 |
Sjöbefäl 3/2010 |
LEDARE
Rekrytering – till vad då?
De senaste åren har man från redarhåll bekymrat sig över bristen på befäl, såväl svenska som filippinska. För något år sedan var det enligt redarna så svårt att få tag på filippinskt befäl att man krävde att få använda sig av besättningar från andra länder under TAP avtal.
Året därpå började man bekymra sig över svårigheterna att hitta svenskt befäl.
Vissa redare ansåg sig ha så allvarliga problem att de började massrekrytera befäl från Rumänien. Att vidta åtgärder för att behålla de svenska befälen som övergav rederierna för bättre villkor på annat håll var inte aktuellt, trots att kostnaden för ett rumänskt befäl på svenska villkor är väsentligt högre för redaren. I vissa svenska rederier fanns det då endast tre–fyra svenska befäl anställda per fartyg i genomsnitt.
I slutet av 2008 gav regeringen i uppdrag till Sjöfartsverket att tillsätta en särskild expertgrupp med uppgift att verka för ökad rekrytering till sjöfartssektorn. Sjöbefälsförbundet deltog aktivt i arbetet, och slutrapporten lämnades till Näringsdepartementet den 15 april 2010.
Utgångspunkterna för förbundet var att medverka till ett förslag som skapar en stabil sjöfartspolitik med en tydlig inriktning och satsning på svensk sjöfart, där såväl regering som näring verkar för goda arbetsplatser i syfte att rekrytera ungdomar. Förbundet såg ett stort behov av att se över de regelverk som kunde skapa förutsättningar för en längre karriär till sjöss, främst genom förbättringar i arbetsmiljön. I begreppet rekryteringsfrämjande ingick även att försöka få sjömän att stanna längre i yrket. Den genomsnittliga tiden man som sjöman är kvar i yrket efter en högskoleexamen ligger, enligt utredningen på cirka åtta år.
Under arbetets gång fanns förslag på några viktiga förändringar avseende arbetsmiljöaspekterna men i den slutgiltiga versionen var dessa strukna och borttagna med hänvisning till att åtgärderna inte ansågs rekryteringsfrämjande. Expertgruppen valde dessutom att bortse från att ställa krav på regeringen och redarna för att förbättra bilden av sjöfartsbranschen utan fokuserade på "bilden av den potential som finns, mångsidighet och modern teknik, omfattande miljöansvar och en unik arbetsmiljö". Utredningen konstaterar att den negativa bilden av sjöfarten beror på bekvämlighetsflaggade fartyg och att det måste ändras, samtidigt anger utredningen att svenska särregler måste bort vilket skulle innebära att svenskflaggade fartyg med stormsteg närmar sig minimistandarden för bekvämlighetsflaggade fartyg. Inte minst skulle förslaget på att sänka utbildningskraven för svenskt sjöbefäl till minimikraven i STCW-konventionen innebära att det goda renommé svenskt sjöbefäl har internationellt successivt skulle avta.
Det finns några mycket enkla förklaringar till varför en karriär till sjöss kommer långt ner på önskelistan i val av karriär för ungdomar och varför karriären till sjöss är förhållandevis kort för de yrkesverksamma. Att som ung satsa på en bransch, som ständigt uttalar en oro över framtiden och i samma mening hotar med utflaggning om inte förutsättningarna förbättras, är knappast lockande. Att som student uppmanas återkomma när man skaffat erfarenhet och inte utan problem ens fått sin praktik riskerar att skapa avhopp redan innan en karriär till sjöss påbörjats. Att som yrkesverksam ständigt bli betraktad som en alldeles för hög kostnad och inte som en kompetent medarbetare, där krav om minskade säkerhetsbemanningskrav och ökad arbetsbelastning är något man återkommande drabbas av, främjar inte en längre karriär till sjöss. Att komma i nybyggda fartyg som flaggats svenskt, där man av kostnadsskäl valt bort hissar och av vinstsyften placerat separatorer i utrymmen man måste stå på knä för att underhålla, är inte heller åtgärder som skapar förutsättningar för en förlängd karriär till sjöss.
Med den situation som råder i dag måste man i stället ställa frågan om det finns något som helst behov av att aktivt gå ut och rekrytera ungdomar för en karriär till sjöss. Flera redare har valt att flagga ut, behovet av svenskt sjöbefäl torde därför ha minskat. Man klarar i dag inte ens av att erhålla praktikplatser för de elever som utbildar sig till och behöver praktik för sina behörigheter.
Mot den bakgrunden fanns det ingen möjlighet för förbundet att ställa sig bakom den upprättade handlingsplanen för ökad rekrytering av personal till sjöfartssektorn. SBF kommer dock självfallet att fortsätta arbeta för att sjöbefälens anställningsförhållanden och arbetsmiljö förbättras.
FACKLIGT
ILO går emot EU-domstolen
Högsta organet i FN-organet Internaitonal Labour Organization (ILO), dess expertkommitté, har fastslagit att anställdas strejkrätt står över arbetsgivarnas rätt till fri rörlighet inom Europa. Beslutet underkänner därmed flera domslut av EU-domstolen, bland annat ett från 2006 som olagligförklarade en finsk strejk mot Viking Lines beslut att ersätta finländare med lägre betalda estländare.
NautilusUK:s bitr generalsekreterare Paul Moloney välkomnar beslutet.
– Vikingdomslutet och liknande fall hotade att förhindra legitima protester mot lönedumpning men ännu värre: De gav en signal till oseriösa företag inom branschen att diskriminerande villkor inom EU inte bara är legitima utan till och med något att uppmuntra.
Även ITF:s generalsekreterare David Cockroft är mycket nöjd med ILO-beslutet.
EU-domstolens välkända Lavaldom från 2007 har inte prövats av ILO.
(Telegraph)
Madagaskars fiskare slår tillbaka
Europeiska fiskeriföretag utnyttjar hänsynslöst fiskare från Madagaskar. Nu har en madagaskisk fackförening tagit strid, med stöd av de fackliga internationalerna ITF och ETF.
Beslut som tas av EU-kommissionen i Bryssel, nära 1 000 mil från Madagaskar, har en stor och förödande effekt på levnadsvillkoren för de madagasiska fiskarena. Fiskeribolagen betalar regeringen i Madagaskar, liksom många andra länder i Afrika samt Syd- och Mellanamerika, för fiskerätten. Men i detta ingår ingen garanti för anständiga villkor för de som utför fisket.
Sedan 2001 har de europeiska bolagen en överenskommelse med ACP-länderna (länder runt Afrika, Karibien och Stilla havet), som ska innehålla en social klausul. Den innebär i teorin att fiskarena ska tillförsäkras löner och arbetsvillkor enligt International Labour Organizations (ILO) minimistandard.
Men denna minimistandard är anpassad till en normalarbetsvecka på 48 timmar. Övertid, betald semester eller fiskarenas fångstpremier omfattas inte av minimistandarden. Enligt ITF:s tolkning av ILO-standarden borde en fiskare ha cirka 6 750 kronor i månaden, men i verkligheten får de mindre än 3 800. Det motsvarar en timlön på fem dollar (cirka 35 kronor).
Mer än 80 procent av de madagaskiska fiskarena är med i fiskarefacket Sygmma, men trots detta vägrar de europeiska fiskeföretagen att förhandla, uppger generalsekreterare Lucien Razafindraibe. Därför har de kontaktat de fackliga internationalerna.
ETF och ITF har tagit upp ärendet. I första hand kräver de att få den sociala klausulen i fiskeribolagens överenskommelse med ACP-länderna tydligt definierad.
Fiskarenas försäkringar är ofta små eller obefintliga. Ett exempel är Marc Hughues, som 2006 skadades svårt i foten i seychelliska farvatten. Fem månader senare upptäcktes kallbrand i foten, som var för långt gången för att behandla. En månad senare dog han. Familjen fick 400 euro (cirka 3 600 kronor) i ersättning.
(Transport International)
Nautilus varnar redare om MLC
– Ett av de större, väl respekterade öppna registren har öppet erkänt att de är långt ifrån att vara förberedda för implementering av Maritime Labour Convention (MLC), därför att de har inte ens lyckats skriva ner något om hur deras nationella lagstiftning stämmer överens med MLC.
Det har Giles Heimann sagt, generalsekreterare i arbetsgivarorganisationen Imec, som representerar mer än 130 rederier med bekvämlighetsflaggade (foc) fartyg. Han uttryckte också tvivel på hamnstaternas förmåga att utföra inspektioner i enlighet med MLC.
– Man kan inte förvänta sig att en standardinspektör vid en hamnstatskontroll över en natt ska få kompetens att utöva kontroll enligt MLC, sa han. Det handlar om komplicerade kontrakt för besättningen, något som ofta är helt nytt för någon som kanske jobbat många år som sjöbefäl och behärskar sådant som säkerhetsutrustning.
– Antingen måste hamnmyndigheterna agera snabbt – omedelbart – för att se till att inspektörerna får relevant utbildning. Alternativet är att söka reda på en helt ny inspektörskår med rätt bakgrund och kvalifikationer, ansåg Heimann.
Imec har också tillfrågats om ombordanställda i foc-fartyg kan räkna med någon lönehöjning under 2010. Vid fjolårets förhandlingar om ett nytt kollektivavtal (IBF) på området, enades parterna med hänvisning till den ekonomiska krisen om en frysning av lönerna till slutet av 2010.
– Vi är väl medvetna om att 2010 utnämnts till "sjömannens år", svarade Heimann bland annat.
Han framhöll att Imec varit snabb att teckna avtal med risktillägg för sjöfart i Adenviken, att de satsar stort på befälsutbildning i Filippinerna och att de är den enda organisation som förhandlar direkt med ITF.
(Telegraph)
ARBETSRÄTT
Myter om Las
Svenskt Näringsliv (SN) liksom tidigare Saf har länge bedrivit krypskytte mot den svenska arbetsrätten i allmänhet och Las i synnerhet. Likt moderna vandringssägner sprider SN bilder av en orättfärdig och icke fungerande lagstiftning. Många undersökningar genom årens lopp visar dock att SN inte ens har sina egna medlemmar med sig.
En undersökning om Las bland personalchefer vid 100 företag visade exempelvis att åtta av tio tycker att det är en fördel att facket deltar i uppsägningsförhandlingar. De undersökta företagen hade tillsammans 71 000 anställda. Totalt hade 11 000 personer sagts upp vid de 100 företagen under en treårs period. Företagen hade utnyttjat lagens möjligheter till avsteg från principen sist in – först ut i 45 procent av samtliga fall och för hela 76 procent av tjänstmännen. Förhandlingar hade slutat i oenighet bara i 14 fall. Detta visar att lagen fungerar och att facket tar sin del av ansvaret för att företagen ska fungera. Men det kräver en stark lag som grund – en lag som förhindrar godtycke och innebär rättssäkerhet. De som påstår att Las inte fungerar har bevisbördan.
Inte bättre före Las
En annan svårutrotad myt är att Las 1974 infördes mot fackets önskan. Det var politikerna som ville lagstifta och körde över facket. Arbetsgivarna närstående organisationer och tankesmedjor sprider denna myt i förhoppning om att minnet är kort och att inte bli synade.
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som är en av dessa organisationer har nyligen publicerat skriften – som snarast är en pamflett – "Sist in först ut", där myterna förs vidare. Författare är Dagens Nyheters f d chefredaktör Svante Nycander, som blivit näringslivets expert på anställningsskyddets historia och som har kallat Las "en förgiftad gåva till löntagarna" (Lag och Avtal 4/2009). Med svepande formuleringar försöker han ge sken av att arbetstagarna egentligen hade ett bättre anställningsskydd före 1974, då vi fick Las. Nycander påstår att Saltsjöbadsavtalet från 1938 var "ett genombrott" – arbetsgivarna "gav då i praktiken upp den fria uppsägningsrätten"!
Men hur var det egentligen?
Vad huvudavtalet innebar var att en regel om främst samråd vid uppsägningar infördes – något anställningsskydd i faktisk mening var det inte fråga om. I Safs officiella kommentar till huvudavtalet "Redogörelse för Huvudavtalet mellan Saf och LO" (1939) framhölls också:
"Arbetsgivarens juridiska rätt att fritt uppsäga arbetare är sålunda ej begränsad genom huvudavtalet".
Den av parterna gemensamt inrättade paritetiska skiljenämnden – Arbetsmarknadsnämnden – kunde bara utfärda en rekommendation till lösning av en tvist, och om uppsägningen var "oskälig" rekommendera arbetsgivaren att utge ett skadestånd. Någon återanställning hade nämnden inte rätt att besluta om – § 23 i Safs stadgar som var en del av kollektivavtalen inom alla förbund gav fram till 1974 arbetsgivaren rätt att "fritt anta och avskeda arbetare". Ännu så sent som i slutet av 1960-talet slog Arbetsdomstolen i en dom fast att denna princip var gällande rätt, trots att huvudavtalen både på LO-sidan och tjänstemannasidan efter en ändring 1964 hade en regel om saklig grund för uppsägning, som dock även den bara kunde ge skadestånd och ej återanställning.
Finns relevanta exempel
Nycander fortsätter också att sprida en vandringssägen om att Saf inte skulle ha sagt nej till fackliga krav i förhandlingar om anställningsskydd. De som påstår motsatsen är hemfallna åt "en vandringsmyt adlad till historisk vetenskap"! Att Las "föregåtts av förhandlingar där Saf sagt nej till de fackliga kraven har många påstått utan att ge relevanta exempel" säger han vidare. Detta är inte sant!
Här ett par relevanta exempel:
Under slutet av 1960-talet kom krav från den fackliga sidan på förändringar av den gällande ordningen. Redan 1964 försökte arbetstagarsidan i förhandlingar med Saf om ändringar i huvudavtalen få regler om en rätt till återanställning vid osaklig uppsägning. Saf sade nej.
Dåvarande Sif, Salf och Civilingenjörsförbundet förhandlade under två års tid i början av 1970-talet med Saf om en kollektivavtalslösning av anställningsskyddet. Den huvudståndpunkt som Saf-sidan intog redan från början ända fram tills dessa förhandlingar formellt förklarades strandade våren 1972 var den att det över huvud taget inte var möjligt att träffa kollektivavtal om ett anställningsskydd. Safs arkiv kan här vara en källa till fakta för Nycander.
Lågt skadestånd
Nycander menar att den gamla ordningen i huvudavtalen fungerade väl, eftersom Arbetsmarknadsnämnden under den tid huvudavtalen gällde bara hade ett 60-tal fall, d v s majoriteten av alla tvister avgjordes i förhandlingar. Förklaringen är ganska självklar: Då bara ett lågt skadestånd om ett par, tre månadslöner utdömdes var det ingen större idé att gå till nämnden, och man träffade därför hellre en kompromiss i förhandlingar.
Det är ett förledande resonemang att som Nycander påstå att LO och TCO i början av 1970-talet skulle ha gjort ett avsteg från principen att lösa problem mellan parterna avtalsvägen och istället slå in på lagstiftningsvägen. Ansvaret ligger hos arbetsgivarna, som lät tåget gå och inte tog till vara förhandlingsviljan hos motparten.
Det är dags att ta död på gamla myter!
Stig Gustafsson
Fackliga jurister:
Lavaldomen strider mot EU:s principer!
I slutet av 2007 fällde EG-domstolen (numera EU-domstolen) i Luxemburg sitt uppseendeväckande utslag i det s k Lavalmålet. Men eftersom Europakonventionen ligger till grund för EU:s rättstillämpning, är domslutet felaktigt. Det skrev juristerna Stellan Gärde och Ingvar Persson i en artikel i tidskriften Lag & Avtal.
Svenska fackförbund och indirekt svenska staten prickades i Lavaldomen för att facken ställt alltför långtgående krav på det lettiska byggföretaget Laval. Domstolen medgav visserligen att rätten till fackliga stridsåtgärder är en viktig grundläggande rättighet, men att utfärda blockad för de krav som facken ställde i det här fallet var ”oproportionerligt”, ansåg EU-domstolen.
Domen har blivit mycket omskriven och har bland annat beskrivits ingående och kritiserats i flera artiklar i den här tidskriften av vår arbetsrättsexpert Stig Gustafsson.
Domslut i Europadomstolen
Under de två och ett halvt år som gått sedan domen har det dock hänt en hel del. Bland annat har ett antal domslut avkunnats av Europadomstolen i Strasbourg. Denna domstol har inget med EU att göra utan ska övervaka den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Därmed står dess domar över EU-domstolens.
Ett par av dessa domslut har i praktiken innebörden att de underkänner EU-domstolens Lavaldom. Detta framgår av en artikel i den arbetsrättsliga tidskriften Lag & Avtal.
I en dom i Europadomstolen i november 2008, alltså cirka ett år efter EU-domstolens Lavaldom, fastslogs att rätten att förhandla kollektivt är en grundläggande mänsklig rättighet som skyddas inom ramen för föreningsfriheten i artikel 11 Europakonventionen. Några månader senare fattades ytterligare en dom, där rätten till fackliga stridsåtgärder gavs motsvarande skydd.
EU:s medlemsländer och därmed EU som helhet är bundna av Europadomstolens tolkning av konventionen. Men inte nog med det. Det gör dessutom att de grundläggande rättigheterna får en starkare ställning, när de kommer i konflikt med till exempel EU:s ”fria rörlighet” – alltså just det konfliktområde som Lavaldomen handlade om.
Medgivande av EU-domstolen
EU-domstolen har fattat andra domslut, där man hänvisat till Europakonventionen och poängterat att dess rättighetskatalog är av särskild betydelse. Den har då också betonat att medlemsstaterna har vida ramar att röra sig inom vid avvägningen mellan de grundläggande rättigheterna och de ekonomiska friheterna.
Men när EU-domstolen beskrev rätten till fackliga stridsåtgärder i samband med Lavaldomen, hänvisade man inte till Europakonventionen. Man hänvisade visserligen till flera andra viktiga källor, till exempel ILO-konvention nr 87 och tidigare beslut inom EU, men dessa källor är inte lika tunga som Europakonventionen. Detta sätt att beskriva blockadrätten hade direkt betydelse för EU-domstolens bedömning av proportionaliteten i stridsåtgärden – alltså just det som domstolen underkände i fackens agerande.
Snävare ramar
Underlåtenheten att hänvisa till Europakonventionen gjorde också att medlemsstaterna i domen gavs mycket snävare ramar att göra avvägningar mellan olika intressen. I praktiken fick det s k utstationeringsdirektivet sätta gränserna – samtidigt som EU-domstolen helt negligerade Europaparlamentets beslut om det s k tjänstedirektivet. (För en närmare beskrivning av detta hänvisas till Stig Gustafssons artikel i SB nr 2/2008. Den finns tillgänglig på förbundets hemsida www.sbf.org.se – Information – Tidskriften Sjöbefäl.)
Sverige kan anmälas
En av författarna till artikeln i Lag & Avtal, Stellan Gärde, är förbundsjurist på LO-TCO:s rättsskydd.
SB: Vad tycker du att man ska göra nu?
– Den lag som antagits i Sveriges riksdag bygger på en dom i EU-domstolen som numera är felaktig. Därför borde man kunna anmäla den svenska lagen till Europadomstolen.
När det gäller skadeståndsfrågan, innebär Arbetsdomstolens (AD) dom en uppenbar rättsosäkerhet, enligt Stellan Gärde. Fackförbunden dömdes till skadestånd, trots att AD självt i ett interimistiskt beslut ansåg att konflikten var laglig. Samtidigt begärde AD ett förhandsbesked av EU-domstolen, vilket ledde fram till Laval-domen 2007. Att med den domen som grund utdöma skadestånd är en form av retroaktiv lagstiftning, som även det borde kunna anmälas till Europadomstolen, anser Stellan Gärde.
Tommy Larsson, kansliråd på Arbetsmarknadsdepartementet, anser inte att Lavallagen, som trädde i kraft den 15 april 2010, strider mot internationella åtaganden.
– Propositionen prövades av Lagrådet vid två tillfällen, innan den antogs av riksdagen, säger han.
Benkt Lundgren
FÖRSÄKRINGSFRÅGOR
SBF:s medlemmar har ej obligatorisk inkomstförsäkring
Med anledning av ett utskick från försäkringsgivaren Bliwa om inkomstförsäkringen, vill vi påpeka att detta inte gäller Sjöbefälsförbundets medlemmar.
När Ledarna 2005 träffade avtal med Bliwa, fick SBF en speciallösning. De som var SBF-medlemmar före 1 maj 2005 har ett stående erbjudande att frivilligt gå in i försäkringen. De som gått in senare har möjlighet att teckna en inkomstförsäkring i Söderberg & Partners. Närmare information hittar du här.
Det kan också påpekas att försäkringen inte ”ingår i medlemsavgiften” för Ledarnas landanställda medlemmar heller. Den är obligatorisk, men en avgift erläggs utöver medlemsavgiften.
HANDELSFLOTTAN
TT-färja såld –10-tal befäl varslas
Scandlines har varslat cirka 50 anställda, varav ett 10-tal däcks- och maskinbefäl, om uppsägning från den 30 september, då man säljer M/S Götaland. Färjan har sedan årsskiftet varit uthyrd till TT-Line men ska alltså nu säljas.
MILJÖFRÅGOR
Lågsvavligt bränsle ger mer koldioxid
Oljeraffinaderier som måste investera i ny teknologi för att tillverka lågsvavligt bränsle kan öka sina utsläpp av koldioxid. Denna teknologi är energikrävande, och skillnaden är inte obetydlig.
Det hävdar Eddy Van Bouwel, som är rådgivare i miljöfrågor till den internationella petroleumindustrin.
– Det är ingen tvekan om att tillverkning av "gröna" bränslen som lågsvavlig bensin, diesel och fotogen ökar CO2-utsläppen, sa Van Bouwel på en tankerkonferens i London i mars. Den genomsnittliga energiåtgången per ton tillverkad bränsle kommer att öka.
Obearbetad tjockolja innehåller cirka 3,3 procent svavel, diesel och eldningsolja cirka 1,5 procent.
Avsvavlingsprocessen i sig själv producerar CO2. Det väte som behövs för processen måste utvinnas ur naturgas, vilket lämnar ytterligare CO2 som avfallsprodukt.
Van Bouwel framhöll också att det var stor skillnad att tillverka bränsle med 1 procent svavel och bara 0,1 procent, vilket kommer att krävas i de s k Seca-områdena, bland annat Östersjön, från 2015.
– Det är en utmaning men inte omöjligt, sa han.
(Lloyd's List)
SJÖFARTSPOLITIK
ACL vill flagga ut
Atlantic Container Line (ACL) har meddelat att de vill flagga ut samtliga fem fartyg. Rederiet måste spara, och en utflaggning är enligt dem den mest inbesparande åtgärden. Ett fartyg ska flaggas ut snarast och ett till senare under året. ACL säger sig vilja fortsätta ha svenskt befäl ombord.
Planerad inflaggning
Klaveness Cement Logistics flyttar sina tre fartyg till Eurovik AB. De ombordanställda erbjuds fortsatt anställning. Eurovik planerar att ta in ytterligare två eller tre fartyg, som får svensk flagg.
Sirius flaggar ut
Sirius Rederi AB avser att flagga ut sina 10 fartyg till det danska internationella registret DIS. SBF har träffat avtal med rederiet om anställningsvillkoren för svenskt befäl under dansk flagg. Förbundet har aviserat att man vill återkomma med förslag till förbättrad sjukförsäkring.
Sjöfartsavgifterna ska ses över
Utredningen om "det svenska maritima klustret" har överlämnats till regeringen. Bland annat kommer man fram till att följande förslag bör övervägas:
- Utveckla en maritim strategi. Utredarna påpekar, att i andra framgångsrika nationer som Holland och Danmark har man tagit fram väl förankrade maritima strategier som tydligt stödjer ett långsiktigt helhetsperspektiv på utvecklingen inom det marina området.
- Öka kunskapen hos beslutsfattare. Bland politiker och även allmänhet är kunskapen om sjöfarten låg.
- Se över sjöfartsavgifterna. Infrastrukturen inom väg och järnväg är i hög grad skattefinansierade.
- Minska effekterna av svaveldirektivet. Sjöfarten missgynnas i förhållande till andra transportslag av de skärpta miljökraven i bland annat Östersjön.
I övrigt i betänkandet kan konstateras, att man fastslår att kostnadsnackdelen för rederier under svensk flagg beror framför allt på skillnaden i avlösningssystem mellan svenskt och filippinskt manskap. De svenska ombordanställdas grundlöner är inte särskilt höga.
Brittiska redare hotar flagga ut
Brittiska redarorganisationen Chamber of Shipping (CoS) går på kollisionskurs med både sjöfartsfacken och den brittiska regeringen. Regeringen har föreslagit en lag, "Equity Bill", för brittiskflaggade fartyg. CoS:s ordförande Jesper Kjædegaard hotade vid årsmötet i februari med massiv utflaggning, om lagen gick igenom. Befälsfacket Nautilus generalsekreterare Mark Dickinson uttryckte besvikelse över redarnas hållning. Han påpekade att om utländska ombordanställda är EU/EES-medborgare, är det mot EU:s regelverk att på något sätt diskriminera dem i anställningsvillkoren. Det gäller oberoende av om de någonsin sätter sin fot på brittisk jord eller om de tjänar mer än läkare och advokater i sina hemländer, två argument som Kjædegaard använde och som kan vara relevant för ombordanställda från Asien, Afrika eller Latinamerika.
– Trots EU-reglerna har vi erbjudit flexibilitet och långa övergångsregler, om lagen antas. Men redarna har varit ointresserade, påpekade Dickinson.
(Telegraph)
SÄKERHETSFRÅGOR
Terroristhot i Malackasundet
I början av mars sände redarorganisationen i Singapore SSA ut ett varningsmeddelande om risk för en kommande terroristattack i Malackasundet. Attacken skulle riktas mot en större tanker för att väcka maximal uppmärksamhet.
Ursprunget till varningen var oklar, men kustbevakningen i Malaysia och Indonesien förstärkte sin beredskap. Enligt senare uppgifter ska varningen ha kommit från en japansk källa, som informerat den internationella antipirat-organisationen IMB. IMB:s talesman Noel Choong bekräftade att "det är ett terroristhot, och varningen kom från en underrättelsetjänst".
En anonym expert på sjösäkerhet har sagt att varningen ska tas på allvar, eftersom singaporeanska myndigheter brukar vara välinformerade. Å andra sidan trodde han att kända terroristgrupper i regionen som Jemaah Islamiyah för närvarande inte har kapacitet att attackera större fartyg.
– Därmed inte sagt att inte sådana kunskaper ganska lätt kan inhämtas, tillade experten.
Piratattackerna i Sydostasien har minskat ordentligt i omfattning. Under 2008 och 2009 rapporterades sammanlagt fyra attacker.
(Lloyd's List)
Kapning av last är inte totalförlust
En lastägare, vars last tagits i beslag av pirater efter en fartygskapning, kan inte hävda totalförlust (total loss) av lasten, enligt ett domslut i Englands högsta domstol.
Bakgrunden är när somaliska pirater kapade kemtankern Bunga Melati Dua i augusti 2008. Fartyget var lastat med biodiesel som hade försäkrats mot såväl kapning som direkt stöld. En månad efter kapningen begärde lastägaren att lasten skulle anses förlorad, vilket nekades av försäkringsgivaren. 10 dagar senare betalades en lösensumma, och fartyget släpptes och avgick till Rotterdam.
Frågan för domstolen var om kapning kan jämställas med totalförlust enligt 1906 års sjöförsäkringslag. Lastägaren hävdade dessutom att betalning av lösen till kapare är i strid med allmän policy, om än inte olaglig, och därför inget alternativ att ta med i beräkningen. De hänvisade också till ett rättsfall från 1854, där ett fartyg kapat av pirater betraktades som en totalförlust.
HD-domaren Steel framhöll i sitt domslut att en totalförlust förutsätter att lasten är oåterkalleligen förlorad, vilket bevisligen inte var fallet denna gång liksom i samband med flera andra kapningar i somaliska farvatten. Domslutet från 1854 kan inte generaliseras till dagens situation. Och att betala lösensumma är, som klaganden själv påpekat, inte olagligt.
(Lloyd's List)
