 |
Maskinbefälet 3/1998 |
LEDARE
Ett enat befälsfack
Tanken på en gemensam facklig organisation för såväl intendentur-, maskin- som nautiskt befäl är inte ny. Redan på 70-talet då Maskinbefälsförbundet (SMBF) tillsatte en organisationsutredning för att utreda maskinbefälets framtida organisationstillhörighet önskade förbundet föra reella förhandlingar med Fartygsbefälsföreningen (SFBF) om ett sammangående. SFBFs intresse för sådana förhandlingar var dock tämligen svalt, kanske beroende på att SMBF ansåg att det var nödvändigt att också komma överens om löne- och ansvarsrelationerna mellan befälsgrupperna före ett samgående. Det var dock ingen tvekan om att det hos många maskinbefäl fanns en önskan om ett sammangående med SFBF för att vi sedan gemensamt skulle ansluta oss till Sveriges Arbetsledareförbund (Salf), sedermera Ledarna.
Nu blev det inte så. SFBF kunde bara tänka sig en lösning på ett sammangående, nämligen att SMBF inordnade sig i SFBF som en sektion i likhet med sektionerna för radiotelegrafister och intendenturbefäl. Eftersom det inte fanns något intresse från SFBFs sida att komma överens om de ovannämnda relationsfrågorna rann förhandlingarna ut i sanden, och SMBF anslöt sig till Salf 1979.
Nästa gång samgåendetankarna började ta fart var när SFBF anslöt sig till Salf 1986. Befälsorganisationernas kanslier hamnade i samma hus, till och med på samma våningsplan. Samarbetet mellan organisationerna utvecklades också i rätt riktning. Många aktiviteter genomfördes gemensamt och i samförstånd, bl a gemensamma avtalsförhandlingar och fackliga kurser.
I början på 90-talet började dock samarbetet gnissla ordentligt när SFBF profilerade befälhavarrollen på ett sätt som var direkt stötande för övriga ansvarsbefattningar ombord. Den sk Safe-konflikten inom offshore visade också att SFBF och SMBF hade stora grundläggande skillnader i synen på hur facklig verksamhet ska bedrivas. När sedan SFBF valde att lämna Ledarna försvårades ytterligare möjligheterna till ett närmande mellan befälsorganisationerna.
Kvar i Ledarna blev dock drygt 10 procent av SFBFs medlemmar som aktivt förklarade att de inte önskade följa med SFBF. Cirka 25 procent meddelade å andra sidan att man inte ville vara kvar i Ledarna.
De övriga 65 procenten uttalade ingen åsikt. Ledarna tolkade det som att de ville lämna Ledarna, och de överfördes till SFBF.
De drygt 300 nautiker och intendenturbefäl som valde att stanna kvar i Ledarna bildade en egen förening, Sjöbefälen. Sjöbefälen består av 60 procent nautiker och 40 procent intendenturbefäl. Det nautiska befälet finns utspridda i lastfartygsflottan, intendenturbefälet finns av naturliga skäl uteslutande inom färjesjöfarten.
SMBF och Sjöbefälen är kanslimässigt samordnade inom Ledarna i ett eget ansvarsområde "Sjöfart". Förtroendemannaorganisationerna är dock givetvis åtskilda.
Sjöbefälen tillskrev SMBF i höstas och föreslog att organisationerna skulle gå samman till en organisation. SMBF mottog förslaget positivt och föreslog en gemensam arbetsgrupp som skulle utreda förutsättningarna för ett sammangående.
Den arbetsgrupp som tillsattes arbetade snabbt och redan i mars förelåg ett förslag som SMBFs styrelse har godkänt med vissa justeringar. Det justerade förslaget behandlas nu inom Sjöbefälen och SMBF räknar med att Sjöbefälen i mitten på maj har tagit ställning till förslaget.
Ett positivt mottagande innebär att vi omedelbart får en facklig organisation som är representativ för hela sjöbefälskåren, en organisation som har goda möjligheter att på bästa sätt kunna ta hand om samtliga befälsgruppers fackliga frågor.
En röd tråd i förslaget är att yrkesfrågorna inom de tre befälsområdena måste ha högsta prioritet men att det också är viktigt att bygga broar mellan yrkesområdena genom att verka för ökad förståelse mellan yrkeskategorierna. Inriktningen är att samtliga befälskategorier ska känna sig hemma i och företrädda av den nya organisationen.
I förslaget anges att det krävs ytterligare överväganden innan strukturen på en enad befälsorganisation slutligt kan fastställas. Under en interimistisk period på högst två år kommer det därför att pågå ett intensivt arbete med att formulera stadgar som dels ger respektive yrkesgrupp bästa möjliga inflytande på sina egna yrkesspecifika frågor dels skyddar minoritetsintressen. Under den interimistiska perioden bör vi också kunna lära känna varandras frågor och "växa ihop" på ett naturligt sätt.
Innebär det här förslaget till sammangående att relationerna med SFBF försämras? SMBF har tidigare, bl a på SFBFs egna kongresser, inviterat till överläggningar om sammangående. Dessa inviter har dock mötts med tystnad. Det är Sjöbefälen, inte SFBF, som så här långt har visat en vilja till att bilda en gemensam befälsorganisation. Sjöbefälen och SFBF konkurrerar om samma medlemsgrupper. Den konkurrenssituationen har inte något att göra med SMBF utan beror helt och hållet på interna problem inom SFBFs område. Ett sammangående med Sjöbefälen innebär att vi blir inblandade i konkurrenssituationen på fartygsbefälsområdet. SMBF har också såväl fackliga som ekonomiska resurser "att vara seg selv nok", och hur vi än gör kommer någon att bli irriterad. Vår grundinställning är dock att vi inte kan avvisa den vänliga förfrågan om samgående vi fått från Sjöbefälen för att vi i och för sig klarar oss själva eller av det skälet att vi därigenom skulle irritera SFBF. Vår verksamhet kan bli ännu bättre tillsammans med de övriga befälsgrupperna. Vi tror också att ett gemensamt befälsfack är till gagn för den svenska sjöfartsnäringen.
En konkurrenssituation mellan fackliga organisationer brukar tyvärr ofta vara uppslitande och orsaka djupa sår i relationerna mellan organisationerna. Ingen organisation och särskilt inte dess medlemmar är betjänt av ett sådant förhållande. Det är därför viktigt att vi finner former för ett samarbete med SFBF trots konkurrenssituationen på fartygsbefälsområdet. SFBF har också en stående invitation från SMBF om överläggningar om samgående. Det finns gott om samarbetsvilliga krafter även inom SFBF, och vi hoppas att dessa krafter blir vägledande för SFBFs fortsatta agerande.
FACKLIGT
SMBFs extra kongress den 17 april 1998: I jubileets tecken
SMBFs extra kongress i Stockholm blev en snabb historia, som var klar redan till lunch. Avsikten var också främst att samla ihop en representativ grupp medlemmar för att fira 150-årsjubileet. Hälsningsanförandena från vänner nära och fjärran kom därför att i stor utsträckning prägla kongressförhandlingarna.
Flera organisationer som inte kunde sända någon representant sände hälsningar och skänkte bidrag till isbrytaren Sankt Eriks maskineri, något som förbundet uppmanat till inför kongressen. Ett par utländska gäster hade också tvingats lämna återbud i sista stund. Trots detta hölls hälsningsanföranden från fyra svenska organisationer och hela fem andra länder: Norge (DNMFs generalsekreterare Bjørn Degerud), England (ITFs representant Jon Whitlow), Tyskland (DAGs Siegfrid Ehlbeck), Island (NMFs representant Helgi Laxdal) och Finland (Edvard Dahlblom från Ålands energi- och sjöfartstekniska förening).
Regeringen representerades av Siv Gustavsson, politiskt sakkunnig på Kommunikationsdepartementet, som framförde sin chef Ines Uusmanns hälsning till SMBF. Siv Gustavsson beklagade att regeringen inte redan i vårpropositionen kunnat lägga fram en heltäckande sjöfartspolitik med skatte- och avgiftsbefrielse för "tillfälligt anställda". Däremot framhöll hon att regeringen förutom att föreslå ett höjt rederistöd till 45 000 kr per årsanställd gör en stark utfästelse att till hösten lösa de juridiska knäckfrågorna för de tillfälligt anställda. Hon hoppades att denna utfästelse skulle motverka risken att, som hon uttryckte det, "kon dör medan gräset växer", alltså att utflaggningen skulle ta ny fart bara för att ett samlat förslag dröjer till hösten.
Ett av besluten på kongressen gällde en stadgeändring som just ska möjliggöra att ta in utländska tillfälligt anställda maskinbefäl som sk interaktiva medlemmar. Även svenska maskinbefäl som är anställda utanför förbundets avtalsområden kan erhålla sådant medlemskap. Interaktiva medlemmar har samma rättigheter som aktiva, förutom att de inte är aktiva medlemmar i Ledarna eller någon svensk a-kassa.
Rapport om samgåendeprocess
Den punkt på kongressen som kanske väckte störst uppmärksamhet var en ren rapportpunkt. Det var förslaget från SMBFs och Sjöbefälens gemensamma arbetsgrupp om hur ett enande mellan organisationerna skulle kunna genomföras. Förslaget är en form av provsammanslagning, som inte kräver någon stadgeändring och som redan har godkänts av SMBFs förbundsstyrelse. Om Sjöbefälens styrelse gör detsamma, och förslaget genomförs, ska det utvärderas efter en tid, för SMBFs del eventuellt i form av en ny extra kongress.
I sin presentation av förslaget beskrev VD Christer Themnér frågan som ett steg mot ett fullstämdigt enande av alla sjöbefälskategorier i en organisation. I denna process hälsade han även Sveriges Fartygsbefälsförening välkommen.
Frågan kommenteras närmare i ledaren i detta nummer.
Benkt Lundgren
UTBILDNING
Professorer till sjöss?
SMBFs utbildningskonferenser brukar vara färgstarka arrangemang. De två senaste gångerna har de båda sjöbefälsskolorna och Maskinbefälsförbundet stått tämligen eniga. Däremot har motsättningarna till Redareföreningen skärpts i synen på kvalitetskraven på framför allt den tekniska utbildningen. Det manifesterades i år i den provokativa frågan om vi "behöver professorer till sjöss".
Ingen representant för utbildningsföretaget Comet AB fanns på plats denna gång. Det hindrade inte att de blev ett diskussionsämne som hoppade upp då och då. Ett exempel var ett ironiskt yttrande från studierektor Karin Lundberg i Kalmar:
- Om Comet verkligen klarar av att ge en sjöingenjörsutbildning på tre år, så är vi helt fel ute med vår fyraåriga utbildning!
Bakgrunden till detta är att av Comets tre år sker ett som "företagsförlagd utbildning", dvs i klartext till sjöss. Detta är ingalunda för att deras studerande behöver praktik det är något de saknar minst av allt utan för att det är ett krav från statsmakterna för att Comet ska få bidrag. För att utbildningen ändå ska motsvara sjöbefälsskolornas 120 poäng, är det alltså meningen att den studerande ska sitta ute på fartyget och bedriva studier, med kontakt med läraren via datakommunikation.
Comet har dock ingen examinationsrätt, vilket för närvarande utreds av Anders Marelius på Högskoleverket som också har ett uppdrag från regeringen att utreda sjöbefälsutbildningen som helhet.
Komisk paradox
Med tanke på den kritik som framförts från bland annat SMBFs sida mot Comet, blev det en smula komiskt att utbildningsrapporten från SMBFs ordinarie kongress 1996 var distribuerad till konferensdeltagarna. I denna rapport skrev förbundet om Comet i mycket positiva ordalag för den uppgraderingsutbildning man genomfört för tidigare maskinister B och styrmän B. Däremot var tonen mot Chalmers tämligen kritisk i rapporten.
Ingenting är säkrare än alltings föränderlighet, brukar en aforism lyda.
Den fyraåriga sjöbefälsutbildningen med varvad teori och praktik, som först startade i Kalmar och därmed fick benämningen "Kalmarmodellen" finns nu även i Göteborg. Det framkom genom ett inlägg av Torbjörn Åkesson att det tagit sin tid för det traditionella Chalmers-tänkandet att acceptera en sådan utbildning på en teknisk högskola.
Den sk fartygsförlagda utbildningen väckte en lång diskussion om framför allt var den egentligen ska "förläggas". Att redarna i tider av maskinbefälsbrist inte marknadsför sig bättre inför de praktikanter de får ombord har väckt förundran hos en del sjöbefälsstudenter.
Tvist om förkunskapskrav
Även om samtalstonen över lag var lugnare än på föregående konferens då SMBF och Redareföreningen rök ihop ordentligt om Comets sjöbefälsutbildning yppade sig naturligtvis en hel del meningsmotsättningar.
Graden av akademisk nivå finns det skiftande krav på som framför allt yttrar sig i olika syn på matematikens roll. Chalmers har kritiserats för sina höga inträdeskrav i matematik.
- Ge mig gärna ett verksamt instrument att inhämta abstrakt tänkande utan matematik! uppmanade Torbjörn Åkesson. Jag har inte hittat något.
Ändå sa han att de överväger att något sänka förkunskapskraven i matematik från E till D.
Benkt Lundgren
