstavdrag och skattereduktion kommer den sjöman till godo som har varit anställd ombord på svenskt fartyg klassificerat till när- eller fjärrfart, dvs de som tidigare betalade sjömansskatt.
Sjöinkomstavdrag och reduktion görs för den som haft sjöinkomst. Med sjöinkomst avses dels avlönad tid för arbete ombord och dels ersättning i form av vederlagslön, semesterlön eller sjuklön som betalats av arbetsgivaren. Noteras bör att uttag av engångsbelopp helt beskattas som landinkomst och alltså inte berättigar till sjöinkomstavdrag eller skattereduktion.
För den som jobbat som kontrollant för redarens räkning under fartygets byggande eller den som biträder vid fartygs utrustning för att senare tillträda befattning på fartyget åtnjuter också avdrag och reduktion. Detsamma gäller den som före leverans inställer sig på fartyget för att lära känna det och dess utrustning. Fartyget (fartygsbygget) måste också i dessa fall vara klassificerat av RSV.
Den som inte är anställd direkt av redaren kan också medges sjöinkomstavdrag och skattereduktion. Detta gäller personer som är anställda av en entreprenör som självständigt bedriver verksamhet på klassificerat fartyg. Exempelvis anställda hos någon som driver restaurang- eller kioskrörelse ombord jämställs med rederianställda.
En grundläggande förutsättning för att avdrag och reduktion ska komma i fråga är att anställningen är ombord på fartyg. Den som är anställd för fartygs iståndsättning, uppläggning eller för tillsyn vid uppehåll i hamn anses inte vara anställd ombord på fartyget och medges därför inte sjöinkomstavdrag och skattereduktion. Denne beskattas alltså helt som landanställd.
Sjöinkomstavdrag och skattereduktion är beloppsbestämda. För närfart gäller att avdraget är 35 000 kr och reduktionen 9 000 kr. För fjärrfart är beloppen 36 000 kr respektive 14 000 kr. I båda fallen avser beloppen helt år och är de största beloppen man kan få. Flera anställningar medför således inte större avdrag och reduktion. Har sjöinkomst bara utbetalats under en del av året tillgodoräknas avdrag och reduktion med 1/365 för varje dag som sjöinkomst har utbetalats.
För andra ersättningar som erhålls under året görs inte avdrag och reduktion, utan de beskattas helt som landinkomst. Det gäller till exempel ersättning från försäkringskassa, a-kassa och naturligtvis landinkomster. När det gäller beskattning av ersättning från a-kassa är det en nyhet. Tidigare belades sjömäns a-kasseersättning i princip med sjömansskatt (en viss skillnad fanns i beräkningsgrunderna).
Hur går taxeringen till?
Genom slopandet av sjömansskattesystemet och samordningen med landbeskattningen ska i princip alla kontanta ersättningar och förmåner beskattas. Det innebär å andra sidan också att avdrag får göras för vissa kostnader, på samma sätt som landanställda gör.
Arbetsgivaren ska skicka en särskild kontrolluppgift, där det framgår att sjöinkomst har betalats ut, hur mycket den avser och under hur många dagar under året. Det innebär att när denna uppgift registreras hos skattemyndigheten tas automatiskt hänsyn till sjöinkomstavdrag och skattereduktion. Som enskild behöver man alltså inte yrka avdrag och reduktion.
Självdeklarationen ska lämnas in till den lokala skattemyndigheten senast den 3 maj. Slutgiltig skatt meddelas under augustiseptember för de som lämnar förenklad självdeklaration. De som har mer komplicerade inkomstförhållanden eller avdrag och därför lämnar särskild självdeklaration får besked den 15 december
Inkomst och förmåner
All kontant ersättning på grund av anställningen ska beskattas, t ex avlönad tid för arbete ombord, ersättning i form av vederlagslön, semesterlön eller sjuklön som betalats av arbetsgivaren och kontant kostersättning.
Förutom den kontanta delen av ersättningen ska också förmåner beskattas, som den fria kosten ombord. Där ska för 1998 ett värde av 120 kr per omborddag tas upp för helt fri kost (minst tre måltider).
I princip ska värdet av fria resor till och från fartyget beskattas, men när det gäller inställelseresor finns en särskild reglering som anger att dessa är skattefria. Skulle den anställde själv betala inställelseresan medges avdrag för utläggen. Mycket viktigt är att denna skattebefrielse inte gäller inställelse till passagerarfartyg i närfart med fastställd tidtabell. För de som jobbar på passagerarfartyg finns i stället möjligheten att göra avdrag för de reskostnader man haft till och från arbetet till den del de överstiger 7 000 kr.
Normalt åtnjuter sjömän fri logi ombord, vilket i princip ska tas upp som en förmån. Särskild reglering anger dock att detta värde ska sättas till 0 kr.
Avdrag i deklarationen
I sjömansskattesystemet var den skatt som drogs av arbetsgivaren slutgiltig. Det innebar att sjömän inte kunde göra avdrag av något slag. Då sjömän fortsättningsvis ska taxeras på samma sätt som landanställda ges möjligheten att yrka på vissa avdrag.
Ovan under inkomst och förmåner har angetts att i flera fall där förmånsbeskattning skulle varit aktuell, så finns särskilda regler som medför att beskattning av förmånen inte sker. Detta medför i sin tur att inte heller avdrag medges för dessa kostnader, t ex resor till och från tjänstgöringsfartyget, logikostnader mm. De avdrag som kvarstår är i princip grundavdrag och avdrag för utgifter i övrigt.
Grundavdrag medges alla skattskyldiga med ett belopp som varierar med inkomsten. Grundavdraget börjar vid inkomster från 8 700 kr och är då 8 700 kr för att sedan öka successivt till 18 100 kr för inkomster upp till 110 700 kr. Grundavdraget sjunker sedan successivt igen och hamnar på 8 700 kr för inkomster över 203 800 kr. Precis som med sjöinkomstavdraget och skattereduktionen görs grundavdraget automatiskt och behöver inte yrkas.
De möjligheter till avdrag som då återstår är avdrag för utgifter i övrigt. Såväl skattemyndigheterna som domstolarna har varit restriktiva att medge dessa avdrag. Det främsta skälet till denna restriktivitet torde vara att många av dessa kostnader gränsar till vad som är personliga levnadskostnader. Förenklat kan sägas att det krävs att kostnaden är en merkostnad för den skattskyldige för att avdragsrätt ska föreligga. Tidigare medgavs i vissa fall avdrag för kostnader för arbetskläder. Så sker inte längre. Avdrag kan medges för skyddskläder, t ex kläder som har särskilda skyddsegenskaper mot frätande ämnen, mekaniska skador eller mot väta, värme eller kyla som i huvudsak har andra orsaker än klimatförhållandena, och skyddsutrustning som hjälm, skyddsglasögon, hörselskydd och skodon med stålhätta.
En uträkning av din slutliga skatt kan göras när som helst på Riksskatteverkets hemsida http://www.rsv.se.
|
Sammanfattning Nyheter för 1999
(minst tre måltider) |
Krigsseglarna nagel i ögat på skattmasar
Inget "kvalificerad allmännyttigt ändamål"
När krigsseglarna fick sin hyllning hösten 1997, var det en lättnad i flera avseenden. Det var en upprättelse från statens sida för de oförrätter som skattemyndigheter, kronofogdar och militär i oskön förening utsatt dem för under kriget. Men skattemyndigheter är sig lika. Nu hotas SMBFs stödfond av beskattning för att den stött krigsseglardagen. "Inget kvalificerat allmännyttigt ändamål", lyder dagens skattmasars krassa motivering.
"Vi blev skönstaxerade. Skatteuppbördsmännen sa bara att 'ni har ju inte deklarerat', och det stämde ju i och för sig."
Det sa, med glimten i ögat, 77-årige sjöingenjören Gösta Åsberg i MB nr 8/1995. Han var en av de många krigsseglare som efter hemkomsten utanför Skagerakspärren inte i första vändan möttes av tacksamhet från myndigheterna för sina insatser och sitt risktagande (han hade blivit torpederad i Indiska oceanen och tillbringat nästan en månad i en livbåt). Tvärtom blev det skattekrav och inkallelseorder.
Statsminister Per Albin Hansson uttryckte redan under kriget sin tacksamhet för sjömännens insatser och sin vördnad för de många som omkommit. Ändå kom det att dröja mer än 50 år efter krigsslutet tills krigsseglarna fick en officiell hyllning, som även innebar en viss ursäkt för den nämnda, upprörande okänsliga behandlingen.
Men historien upprepar sig, första gången som tragedi, andra gången som fars, lyder ett talesätt.
Farsen är att en av de många som ekonomiskt stödde krigsseglarmanifestationen den 6 september 1997, Stiftelsen Svenska Maskinbefälsförbundets Stödfond, riskerar en skattesmäll. Orsaken är att stiftelsen inte "huvudsakligen främjat ett kvalificerat allmännyttigt ändamål". Detta är kravet för att den ska vara endast "begränsat skattskyldig".
I brevet där skattemyndigheten motiverar sitt beslut anförs just stödet till krigsminnesdagen:
"Exempelvis bidraget till Stiftelsen Sveriges Sjömanshus för anordnandet av en krigsminnesdag främjar ej något kvalificerat allmännyttigt ändamål i lagens mening."
Begreppet "kvalificerat allmännyttigt" finns inte i lagtexten utan bland annat från domar med tvisteärenden. För tydlighetens skull återger vi här hela det aktuella avsnittet i Lag om statlig inkomstskatt 7 § 6 mom:
...Stiftelser som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande frikallas från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänför sig till innehav av fastighet eller till rörelse.
Frågan om skattskyldigheten för stiftelse skall bedömas med hänsyn till det ändamål som tillgodoses i den bedrivna verksamheten. Stiftelse som i sin verksamhet främjar flera ändamål anses hänförlig under detta moment, om verksamheten huvudsakligen avser att tillgodose ändamål av sådan beskaffenhet som sägs i första stycket. Detta anses vara fallet, om i verksamheten endast i ringa omfattning främjas verksamhet av annan art.
Ovanstående lagtext är ju väldigt allmänt hållen, och som ofta när det gäller lagar får man gå till domstolsärenden för att se vilken praxis som växt fram. När det gäller ideella föreningar, på vilka ställs lägre krav än på stiftelser (ändamålet behöver inte vara "kvalificerat" allmännyttigt), har enligt en juridisk handbok bland annat Pensionärernas riksorganisation och Svenska pudelsällskapet (!) fått godkänt men inte Sveriges villaägareförening. Den sistnämnda ansågs i huvudsak vara till för att främja medlemmarnas rent ekonomiska intressen.
Stiftelsen Svenska Maskinbefälsförbundets Stödfond gav ett bidrag på 50 000 kronor till krigsseglardagen. En del av anslaget var direkt riktat att täcka resekostnader till Göteborg den aktuella dagen (6 september 1997) för de krigsseglare som varit maskinbefäl. Just detta ärende synes vara det som avgör Stiftelsens skattskyldighet. De övriga anslag för vilka skattemyndigheterna uttryckt tveksamhet är nämligen ytterst små och ryms utan tvivel inom ramen för vad lagtexten kallar "ringa omfattning".
Men hela ärendet har en helt osannolik poäng.
Ursprungligen tyckte de olika organisationerna inom sjöfarten att staten borde stå för hela kostnaden för krigsseglarmanifestationen. Efter diverse turer anslog staten lite motvilligt 200 000 kr. Nu håller de på med att via skattemyndigheterna ta tillbaka sitt anslag!
Skillnaden mellan 1940-talets och 1990-talets skattebyråkrater är tämligen hårfin. Men avslutningsvis bör det erkännas, att skattemyndighetens agerande förmodligen är lika formellt oantastligt som deras kollegers var under kriget. Då följde man lagen, och om en person inte deklarerat så var det skönstaxering som gällde. De som hade kunnat göra något åt saken, regering och riksdag, gjorde ingenting. I dag är det helt klart från tidigare rättspraxis att lagens formulering om "hjälpverksamhet till behövande" räknas som "kvalificerat allmännyttigt" endast om de "behövande" ligger under eller i närheten av existensminimum, och det lär bli svårt att bevisa att detta skulle vara fallet för majoriteten av krigsseglarna.
Liksom under kriget skulle naturligtvis centrala myndigheter kunna ingripa. På ett sätt vore det naturligt: Staten/regeringen var faktiskt initiativtagare till krigsseglardagen. Men av en annan orsak kan detta knappast förväntas. Att diktera handläggningen av en enstaka tvist mellan en myndighet och en enskild oavsett om det är en enskild person eller en stiftelse kallas "ministerstyre" och är bland det fulaste som finns i Sverige.
Benkt Lundgren
ARBETSMILJÖ
Hörselskador stort problem
Hörselskadade drabbas av stora kostnader och lång väntan
Bullerskador ombord har av tradition förknippats med personalen i maskin. Emellertid är det ett svårt problem även för styrmän och matroser, särskilt på roro-fartyg. Problemet ska tas upp i Sjöfartens Arbetsmiljönämnd (SAN) på initiativ av SMBF/Sjöbefälen.
SMBF/Sjöbefälen har diskuterat problemet med Sven-Åke Lundh på handelsbolaget Miljöräddarna, som i sin tur har visst samarbete med bland andra Hörselskadades riksförbund. Lundh har noggrant studerat situationen för de hörselskadade.
Även personalen på passagerarfärjornas bildäck är utsatta för svårt buller. Mest förrädiskt i sammanhanget är att dessa inte är utrustade med hörselskydd i samma utsträckning som maskinpersonalen.
När en människa börjat få hörselskador, kan man drabbas ytterligare av både stora utgifter och plågsam väntan, berättar Sven-Åke Lundh. Det är ett av de många "glömda problemen" i social-Sverige.
Slår mycket olika
- Den som behöver en hörapparat och bor i Östergötlands län får själv punga ut med åtskilliga tusenlappar, berättar han. I Västra Götalands och Dalarnas län är det gratis. Hur länge man får vänta på en hörapparat beror framför allt på vem man är. Yrkesverksamma och barn prioriteras. I Göteborg har man lyckats få ned väntetiden för dessa grupper från 31 veckor till 20. Målsättningen var egentligen 12 veckor, så det uppnådde man inte riktigt.
- När Göteborgs-Posten hade skrivit om detta i höstas, så hörde många pensionärer av sig för att försöka få en hörapparat. För dem var väntetiden tidigare 117 veckor, mer än två år, vilket medförde att många gav upp och led i tysthet bokstavligt talat. I och med att så många nya pensionärer ställde sig på väntan efter GPs artikel, förlängdes väntetiden för dem till 156 veckor nästan tre år!
Benkt Lundgren
