 |
Maskinbefälet 8/1999 |
LEDARE
Varför angrips sjöbefälsutbildningen?
Göteborgs-Posten (GP) har under hösten i ett antal artiklar våldsamt angripit sjöbefälsutbildningen på Chalmers. Det genomgående budskapet i artiklarna är, att Chalmers ställer för höga teoretiska krav på sjöbefälseleverna. För att styrka detta för GP fram halvsanningar såsom "att endast en sjöingenjörselev i årskurs 4 tagit sig igenom alla tentor med betyget godkänt". Att resterande antal elever (6 st) inom kort klarar av sina resttentor nämns inte och inte heller att det utexamineras 23 sjöingenjörer från en parallellklass. Naturligtvis påpekas inte att den klass som nu benämns årskurs 4 från början innehöll osedvanligt få elever. Till bilden hör också att enskilda elever enligt uppgift försökt att få infört bemötanden i GP, dock utan att lyckas.
Man kan undra om artiklarna från början hade ett politiskt syfte när Redareföreningen hakade på smutskastningskampanjen och uttalade sitt misstroende mot de svenska sjöbefälsskolorna och nu hotar med att minska antalet praktikplatser för dessa skolor.
Redareföreningen är uppenbarligen inte nöjd med de elever som kommer ut från de svenska sjöbefälsskolorna. Vad man är missnöjd med framgår av ett uttalande av Redareföreningens VD i en av GPs artiklar: "Vi behöver sjöfolk och inte sådana som hellre jobbar i land". Redareföreningen vill ha en snäv sjöbefälsutbildning, så att de sjöbefäl som utexamineras inte duger till något annat än för arbeten inom sjöfarten. Denna inskränkta attityd till utbildning trodde vi bara fanns inom vissa rederier med hemvist i den bohusländska skärgården, men uppenbarligen har deras kortsynta tankegångar fått genomslag även i Redareföreningen. Med en sådan inställning från näringen är det inte svårt att avråda svensk ungdom från att studera till sjöbefäl.
Det är riktigt att allting inte fungerar perfekt inom Chalmers sjöbefälsutbildning. SMBF/Sjöbefälen har också tidigare uttalat kritik mot utbildningen. Emellertid finns en ambition från ledningens sida att rätta till de brister som föreligger. Denna ambition bör naturligtvis understödjas och inte motarbetas. För svensk sjöbefälsutbildnings bästa hoppas vi att Chalmers står ut med de onyanserade påhopp som man utsätts för från näringens sida och tillsammans med de krafter som vill ha en högkvalitativ sjöbefälsutbildning fortsätter att vidareutveckla sin utbildning. Om Chalmers ger upp sjöbefälsutbildningen är risken stor att de bakåtsträvande krafternas utbildningsfilosofi vinner gehör och att vi får en sjöbefälsutbildning på västkusten som på sin höjd når upp till STCW-konventionens miniminivå. Detta vore en katastrof för de ungdomar som skulle luras in i en sådan utbildning.
En sak som Redareföreningen bör göra klart för omvärlden, innan man klagar över det låga antalet sjöbefälsstuderande, är hur många befäl som behöver utexamineras för framtiden. TAP-systemet innebär att hälften av befälsplatserna i lastfartygsflottan kan bemannas med utländskt befäl. SMBF/Sjöbefälen har begärt att Redareföreningen ger en prognos över det framtida behovet av svenskt sjöbefäl
i ljuset av TAP-systemets konsekvenser. Någon prognos har ännu inte levererats. En ungefärlig uppskattning ger dock vid handen att det redan i dag utbildas för många sjökaptener för den svenskflaggade handelsflottans behov. Vad gäller antalet sjöingenjörer utbildas förmodligen inte fler än vad som kan få anställning på svenska fartyg. Det finns visserligen en arbetsmarknad även utanför Sverige, men för att få åtkomst till den krävs antingen att man är beredd att flytta ut från Sverige eller att man kan få anställning i ett svenskt managementföretag som bemannar utlandsregistrerade fartyg. Med andra ord är det skattelagstiftningen, som styr åtkomsten av och tillgången på sådana arbetsplatser.
Redareföreningen påpekar också i en GP-artikel att branschen investerar 27 miljoner kronor i att ordna praktikplatser för svenska befälselever. Siffran är inte särskilt imponerande eftersom det i stort sett är allt som redarna satsar i form av nyrekrytering och utbildning. Den kraftsamling som nu pågår för att uppgradera ett antal befäl med lägre behörighet till maskintekniker Astyrman A innebär att ett antal äldre befäl, många trotjänare, har fått ta tjänstledigt för att kunna genomföra utbildningen. Vad ställer då redarna upp med för sina anställda för att hjälpa dem att ekonomiskt klara av studierna?
I stort sett ingenting! En del av redarna knorrar till och med över att de är tvungna att bevilja tjänstledighet. De ambitiösa befälen får klara av sina utgifter under studietiden utan hjälp från sin arbetsgivare, som sedan får nytta av deras kunskaper. Flertalet har inte ens rätt till statliga studiemedel. De får helt förlita sig på bidrag från SMBF/Sjöbefälen och vissa stiftelser som också ger studiestipendier. Ett fåtal lyckligt lottade får också utbildningsbidrag från arbetsförmedlingen.
Det finns ett kompetensutvecklingsavtal i vilket redarna har påtagit sig ett ansvar för befälets fort- och vidareutbildning. Tyvärr måste vi konstatera att redarna inte ens försöker leva upp till sina förpliktelser enligt detta avtal.
PENSIONSFRÅGOR
Vem har rätt om pensionen?
Hur har Ledarna och SIF kunnat komma till en helt annan slutsats om förslaget till pensionsavtal än resten av Privattjänstemannakartellen (PTK)? frågar SMBF/Sjöbefälens klubbordförande i SRÖ Kjell Karlsson i detta inlägg. Han konstaterar också att två medlemmar med identisk lön kan få olika pensionsutfall, beroende på vilka avtal de jobbar under.
På ledarplats i Maskinbefälet nummer 4/1999 kunde vi läsa om SMBFs och Ledarnas ställningstagande till de då nyligen avbrutna förhandlingarna SAF-PTK om ett nytt avtalspensionssystem.
De av oss som erhåller PTK-bulletinen har i densammas nummer 3/99 kunnat läsa om exakt samma förhandlingar. Men när man har läst färdigt så kan man med fog fråga sig om de båda publikationerna skriver om samma förhandlingar!
Av texterna framgår att det som enligt SMBF och Ledarna är att se som en katastrofal försämring av pensionsavtalet enligt PTK i övrigt, undantagandes SIF, är att se som ett acceptabelt avtal. Detta eftersom övriga 26 förbund i PTK röstade för ett antagande av avtalsförslaget!
Oense om huvudsaken
Den absolut viktigaste komponenten i ett tjänstepensionsavtal måste väl i alla avseenden bedömas vara den del som bestämmer framtida pensionsnivå rent generellt för majoriteten av de medlemmar som omfattas av avtalet.
På denna, den viktigaste av punkter, redovisar SMBF/Ledarna som sin åsikt att den föreslagna premien om 3,8 procent (av pensionsgrundande inkomst) är för låg för att kunna garantera ett pensionsutfall om 10 procent av pensionsmedförande lön upp till 7,5 basbelopp.
På samma punkt redovisar PTK-bulletinen att det mycket väl garanteras ett utfall om 10 procent upp till 7,5 basbelopp!
Vi kan alltså konstatera att SMBF/Ledarna och övriga PTK, undantagandes SIF, har diametralt motsatta åsikter i vad som måste framstå som den absolut allt annat överskuggande delen av förslaget till nytt pensionsavtal!
Vad jag då menar med "den absolut viktigaste komponenten" ovan är att i dag motsvarar 7,5 basbelopp en årsinkomst om 279 000 kronor. Detta innebär 23 250 kronor/mån. Detta belopp innefattar även värdet av den fria kosten och kostersättningen, och om den uppskattas till drygt 3 000 kronor/mån så innebär detta att vi talar om en månadstarifflön inkl examenstillägg etc etc på ungefär 20 500 kronor genomsnittligt på årsbasis!
Gäller majoriteten
Utan att för stunden ha tillgång till exakt och rättvisande lönestatistik om genomsnittslöner och medianlöner inom SMBFs avtalsområde, så kan man studera Storsjöavtalets tariffer och Europaavtalets lönebilagor och av dessa sluta sig till att det torde vara drygt hälften av förbundets medlemmar som ligger i ett inkomstläge understigande 7,5 basbelopp. Detta är en mycket försiktig uppskattning!
Vi talar alltså om samtliga 2e-befattningar, drygt hälften av 1e-befattningarna samt kanske t o m vissa chiefar, som ligger under löneläget 7,5 basbelopp.
Det är alldeles uppenbart att någonting måste vara grundläggande fel när två instanser, SMBF å ena sidan och PTK å andra sidan, redovisar från varandra två diametralt motsatta uppfattningar, där dessa uppfattningar baseras på exakt samma underliggande material, nämligen de beräkningar som SAF och PTK gjort dels var för sig och dels tillsammans under ärendets gång.
Som synes ovan, kommer en eventuell förändring av pensionssystemet rörande lönedelar upp till 7,5 basbelopp att på ett kännbart sätt beröra en majoritet av vårt förbunds medlemmar, till yttermera visso den majoritet av medlemmarna som har de lägsta inkomsterna!
Därför synes det helt nödvändigt att förbundsstyrelsen/kansliet återkommer med en mera uttömmande information om bakgrunden till SMBF/Ledarnas specifika uppfattning och ställningstagande rörande pensionspremie och förväntat framtida utfall.
Lagstadgad katastrof
Det hela är naturligtvis ännu angelägnare i ljuset av innehållet i det ljusröda kuvert som samtliga Rikets innebyggare har begåvats med under försommaren Jag avser härmed naturligtvis pensionsnivåerna i det (också) nya pensionssystem som nu är satt att ersätta folkpension och ATP
Visserligen är "Den Nya Allmänna Pensionen" (som den så vackert döpts till) lagstadgad och har således inte varit föremål för arbetsmarknadsparterna. Men vi kan aldrig komma ifrån att det i grund och botten är summan av kardemumman som räknas, och det innebär ju att när vi nu begåvats med en lagstadgad katastrof (vackra namn till trots) så måste vi se till att den avtalsstadgade pensionsbiten inte också den blir en katastrof!
En fråga om beteckning
Därifrån över till vad som i förstone kanske kan uppfattas som ett "lyxproblem".
Pensionsgrundande inkomster överstigande 7,5 basbelopp, dvs 279 000 kronor/år ger ett livsvarigt pensionstillskott omfattande 65 procent av inkomst i intervallet 7,5 upp till 20 basbelopp, dvs 279 000 kronor t o m 728 000 kronors årsinkomst. Så vitt kunnat utläsas i redogörelser från pensionsförhandlingarna, så har av någon anledning SAF överhuvudtaget ej ifrågasatt denna del av avtalspensionen, trots att premien för den delen är mycket hög, enligt information från SPP. Det förtjänar att upprepas; premien för den pensionsdelen är mycket hög!
Nu är det emellertid på det viset att det är inte all inkomst som ligger till grund för avtalspension. Till exempel så är inte kontantomvandlad ledighet, dvs de gamla "engångsbeloppen", pensionsgrundande! Om man emellertid döper om engångsbeloppen och kallar dem någonting annat så blir de pensionsgrundande!
Ovanstående är faktiskt fallet, även om formuleringen i förstone kan förefalla något tillspetsad. Faktum är ju dock att både Europaavtalet och diverse florerande enhetslöneavtal faktiskt bygger på vad som påstås härovan, nämligen så länge engångsbeloppen inte kallas för just "engångsbelopp" så kan de faktiskt ligga till grund för avtalspension. (Vi kallar det sistnämnda i fortsättningen "PGI i ITP", pensionsgrundande inkomst i ITP.)
Storsjöavtal lägre pension
Kontantomvandling av ledighet var under det gamla sjömansskattesystemet en för både anställd och redare ganska lukrativ historia, och den har väl även än i dag vissa fördelar av pekuniär art när det gäller att snabbt och geschwint hösta in en laddning kontanter.
Alla inblandade i denna typ av verksamhet vet ju fuller väl att det som vanligtvis kontantomvandlas är den "överintjänade ledigheten" dvs den ledighet som intjänats utöver vad som åtgår för att bibehålla 1-1-systemet, eller vilken typ av avlösningssystem som nu kan vara aktuellt.
Som vi konstaterade så var denna del av inkomsten inte PGI i ITP.
Om vi däremot går in och analyserar Europa- och enhetslöneavtalen, så ser vi snabbt att fundamenten i dessa avtal är dels en arbetstid överstigande Storsjöavtalets samt en lön också den överstigande Storsjöavtalets och att dessa två faktorer kombineras med någon typ av 1-1-system.
Det krävs inga större matematiska operationer för att räkna sig fram till att fundamenten, som ovan i Europa- och enhetslöneavtalen, om de tillbakafördes till traditionellt Storsjöavtal skulle ge ett överintjänande av ledighet och att en regelbunden kontantomvandling av denna ledighet (exempelvis 1 gång/år) skulle ge samma utfall i dels tjänstgjord tid/år, motsvarande ledig tid/år samt bruttoinkomst/år och, efter övergången till normal landskatt, nettoinkomst/år.
Enda skillnaden vore den att på Europa- och enhetslöneavtal är den totala inkomsten PGI i ITP, medan däremot på Storsjöavtalet endast en del av inkomsten är PGI i ITP!
Av ovanstående kan vi alltså sluta oss till att inom våra avtalsområden så existerar vissa konstruktioner som gör att vad som i annat fall hade varit en icke pensionsgrundande inkomstdel, nu de facto är pensionsgrundande!
Det är ju faktiskt oerhört viktigt att uppmärksamma detta faktum, eftersom vissa medlemmar som vi tidigare talat om som icke uppnående 7,5 basbelopp på traditionellt Storsjöavtal, faktiskt mycket väl kan vara uppe i dessa 7,5 basbelopp, fastän icke PGI i ITP!
Vad är inkomst?
Av bland annat denna anledning synes det viktigt att uppmärksamma en annan detalj i förslaget till nytt tjänstepensionsavtal; nämligen att all inkomst, och även fri kost, blir PGI i ITP!
Det konstateras sålunda att det kan synas utomordentligt underligt att "inkomst" inte alltid är inkomst när vi talar om avtalspensionerna, utan att viss inkomst är inkomst medan annan "inkomst" inte är inkomst!
Det har väl aldrig varit någon större hemlighet att just sjöfarten rent institutionellt har övertidstjänstgöring som mer eller mindre fundamental bas i verksamheten.
Förhållandet som sådant är så välkänt, på gott och ont, för alla inblandade parter; redare, anställda, fackliga organisationer, Redareförening, Sjöfartsverk etc, så det behöver ej vidare diskuteras. Det är ju vidare så att det är just "institutionaliseringen" av övertidstjänstgöring som har utgjort grunden till att vi på ett tidigt stadium, för mer än 30 år sedan, kunde börja utvecklingen mot vad som sedermera blev bland annat 1-1-systemen och vilka i förlängningen ytterligare utvecklades till de Europa- och enhetslöneavtal som vi i dag lever med.
Vi konstaterade att "all inkomst" under dessa senare avtal är PGI i ITP!
Slumpen avgör pensionen
Det är dock så att stora delar av våra medlemmar fortfarande i dag tjänstgör på Storsjöavtalet eller vissa specialtilllämpningar av detta avtal, exempelvis "färjeavtalsbilagan", och under dessa avtalssystem är inte "all inkomst" PGI i ITP!
Dock är det allmänt bekant att övertidsuttaget under dessa senare avtalssystem är stort och i sin tur leder till stora "vederlagspåsar". Dessa vederlagspåsar "cashas" in ungefär en gång om året, och det som tages ut som lön den vägen är inte PGI i ITP.
Ovanstående kan alltså sammanfattas: Det spelar mindre roll i vilket fartyg/rederi man tjänstgör eftersom man gör sina avlösningssystem, vilka alla ligger så nära 1-1-system man kan komma. Arbetstidsuttaget är också i stort sett lika i genomsnitt per period och slutligen så är även nettolönen genomsnittligt över exempelvis kalenderårsbasis lika, enligt resonemangen tidigare i texten. Dock är ej den premie som betalas in till tjänstepensionen lika utan beror i högsta grad på under vilket avtalssystem den enskilde mer eller mindre slumpartat har hamnat!
Väljer man att se diskussionen om ett nytt tjänstepensionsavtal i den belysning som undertecknad redovisar i ovanstående argumentation, så finns all anledning för SMBF att noggrant åter pröva hur man skall ställa sig i de förhandlingar som snart återupptages rörande ett framtida tjänstepensionsavtalssystem!
Kjell Karlsson
SVAR:
Vår utgångspunkt i pensionsförhandlingarna är att ett nytt ITP-avtal inte får vara sämre än det vi nu har.
Det är alltid vanskligt att jämföra det nuvarande systemet som är förmånsbaserat, dvs förmånen är förutbestämd och storleken på avgiften fastställs med utgångspunkt för vad som behövs för att garantera förmånen, med ett avgiftsbaserat, vilket nu föreslås av SAF. I ett avgiftsbaserat system är avgiften förutbestämd och förmånen beroende på bland annat hur bra avgiften förvaltas.
Den förmån som i dag gäller för löner upp till 7,5 basbelopp är en pension på 10 procent av slutlönen från ITP vid pensionering vid 65 års ålder. Det finns också en garantiregel på att man ska ha en total pension på minst 65 procent av slutlönen. Hur stor ska då avgiften vara i det nya systemet för att garantera minst samma pension? Det är naturligtvis mycket svårt att beräkna, bland annat eftersom det inte går att göra exakta prognoser över den framtida ekonomiska utvecklingen. Vår inställning är dock att om vi nu ska acceptera att gå ifrån ett förmånsbaserat system till ett mindre säkert avgiftsbaserat system måste vi vara säkra på att vi inte försämrar våra medlemmars pensionsförmåner. Detta särskilt med tanke på att det allmänna pensionssystemet fullt utbyggt endast kommer att ge ca 50 procent mot nuvarande ca 65 procent. Denna försämring talar visserligen politikerna tyst om, men de försäkringsaktuarier vi konsulterat menar bestämt att det nya allmänna pensionssystemet visserligen var nödvändigt att genomföra men ger tyvärr väsentligt sämre förmåner.
För att alla försäkrade i det föreslagna nya ITP-systemet ska kunna få oförändrade pensionsförmåner (10 procent upp till 7,5 basbelopp) skulle det behövas en premie på över 4 procent enligt de beräkningar vi gjort och dessutom fått bekräftade av erfarna försäkringsaktuarier. Att flertalet av PTKs förbund kan tänka sig en avgift på 3,8 procent är ett trist faktum, som måste bero på att man lägger in andra för oss obekanta värden i en ny avtalsuppgörelse. Vår inställning är dock helt klar: Vill arbetsgivarna ha ett skifte från ett förmåns- till ett avgiftsbaserat system, får utfallet inte bli sämre än vad vi har i dag. Helst vill vi att arbetsgivarna också ska betala en slant för detta systemskifte, om det nu är så angeläget för dem att genomföra det.
Trots vad som ovan sagts är vissa enskildheter tilltalande i SAFs förslag. En fördel med förslaget är att all kontant lön i framtiden ska vara pensionsgrundande, vilket är fördelaktigt för anställda med stora kontantuttag av övertid och kompensationsledighet. Övriga förmåner ska dock inte vara pensionsgrundande, t ex tjänstebil och fri kost. Kjell Karlsson har alltså fel när han påstår att fri kost ingår som pensionsgrundande inkomst i det föreslagna pensionssystemet. Vi har i förhandlingarna ställt krav på att fri kost även fortsättningsvis ska vara pensionsgrundande men ännu inte fått någon accept på detta. Denna fråga är för oss mycket viktig, eftersom fri kost i dag utgör en väsentlig del av det pensionsgrundande underlaget.
Christer Themnér
