Ökad intagning löser inga problem Det är en global brist på befäl. Fler svenska befäl än någonsin tidigare väljer att ta anställning i utländska rederier. Det som lockar är bl a ett betydligt högre löneläge. Vad ska svenska handelsflottan göra för att behålla sina svenska befäl? Det kan synas vara en retorisk fråga, eftersom det enkla svaret synes vara att om lönerna höjs så att de kommer i nivå med konkurrenternas, så stannar befälet i Sverige. Svenska redare vill lösa problemet genom att öka intagningen till sjöbefälsskolorna. Det finns dock invändningar till denna metod. För det första utbildas tillräckligt med befäl. Problemet är att de inte anställs inom svensk sjöfart. För det andra är det tveksamt om det finns tillräckligt intresse bland ungdomar för att intaget ska kunna ökas. Det gäller särskilt maskinbefälsutbildningen. För det tredje är det troliga resultatet av en ökad intagning inte att det blir någon ökad tillgång av svenskt befäl till den svenska handelsflottan. Den globala befälsbristen är så omfattande att med stor sannolikhet endast ett litet antal av de utexaminerade kommer att bli kvar under svensk flagg. Redan i dag är det stor brist på praktikplatser på svenska fartyg för sjöbefälsstudenter som ska fullgöra arbetsplatsförlagd utbildning. Sjöbefälsskolorna låter i ökande omfattning studenterna göra sin praktik på utlandsflaggade fartyg. Det innebär också att dessa studenter med stor sannolikhet är förlorade för svensk sjöfart. De utländska redarna ser till att erbjuda dem anställning efter examen på betydligt bättre villkor än svenska redare erbjuder. Ökad intagning till sjöbefälsskolorna innebär att merparten av studenterna kommer att få sin praktik under utländsk flagg, vilket således innebär att de flesta stannar kvar som befäl i det utländska rederiet. Ökad intagning till sjöbefälsskolorna är alltså ingen hållbar lösning på rekryteringsproblemet. En del svenska redare väljer att som en tillfällig lösning på befälsbristen rekrytera befäl från de forna öststaterna, främst Rumänien. Troligen hoppas man att med sådana åtgärder överbrygga befälsbristen och samtidigt minska trycket på löneökningar. Det är dock en farlig väg att gå. Den svenska sjöfartspolitiken bygger till stor del på överenskommelser mellan sjöarbetsmarknadens parter, främst det sk TAP-systemet. Vilket intresse har de svenska befälsfacken att stödja ett system som innebär att hälften av befälskåren på svenska fartyg utgöres av filippiner och den andra hälften av rumänskt, lettiskt eller ryskt befäl? I överenskommelsen om TAP-systemet är uttryckligen angivet att syftet är att sysselsätta fler svenska befäl i Sverige. En utveckling där svenska rederier i större omfattning börjar ersätta svenska befäl med utländska innebär att TAP-systemet krackelerar. Med en alltför liten andel svenska sjöanställda på fartygen kan också det statliga sjöfartsstödet komma att ifrågasättas. Varför ska svenska skattebetalare subventionera fartyg med utländska besättningar?