 |
Maskinbefälet 1/1998 |
LEDARE
En riktig utvärdering
Regeringen har gett Högskoleverket i uppdrag att i samråd med Sjöfartsverket utvärdera landets högskoleutbildningar för sjöbefäl. Utvärderingen kommer att koncentreras kring yrkesrelevans och högskolemässighet, och en rapport ska föreligga den 15 juni 1998. Högskoleverket har också tillsatt två expertgrupper, en nautisk och en maskinteknisk grupp. Den maskintekniska gruppen består av rektor Per Abildskov, Svendborg Maskinmesterskole, högskolelektor Rolf Vidar Markmanrud, Högskolan i Vestfold och Direktör Lennart Wikström, Transocean Shipmanagement. En referensgrupp har också bildats där bl a Maskinbefälsförbundet ingår.
Högskoleverket har också fått regeringens uppdrag att värdera den utbildning som ges av Comet AB i Skärhamn inför den prövning som begärts hos regeringen. Begäran avser rätt att utfärda sjökaptensexamen och sjöingenjörsexamen.
Som ett led i utvärderingen av högskoleutbildningarna har en enkät skickats ut till 12 sjöingenjörer och 12 sjökaptener som relativt nyligen utexaminerats. En annan enkät sänds till representanter för "avnämarna" av denna utbildning, dvs ett antal befälhavare, maskinchefer och tekniskt ansvariga på rederier.
Förbundet tillmäter Högskoleverkets utvärdering mycket stor betydelse. Sjöbefälsutbildningarna har på senare år genomgått stora förändringar. Högskolan i Kalmar har under hela 90-talet bedrivit en fyraårig sjöbefälsutbildning med invävd praktik. Många av eleverna saknade helt sjöpraktik när de påbörjade utbildningen. Ett antal av dessa elever är nu sjöbefäl med något eller några års praktik.
Det är nu rätt tid att göra en utvärdering av den nya utbildningsmodellen. Förbundet kommer också i mars att anordna en utbildningskonferens, som särskilt kommer att behandla utfallet av den nya utbildningen.
För att markera vikten av att enkäterna tas på allvar har Maskinbefälsförbundet tillsammans med bl a Redareföreningen medsänt ett brev där vi påpekar att de som fått enkäten tar sig tid att besvara den efter bästa förmåga.
Inriktningen på utvärderingen är också helt riktig, yrkesrelevansen och högskolemässigheten. Förbundet har i referensgruppen framfört vikten av en sammanhållen sjöingenjörsutbildning i högskoleregi utan särskilt markerade etappavgångar. Anledningen till detta är att det på en balanserad arbetsmarknad efterfrågas endast maskinbefäl med sjöingenjörsexamen. Det är därför fel att utbilda fler maskinbefäl till lägre behörighet. Det är också en fördel vid kursplaneringen att utbildningen inte är etappuppdelad.
Vad gäller maskinbefäl med lägre behörighet har förbundet framfört att behovet av vidareutbildning bör uppmärksammas av högskolorna. Förbundet försöker nu att tillsammans med bl a Trygghetsrådet få till stånd en uppgraderingskurs av maskinbefäl med Maskintekniker B till A-nivå.
Det är fortfarande inte klart vad Comet-utbildningen på Tjörn kommer att leda till. Förbundet har tidigare kritiserat Comet-utbildningen bl a av det skälet att man inte ska lura in elever på en lång utbildning när man inte vet om den leder till en examen eller är behörighetsgrundande. Förhoppningsvis är Comet-utbildningen en parentes, och det som återstår är att se till att de elever som lockats till utbildningen inte har kastat bort sin tid, vilket bör vara möjligt med hjälp och stöd från de etablerade sjöbefälsskolorna, i första hand Chalmers som också ombetts medverka till examination av eleverna.
Tjörns kommun har också föreslagit Chalmers att utlokalisera sin sjöbefälsutbildning till Tjörn. Vitsen med detta är svår att se annat än att det kan ha viss positiv betydelse för Tjörns kommun. Att isolera (utlokalisera) sjöbefälsutbildningen från annan högskoleutbildning skulle inte vara bra för utbildningen som sådan. Det kan också ifrågasättas om de samlade resurserna tas till vara på bästa sätt genom ett sådant förfarande. Chalmers har också följdriktigt tackat nej till kommunens invit.
Kollektivavtalet - ett stabilt golv
Återigen har arbetsgivarnas organ och deras eftersägare på de flesta ledarsidor fått en hjälte: Köpingföretaget Ferritas VD Micael Ljungström. Genom ett ståndaktigt (eller halsstarrigt, beroende på värdering) motstånd mot att teckna kollektivavtal med Metallarbetareförbundet för sina 20-tal anställda, som tillverkar rostfria avgassystem, fick denne David den store Goliat (Metall) på knä. Inte nog med att Metall tvingades resignera och dra tillbaka sitt hot om blockad, de miste också sina fem medlemmar på företaget. Motståndet mot kollektivavtal var, i varje fall enligt de flesta ledarsidors version, enig och kompakt bland samtliga anställda, varför även de fackanslutna i indignation lämnade facket.
Hur det verkligen förhåller sig med det kan man ju aldrig veta lika lite som vi vet hur stor del av den höga genomsnittliga fackanslutningen i Sverige som grundas på ett verkligt medvetet engagemang för facket och hur mycket som är "grupptryck". De anställda på ett litet företag, där de arbetar nära en VD som är notoriskt fackföreningsfientlig, kan självfallet också känna ett "tryck" att vara oorganiserade. Det gäller inte minst i en kommun som Köping, där arbetslösheten är ännu högre än i riket som helhet (hela 3 procentenheter, om man räknar in de som är "i åtgärder"). Till och med Ljungström själv erkände i en porträttintervju i Svenska Dagbladet 11/1 1998 att det är svårt att veta vad alla hans anställda innerst inne tänker. Därmed nog spekulerat om den saken.
Det tröttsamma är att återigen få höra det märkliga argument som alltid sägs i sådana här sammanhang: "De anställda på Ferrita tjänar redan över kollektivavtalet." Företaget har också tecknat avtal med en bank som ger de anställda minst lika goda lånevillkor som genom fackets medlemslån. Ljungström är säkert en driftig och duktig företagsledare, men han anstränger sig också extra för att göra facket så överflödigt som möjligt!
Det är ju hans mänskliga rättighet. Men om alla arbetsgivare följde hans exempel skulle varken han eller någon annan kunna skryta med att deras anställda tjänar över kollektivavtalet då skulle det inte finnas några kollektivavtal över huvud taget. De ledarskribenter som backar upp Ljungström brukar hävda att detta vore bra det skulle stärka de anställdas ställning om de "själva" tecknar avtal med arbetsgivaren i stället för att anlita facket. Problemet är bara att detta möjligen kan stämma så länge som kollektivavtalet finns. De arbetsgivare som vid en jämförelse erbjuder lägre löner än kollektivavtalets lär ha svårare än Micael Ljungström att övertyga sina anställda om hur överflödigt facket är. Kollektivavtalet fungerar därmed som ett effektivt "golv" för lönerna i den aktuella branschen men bara så länge en betydande del skriver på det. Och de som är oorganiserade men jämför sig med kollektivavtalet är faktiskt enligt traditionell uppfattning "snyltare".
Givetvis är det rent hyckleri när t ex Svenska Dagbladet (som i sina första upphetsade ledarkommentarer jämställde Metall med maffian) hävdar att arbetstagarna i allmänhet skulle tjäna på att ställa sig utanför kollektivavtalet. När arbetsgivarnas organisationer och språkrör massivt lyfter fram exempel som Ferrita är det naturligtvis för att gynna sina egna intressen, inte de anställdas. De vill få till stånd ändringar i lagstiftningen helst förbjuda fackliga blockader, i varje fall när inte facket kan bevisa att en majoritet av de anställda aktivt stödjer blockaden. Kom bara inte och påstå att krav på sådana lagändringar ligger i de anställdas intressen!
Frågan är om språkrören på ledarsidorna är aningslösa eller cyniska. I exempelvis Dagens Industris ledare den 17/1 1998 om arbetslösheten i Sverige skriver tidningen:
Det är svårt att tro att någon ser ett egenvärde i att försämra tryggheten för de arbetslösa, sänka minimilönerna och försämra löntagarnas rättigheter.
"Egenvärde"? Tja. Däremot ligger det definitivt i arbetsgivarnas samlade egenintresse att göra sådant! Men Dagens Industri hör tydligen till dem för vilka det är omöjligt att inse att även arbetsgivarna har sina särintressen.
FACKLIGT
En ungdomlig 150-åring
Den 22 januari 1998 hade SMBFs förbundsstyrelse ett extra sammanträde av mycket speciella skäl mer speciella än vad som troligen kommer att inträffa under någon av de närvarande personernas livstid! Just detta datum för 150 år sedan registrerades förbundets föregångare Machinistsamfundet.
Man kan fascineras över vad pionjärerna skulle ha tänkt, om någon kunnat berätta för dem att samfundet efter 150 år varit ett starkt, stolt och stabilt förbund med drygt 1 700 yrkesaktiva medlemmar, som servas av två kanslier med sammanlagt nio anställda. Deras slit var inte förgäves!
Arbetsuppgifterna för organisationen har faktiskt inte genomgått någon fullständig förvandling. Det enda som helt har försvunnit är uppgiften som begravningskassa. Yrkesstatusen och pensionsvillkoren är däremot två mycket viktiga angelägenheter, som finns kvar efter ett och ett halvt sekel. Arbetsvillkoren ombord för medlemmarna har förändrats framför allt genom förbränningsmotorns tillkomst. Arbetsmiljön har förhoppningsvis blivit bättre, även om hälsostatistiken visar att åtskilligt finns kvar att uträtta på den punkten.
150-årsjubileet kommer att uppmärksammas med återkommande festligheter och med en jubileumsskrift, som förhoppningsvis är klar till stora jubileumsfesten den 17 april.
PENSIONSFRÅGOR
Pensionsuppgörelse i hamn
Efter många diskussioner har (s), (m), (fp), (c) och (kd) enats om pensionen. Uppgörelsen fastställer framtida grundpension helt och hållet för de som är födda efter 1953 men inte alls för de som är födda före 1938. De senare fortsätter att få hela grundpensionen enligt ATP.
För de många som är födda under perioden 19381953 gäller en blandning av ATP och det nya systemet.
Bakgrunden till pensionsreformen är att ATP-systemet är finansiellt osäkert. Det beror på att kopplingen till samhällsekonomins utveckling samt mellan inbetalda avgifter och de utbetalda pensionerna är alltför svag.
Kompenserar för inflation
Den nya pensionen ger kompensation för prishöjningarna och anpassas i övrigt till ett sk följsamhetsindex på 1,6 procent. Om löneökningarna för de förvärvsarbetande understiger detta index, minskar pensionärernas priskompensation i motsvarande grad; om lönerna ökar mer än index får pensionärerna både priskompensationen och mellanskillnaden mellan 1,6 procent och löneökningen.
Avgiftsfinansierad
Pensionen finansieras med en avgift på 18,5 procent av lönesumman, varav hälften betalas som arbetsgivaravgift och hälften som egenavgift. I verkligheten kommer dock löntagarnas pensionsavgift att bli 8,47 procent, eftersom detta motsvarar 9,25 procent av den pensionsgrundande inkomsten. För denna höjning av pensionsavgiften från dagens 6,95 procent kompenseras löntagarna med höjt grundavdrag.
Av de inbetalade avgifterna ett år går 16 procentenheter till att betala det årets pensioner. Resterande 2,5 procent av lönesumman betalas in till ett premiereservsystem, där den enskilde själv kan bestämma vem som ska förvalta pengarna.
Hur hög blir pensionen?
Pensionsrätten grundas på de totala inkomster man haft under livet. ATP-systemets princip med de 15 bästa åren av totalt 30 är alltså borta. Förutom för intjänad lön får man även pensionsrätt för arbetslöshetsersättning, sjukpenning, vård av barn upp till fyra års ålder, värnplikt och i viss mån studier.
Det är bara en taxerad inkomst på upp till 7,5 gånger det sk förhöjda basbeloppet, som ger pensionsrätt och på vilken pensionsavgift utgår. 1998 är det lika med en taxerad inkomst (alltså inklusive fri kost ombord och andra eventuella skattepliktiga förmåner) på 278 250 kronor. 6,95 procent av detta är 19 338 kronor. Arbetsgivaravgift beräknas dock på hela lönen.
Det pensionsgrundande beloppet divideras med ett delningstal som anpassas till medellivslängden. Allmänt kan man säga att den nya pensionen blir lägre än i ATP-systemet under år med låg tillväxt men högre än ATP om tillväxten är hög.
Till grundpensionen kommer, precis som i dag, avtalspensioner och eventuell privat pensionsförsäkring.
För den som tjänat in ingen eller en mycket låg pensionsrätt utgår en garantipension på 2,13 basbelopp för ogifta och 1,9 för gifta pensionärer (77 532 respektive 69 160 kronor per år i 1998 års penningvärde). Det motsvarar alltså dagens folkpension och pensionstillskott.
Avgifterna till det nya pensionssystemet börjar tas ut inkomståret 1999. De första utbetalningarna enligt det nya systemet beräknas göras år 2001.
Sjöbefälens speciella rätt att gå i förtida pension påverkas inte av pensionsreformen, eftersom sjöbefälens pensionsplan grundas på avtalspensionen. I övrigt berörs ombordanställda lika mycket som landanställda. Under förvärvstiden erlägger från 1999 alla samma andel 8,47 procent som pensionsavgift, och efter ordinarie pensionsålder beräknas grundpensionen efter samma livsinkomstprincip.
Notera att för de allra flesta ligger hela inkomsten till grund för avtalspensionen. Här finns alltså inget tak vid 7,5 basbelopp, däremot en halvering vid inkomster över 20 basbelopp.
Nytt om skatt
I MB nr 8/1997 fanns utförliga tabeller för att jämföra utfallet av det gamla sjömansskattesystemet med vad som gäller nu efter årsskiftet: Vi utgick där från 1997 års siffror, eftersom årets siffror ännu inte var helt klara.
Här nedan visar vi i fetstil de siffror som är nya för i år.
Förmånen av helt fri kost värderas till 120 kronor per dag, en sänkning med 10 kronor.
Egenavgiften är numera enbart en pensionsavgift och har höjts med en procentenhet till 6,95 procent av den taxerade inkomsten dock högst 19 338 kronor (i fjol 16 500 kr).
Grundavdraget från den taxerade inkomsten är 8 700 kr, dvs oförändrat.
Den statliga skatten är 200 kronor plus 25 procent av den beskattningsbara inkomst som överstiger 213 200 kronor (i fjol 209 000).
De enda sjömän som behöver deklarera redan i år är de som har underskottsavdrag på sina sjöinkomster 1997 och inte har begärt jämkning för detta på sjömansskattekontoret. Men nästa år, när skatten på 1998 års inkomster ska fastställas, måste alla deklarera.
Skatten för de som bor utomlands
Sjömansskattekontoret är inte nedlagt utan handlägger från och med inkomståret 1998 skatten för sjömän som är bosatta utomlands. De kan få lägre skatt och slippa deklarera, men i gengäld måste en särskild ansökningsblankett skickas in. Det är dags att lära sig en ny förkortning "Sink" (Lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta).
"Sink" gäller från och med inkomståret 1998. Genom den kan utlandsboende sjömän få 15 procents skatt på sjöinkomster och 25 procent på övriga inkomster. Förmåner som till exempel fri kost räknas in i inkomsten. Det är en definitiv källskatt, vilket innebär att den inte behöver deklareras. Avdrag för exempelvis ränteutgifter medges ej.
Skattemyndigheten beslutar om den enskilde ska få beskattas enligt Sink. Ansökan härom görs på blankett RSV 4350, som måste lämnas varje år. Har man andra inkomster än sjöinkomster måste en särskild blankett lämnas in för dessa. Den som både jobbar till sjöss och har andra inkomster måste alltså lämna in två blanketter.
Adress: Lokala skattekontoret Västra Göteborg, Box 2825,403 20 Göteborg.
Detta är alltså gamla sjömansskattekontoret, som numera handlägger samtliga Sink-ärenden.
För den som flyttar utomlands under året gäller utflyttningsdatum som gräns för den period från vilken Sink ska gälla. Har man bott länge i Sverige gör sjömansskattekontoret en bosättningsutredning med hjälp av det lokala skattekontor man hade i Sverige.
Godkänns utflyttningen får arbetsgivaren eller den enskilde besked om detta. Kontrolluppgift på inkomsten lämnas av arbetsgivaren till skattemyndigheten senast den 31 januari året efter inkomståret på en speciell grön Sink-blankett.
